Men styrelsens agerande mot mig går
mycket längre tillbaka i tiden. Det gäller inte exakt alla
styrelseledamöter under alla år. En del har stöttat mig, men de är
numera borta från styrelsen. Ser jag tillbaka på de 10 åren jag
var där och stämmer av med de fem härskarteknikerna så ser jag
följande:
1. Osynliggörande
Under mina tio år på hembygdsgården så kan jag på rak arm inte komma på ett enda förslag (tjänstemannaförslag) från mig som jag fick gehör för. Det kunde handla om alltifrån spökvandringar för barn till att kombinera historiska evenemang med loppis eller kvalitetshöjning av almanacka och årsbok. Inköp av unika historiska föremål föreslog jag kanske inte ofta, men det kunde hända och det lyckades nog aldrig, bortsett från en tavla en gång. Det värsta minnet var när man vägrade köpa in ett unikt vackert träbord tillverkat på Rosendahl i Mönsterås. Det var ett sådant där bord som alla med lite kunskap om antikviteter hade jublat för att få se. Ett bord som hade fått den mest känslosamme mannen i Antikrundan att bli galet euforisk. Men nej, jag fick först inte ens svar. Först efter en påminnelse fick jag ett kort halvnonchalant svar att de inte skulle köpa in det. Shalom i Oskarshamn hade till och med hållit bordet för föreningens räkning en dag.
Särskilt i början var jag ivrig med att komma med olika förslag, men insåg ju efter något år att det var som att köra huvudet i den berömda väggen. En i styrelsen sa till mig: ”Trodde du verkligen att du skulle kunna komma här som ny utifrån och tala om för oss hur vi skulle göra.”
Det var inte ovanligt att jag förbigicks när det gällde uppgifter jag egentligen hade kompetens för, men som andra skulle göra själva eftersom det var deras inpinkade revir. Det var tydligt att mina kunskaper uppfattades som ett hot av en del, inte alla.
Hade jag försökt ”lägga mig i” för mycket så blev jag bestraffad. Under en period var det två i styrelsen som alltid satt helt tysta i rummet när jag kom in. De vägrade prata med mig, svarade inte på någonting jag sa.
Likaså skulle jag osynliggöras för majoriteten av styrelsen. Jag fick bara ha kontakt med min arbetsledare och absolut inte skriva till styrelsen. Detta var en order.
Och trots att jag drog fulla hus vid varje föredrag så fick jag aldrig en blomma som tack av föreningen, vilket är brukligt efter föredrag. Det gjorde inte mig personligen något, men det framstod som konstigt inför besökarna. Visst, jag var anställd, men mot bakgrund av att jag skrev det mesta av föredragen hemma på fritiden och publikens reaktion, så var det inte så lyckat. Minns en person som sa till mig: ”Får du inte ens en blomma efter dina föredrag. Nästa gång ska jag ge dig en.”
2. Förlöjligande.
Nej, det kan jag inte påstå att jag utsattes för.
3. Undanhållande av information.
Det gick väl an så länge vi medlemmar fick läsa styrelseprotokollen, men de sista månaderna slöt sig styrelsen och hemligstämplade protokollen. De började också göra saker bakom ryggen, exempelvis i arkivet, trots att jag hade ansvaret tillsammans med Leif. Man kunde komma dit en dag och så fattades det dokument. Eller så hade de plötsligt beslutat att skänka en ansenlig del av Anton Sjöbergs unika sjöfartssamling, utan att ens rådfråga. Inte den minsta insikt i att man inte bör dela upp en unik samling på det sättet. Och hade man åsikter så orkade de inte med det, utan slöt kretsen kring sig själva.
4. Dubbelbestraffning
Att få skäll var vardagsmat. Jo då, jag kunde få beröm också. Det berodde på arbetsledarens humör, inte vad jag hade presterat eller inte presterat. Och ofta fick man skit hur man än gjorde. Jobbade jag långsamt och noga för att säkra en hög kvalitet så fick jag stark kritik för det från en arbetsledare som var ingenjör och inte historiker eller författare. Och jobbade jag snabbare så hittades alltid något att gnälla på ändå. ”Du borde ha låtit någon bearbeta bilderna mer” etc etc. Det kunde också vara att jag hjälpte för många från allmänheten med deras frågor om lokalhistoria (en service som de förstås borde ha varit nöjda med.) Vet flera som slutat jobba för föreningen eftersom delar av styrelsen haft samarbetssvårigheter.
5. Påförande av skuld och skam
Trots att det var jag som var utsatt (nej, jag tar inte på mig någon offerkofta, för jag stod upp för mig själv), så försökte en del måla upp en bild av att det var jag som var besvärlig. Om man är besvärlig för att man har kompetens, jobbar självständigt och ibland har idéer och åsikter, ja då var jag säkert besvärlig. Men det var aldrig jag som startade gräl där.
Jag kunde bli hur trakasserad som helst, ändå var det möten om mig som person. Men jag har flera vittnesmål om hur dom som betedde sig illa mot mig hade varit mot andra långt innan de råkade möta mig. Och det är ingen munter historia.
Och så fick jag alltid höra från en i styrelsen: ”Jag vet hur du har varit på andra arbetsplatser.” Jaha? Jag har enbart goda vitsord från arbetsplatser jag har varit på tidigare i livet. Visst har jag visat civilkurage ett par gånger – en gång ifrågasatte jag ett beslut som dåvarande rektorn vid Mönsteråsgymnasiet fattat och en gång kritiserade jag Åshaga när jag städade där eftersom de hade lämnat en dement kvinna vind för våg med svår värk utan personal under mycket lång tid. Det skulle jag inte ha gjort enligt vissa. När Socialstyrelsen sedermera utredde Mönsterås så visade det sig att det jag upptäckt bara var toppen av ett isberg och Mönsterås kommun fick svidande kritik. Nej, så jag har inget att skämmas för. Jag har aldrig haft några samarbetssvårigheter på mina arbetsplatser.
Någon gång fick jag höra att jag hade problem med auktoriteter, bara för att jag tyckte om att jobba självständigt inom de ramar jag fått. Men det är klart att det blir omöjligt att sköta sitt jobb utan irritationer om det var och varannan dag kommer någon som saknar historisk kompetens och försöker detaljstyra mig på ett område där jag är proffs.
Dessutom kan jag säga att de jag har samarbetat bäst med i mitt liv har varit yrkesofficerare eller personligheter av ”militär” karaktär. Det vill säga, ordning och reda där man utan prestige jobbar mot ett gemensamt mål.
1. Osynliggörande
Under mina tio år på hembygdsgården så kan jag på rak arm inte komma på ett enda förslag (tjänstemannaförslag) från mig som jag fick gehör för. Det kunde handla om alltifrån spökvandringar för barn till att kombinera historiska evenemang med loppis eller kvalitetshöjning av almanacka och årsbok. Inköp av unika historiska föremål föreslog jag kanske inte ofta, men det kunde hända och det lyckades nog aldrig, bortsett från en tavla en gång. Det värsta minnet var när man vägrade köpa in ett unikt vackert träbord tillverkat på Rosendahl i Mönsterås. Det var ett sådant där bord som alla med lite kunskap om antikviteter hade jublat för att få se. Ett bord som hade fått den mest känslosamme mannen i Antikrundan att bli galet euforisk. Men nej, jag fick först inte ens svar. Först efter en påminnelse fick jag ett kort halvnonchalant svar att de inte skulle köpa in det. Shalom i Oskarshamn hade till och med hållit bordet för föreningens räkning en dag.
Särskilt i början var jag ivrig med att komma med olika förslag, men insåg ju efter något år att det var som att köra huvudet i den berömda väggen. En i styrelsen sa till mig: ”Trodde du verkligen att du skulle kunna komma här som ny utifrån och tala om för oss hur vi skulle göra.”
Det var inte ovanligt att jag förbigicks när det gällde uppgifter jag egentligen hade kompetens för, men som andra skulle göra själva eftersom det var deras inpinkade revir. Det var tydligt att mina kunskaper uppfattades som ett hot av en del, inte alla.
Hade jag försökt ”lägga mig i” för mycket så blev jag bestraffad. Under en period var det två i styrelsen som alltid satt helt tysta i rummet när jag kom in. De vägrade prata med mig, svarade inte på någonting jag sa.
Likaså skulle jag osynliggöras för majoriteten av styrelsen. Jag fick bara ha kontakt med min arbetsledare och absolut inte skriva till styrelsen. Detta var en order.
Och trots att jag drog fulla hus vid varje föredrag så fick jag aldrig en blomma som tack av föreningen, vilket är brukligt efter föredrag. Det gjorde inte mig personligen något, men det framstod som konstigt inför besökarna. Visst, jag var anställd, men mot bakgrund av att jag skrev det mesta av föredragen hemma på fritiden och publikens reaktion, så var det inte så lyckat. Minns en person som sa till mig: ”Får du inte ens en blomma efter dina föredrag. Nästa gång ska jag ge dig en.”
2. Förlöjligande.
Nej, det kan jag inte påstå att jag utsattes för.
3. Undanhållande av information.
Det gick väl an så länge vi medlemmar fick läsa styrelseprotokollen, men de sista månaderna slöt sig styrelsen och hemligstämplade protokollen. De började också göra saker bakom ryggen, exempelvis i arkivet, trots att jag hade ansvaret tillsammans med Leif. Man kunde komma dit en dag och så fattades det dokument. Eller så hade de plötsligt beslutat att skänka en ansenlig del av Anton Sjöbergs unika sjöfartssamling, utan att ens rådfråga. Inte den minsta insikt i att man inte bör dela upp en unik samling på det sättet. Och hade man åsikter så orkade de inte med det, utan slöt kretsen kring sig själva.
4. Dubbelbestraffning
Att få skäll var vardagsmat. Jo då, jag kunde få beröm också. Det berodde på arbetsledarens humör, inte vad jag hade presterat eller inte presterat. Och ofta fick man skit hur man än gjorde. Jobbade jag långsamt och noga för att säkra en hög kvalitet så fick jag stark kritik för det från en arbetsledare som var ingenjör och inte historiker eller författare. Och jobbade jag snabbare så hittades alltid något att gnälla på ändå. ”Du borde ha låtit någon bearbeta bilderna mer” etc etc. Det kunde också vara att jag hjälpte för många från allmänheten med deras frågor om lokalhistoria (en service som de förstås borde ha varit nöjda med.) Vet flera som slutat jobba för föreningen eftersom delar av styrelsen haft samarbetssvårigheter.
5. Påförande av skuld och skam
Trots att det var jag som var utsatt (nej, jag tar inte på mig någon offerkofta, för jag stod upp för mig själv), så försökte en del måla upp en bild av att det var jag som var besvärlig. Om man är besvärlig för att man har kompetens, jobbar självständigt och ibland har idéer och åsikter, ja då var jag säkert besvärlig. Men det var aldrig jag som startade gräl där.
Jag kunde bli hur trakasserad som helst, ändå var det möten om mig som person. Men jag har flera vittnesmål om hur dom som betedde sig illa mot mig hade varit mot andra långt innan de råkade möta mig. Och det är ingen munter historia.
Och så fick jag alltid höra från en i styrelsen: ”Jag vet hur du har varit på andra arbetsplatser.” Jaha? Jag har enbart goda vitsord från arbetsplatser jag har varit på tidigare i livet. Visst har jag visat civilkurage ett par gånger – en gång ifrågasatte jag ett beslut som dåvarande rektorn vid Mönsteråsgymnasiet fattat och en gång kritiserade jag Åshaga när jag städade där eftersom de hade lämnat en dement kvinna vind för våg med svår värk utan personal under mycket lång tid. Det skulle jag inte ha gjort enligt vissa. När Socialstyrelsen sedermera utredde Mönsterås så visade det sig att det jag upptäckt bara var toppen av ett isberg och Mönsterås kommun fick svidande kritik. Nej, så jag har inget att skämmas för. Jag har aldrig haft några samarbetssvårigheter på mina arbetsplatser.
Någon gång fick jag höra att jag hade problem med auktoriteter, bara för att jag tyckte om att jobba självständigt inom de ramar jag fått. Men det är klart att det blir omöjligt att sköta sitt jobb utan irritationer om det var och varannan dag kommer någon som saknar historisk kompetens och försöker detaljstyra mig på ett område där jag är proffs.
Dessutom kan jag säga att de jag har samarbetat bäst med i mitt liv har varit yrkesofficerare eller personligheter av ”militär” karaktär. Det vill säga, ordning och reda där man utan prestige jobbar mot ett gemensamt mål.
2 kommentarer:
Jag vet själv hur det var när jag var där. Hade ont i magen för man visste inte hur mycket gnäll det skulle bli från dag till dag. Känner igen mig. Sen var det ofta så att en sa si och en annan så. Man visste aldrig vem man skulle "lyda". Följde man vad den ene sa så fick man skäll av den andre och tvärtom.
Du ensam mot denna föreningskoloss. Lycka till! Är inte ironiskt nu, för du har säkert rätt. Det tvivlar jag inte på. Ska jag ge ett råd så är det att du fortsätter att göra "din grej". Styrelsen kan inte annat än skämmas.
Skicka en kommentar