Skolan betygsätter personlighetsdrag

Prat i grupp
Döm om min förvåning när jag fick veta att förmågan att prata i grupp ingår som ett delprov i nationella prov i svenska för årskurs 3. Man betygsätter alltså en färdighet som mer är kopplat till personligheten än inlärda kunskaper. Den som är blyg eller introvert som personlighet har förstås ett sämre utgångsläge.

Ordkunskap, stavning och förmågan att skriva kan säkert i någon mån kopplas till medfödd talang det också, men inte alls i samma grad. Där har eleven betydligt större möjligheter att lära sig än när det gäller att tala i grupp som så påtagligt är kopplat till personlighetstyp.

Varför inte betygsätta förmågan att vara tyst i grupp
Samhället och skolan sänder nu ut signalen att det är viktigt att vara socialt utåtriktad och att med svada kunna ta för sig, vilket också betyder att man sänder ut signalen att det är sämre att vara blyg och introvert. Det finns nog med pratmakare i den här världen. Egentligen borde man ha ett delprov som går ut på att vara tyst i grupp, eller i alla fall visa social hyfs i grupp. Alla vet hur stökiga elever som håller låda kan förstöra arbetsron i en klass.

Bättre bygga självkänsla

Förvisso är det bra att barn har utmaningar. Men det måste ske med respekt för personligheten. När dom är små är det olämpligt, ja psykologisk dårskap, att utmana barn att gå emot sin natur, då det kan upplevas som att de inte duger som de är. De första åren i skolan är det bättre att bygga självkänsla, än att bekämpa specifika personlighetsdrag som blyghet.

Jag är ett typexempel på en superblyg som idag 30 år efter avslutad skolgång varken räds föredrag eller tal i grupp. Men jag ställdes inför de utmaningarna som vuxen när jag frivilligt och mer mogen själv ville ta nya steg.

"han är ju så tyst"

Bakgrunden till min bestämda ståndpunkt i denna fråga är 9 års grundskola där jag hela tiden fick höra "men han är ju så tyst". När så min dotter började skolan noterade jag att det blivit än värre där "social kompetens idealet" var normen, dvs de delar av sk social kompetens som handlade om att prata och vara smidig. Man gick till och med så långt att man satte henne hos talfröken för att sudda ut hennes dialektala nyanser från torndalsfinskan. Samtidigt som man alltså nedvärderar blyghet och bekämpar dialekter (och kallar dem uttalsfel), så har man totalt misslyckats med de viktiga delarna av social kompetens - mobbning och våld. På 3 år i skolan har hon fått fler slag, knuffar och glåpord än jag fick under hela min skoltid (ofta från elever som är duktiga på att prata och ta för sig), och då var jag ändå ganska utsatt under högstadiet.

Bättre lära barnen respekt
När skolan har prat i grupp som ett delprov i de nationella proven så visar det att det är de extroverta och utåtriktade som sätter normerna. Man visar också att det är viktigt att lära sig att ta för sig i samhället. Att det gäller att vara stark. Jag gillar helt enkelt inte den utvecklingen. Samhället behöver mer av eftertanke och riktig social kompetens där barnen istället för att uppmuntras pladdra i grupp får lära sig social hyfs, att visa respekt och inte bruka våld mot sina skolkamrater.

Introverta och blyga får upprättelse

Jag som blyg grabb i lekskolan. Enligt en artikel i dagens Barometern/OT håller de blyga och introverta på att få upprättelse.

Fult att vara blyg

Att jag hellre är hederlig än social vet ni redan. Likaså att jag hjärtligt avskyr den rådande inställsamma ”sociala kompetens”-normen. Även om den förstärkts på ett abnormt sätt de senaste åren, så fanns den redan när jag var barn. Min i stort sett lyckliga barndom solkades något av att min blyghet aldrig accepterades.

"Han är ju så tyst"

”Jo, han kan ju allt, men han är så tyst”, var en fras som upprepades till leda på varje kvartssamtal i skolan. Inte ens i kyrkan fick man vara blyg. Det är ett mirakel att jag ännu är kristen när man betänker hur jag som blyg ständigt fick höra hur glad och frimodig man skulle vara. Eftertänksamhet och stillhet var inget eftersträvansvärt. Där lades grunden för det utanförskap jag ännu kan känna.

Som blyg blir man ofta betraktad som arrogant och tråkig och många skulle helst vilja behandla mig för social fobi. Ibland har mina kristna syskon uttryckt förvåning och bestörtning över att jag lyssnar på Morrissey. Kanske borde de inte söka svaret hos mig, utan i sin egen frikyrkokultur.

Introverts of the world unite!

Men nu vänder vindarna. Vi blyga och introverta är på frammarsch! ”Introverta i alla länder, förena er!”, lyder rubriken i dagens krönika i Barometern/OT (tyvärr ej på Nätet än). Det är läkaren Olle Hollertz som i en fantastisk artikel lyfter fram fenomenet. Den amerikanske författaren Jonathan Rauch har deklarerat uttrycket ”Introverts of the world unite!” Och nu är en ny rörelse för introverta och blyga på gång. Det visar sig nämligen finnas flera fördelar med att vara blyg, introvert och reflekterande. Världen skulle förmodligen må bättre med fler av oss, eller som det sägs i artikeln: ”introverta tänker innan de pratar, medan extroverta tänker genom att prata.”

Se även