Den kristna tron – för den som undrar

”Du anger att du är kristen. Varför redogör du aldrig för det?”

Den objektiva grunden skapar gemenskap i och utöver tiden
Förmodligen därför att den kristna tron inte är något som adderas till resten av livet som en liten hobbyverksamhet, utan är en integrerad del av livet. Men några rader kan jag skriva. Jag skulle förstås ha kunnat sätta rubriken ”min kristna tro”, men mitt ordval säger något om hur jag ser på saken. Trots alla kristna riktningar som finns, så hävdar jag att det finns en objektiv kristen grund som är given för alla tider. Det handlar om grundläggande frågor om skapelsen, syndafallet, Jesu försoningsverk och det eviga livet. Detta sammanfattas väl i de trosbekännelser som världskyrkorna har. Min kristna tro är alltså inte bara min, utan den gemensamma tro som generationer kristna har omfattat i snart 2000 år. Här finns en gemenskap i och utöver tiden.

Trons två delar - förtröstan och försanthållande
Den kristna tron är dock även personlig. Det handlar dels om en förtroendefull relation till Gud där man litar på Hans nåd och godhet (förtröstan), dels om ett intellektuellt försanthållande och ibland bearbetande av kristna trosfrågor. Det senare slarvas det med ibland nu för tiden. Allt har blivit subjektivt och flummigt. Man kan i princip tro vad som helst och ändå kalla sig kristen. Orsaken till detta är den politisering av den Svenska kyrkan som varit vid handen under årtionden. Människor som aldrig eller sällan visar sig i kyrkan när det är gudstjänst vill ändå vara med och bestämma om kyrkans inre liv. Då blir det förstås pyttipanna av alltihop.

Kristna traditioner
Sedan finns det förstås olika kristna traditioner som ofta visar mer på troslivets rikedom och djup, än på motsättningar. Personligen känner jag mig mest hemma i en gammel- och högkyrklig tradition, även om jag också har den största respekt för andra samfund, exempelvis Pingstkyrkan där jag växte upp. De senaste åren har jag även inspirerats av en rörelse inom Svenska kyrkan som heter Oasrörelsen. Jag har även läst grunderna i den Romerska och de Ortodoxa riktningarna.

Praktiska konsekvenser
Bör då inte den kristna tron få praktiska konsekvenser i livet? Jo, det kan man tycka. Har man själv blivit förlåten vill man förstås själv leva ett förlåtande liv. Inte så att man slätar över eller sopar under mattan. Annars kan livet förstås ta sig olika uttryck. Vi har alla olika gåvor och uppgifter som man vill förvalta på bästa sätt. Kärnan är att man vill leva sitt liv i tjänst för andra.

Hur är det nu egentligen...
Ibland hakar människor upp sig (vissa älskar att hitta fel på den som kallar sig kristen, precis som om den kristne hade gjort anspråk på att vara en bättre människa) på att jag ibland tar ett par glas vin och använder kraftuttryck. Kan man göra det som kristen? Ja, som kristen är jag fri att ta ett par glas vin, så länge jag inte blir slav under det. Det faller sig naturligt att man tackar Gud för det goda han ger i skapelsen. Bibeln varnar för dryckenskap, men har också många positiva passager om vinet i sitt rätta sammanhang. Vissa kristna traditioner har dock en striktare syn på alkohol än vad bibeln själv har. Personligen har jag lite svårt för när man gör sitt eget samvete till måttstock för andra i frågor där Bibeln talar om frihet och hänsyn. Kraftuttrycken då? Bibeln säger att man inte skall missbruka Herrens namn. Inte missbrukar jag väl Herrens namn om jag tycker att något är för djävligt. Djävulen är ju inte Herren. Tvärtom. Vissa saker i tillvaron är så hemska att de förtjänas att förknippas med den onde själv.

Nog om detta. Nu hoppas jag att jag har rett ut vad jag menar när jag kallar mig kristen.