Mönsterås Kommun vägrar betala motpartens rättegångskostnader trots att man förlorade tvistemålet

Kommunen vägrar betala
En fastighetsägare i Mönsterås Kommun vann i Länsrätten mot Byggnadsnämnden i Mönsterås i ett tvistemål. Nu kräver fastighetsägaren att kommunen skall ersätta honom för rättegångskostnaderna på 36 000 kr samt för sveda och värk 25 000 kr. Kommunen vägrar betala ett öre. Allt enligt Östran/Nyheterna.

Enligt lag och praxis ska kommunen betala
Hur ska man då se på detta. Jag har läst lagen och kan inte se annat än att kommunen enligt lag och praxis ska betala fastighetsägaren för rättegångskostnaderna.

Enligt huvudregeln skall den part som förlorar målet utge full ersättning för motpartens rättegångskostnad (18 kap 1 och 8 §§ rättegångsbalken (RB)).

Det finns också en särskild bestämmelse, 18 kap 16 § RB, för de fall en myndighet (som exempelvis Byggnadsnämnden är i det här fallet) för talan på statens eller en kommuns vägnar: ”I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.”

31 kap RB, som denna bestämmelse hänvisar till, reglerar rättegångskostnader i brottmål. Om de tillämpas i ett tvistemål mellan det allmänna och en enskild innebär dessa regler att myndigheten inte kan få ersättning av motparten för rättegångskostnad. Om den enskilde vinner, har han rätt till ersättning för sin egen ombudskostnad.

Reglerna verkar solklara. Om kommunal myndighet, exempelvis Byggnadsnämnden, förlorar tvistemål skall den betala den enskildes rättegångskostnader enligt dels 18 kap 1 och 8 § i RB, samt 18 kap 16§ RB med hänvisning till 31 kap RB.

Det enda kruxet är att den part som vill få ersättning för sina rättegångskostnader måste begära det särskilt innan rättegången avslutas.

Kommentar - mycket allvarligt - ökat kommunalt godtycke och passiva lydiga medborgare
Jag förstår inte hur kommunen vägrar betala i alla fall rättegångskostnaderna, som ju är en struntsumma för kommunen. Förmodligen har man hittat något litet kryphål i någon paragraf, delvis för att jäklas med fastighetsägaren, men framför allt för att markera att det kan bli dyrt att överklaga kommunala beslut. Att Mönsterås Kommun nu vägrar betala mot all praxis, är mycket allvarligt. Ytterst sett leder det till ökat kommunalt godtycke och passiva lydiga medborgare som drar sig för att överklaga kommunala beslut eftersom de vet att de kan straffas ekonomiskt.

Någon ersättning för sveda och värk lär det dock knappast bli tal om.

Nils blev den siste som avrättades på Kuggås - rånmord och förgiftade våfflor

Det här våffeljärnet använde rånmördaren Nils Ågren när han bakade våfflor med arsenik i för att förgifta ett vittne. Våffeljärnet finns idag att beskåda på Mönsterås Hembygdsgård.

Den sista avrättningen på Kuggås
Den 4 maj 1849 avrättades torparen Nils Ågren genom halshuggning. Det var den sista avrättningen på Kuggås. Enligt ögonvittnen samlades 7000-8000 människor för att bevittna när Nils huvud skildes från kroppen.

Rånmord och förgiftat vittne
Nils hade mycket på sitt samvete. Det kunde ibland hända att publiken tog ställning för den dömde; särskilt om det fanns synnerligen förmildrande omständigheter, om den dömde var djupt ångerfull eller ibland om han hade ett osedvanligt vackert utseende. Nils Ågren kunde inte räkna med något folkligt stöd. Tvärtom var han sällsynt råbarkad. Den som hade rånmördat ett gammalt par och dessutom förgiftat ett vittne på ett illslugt sätt kunde inte räkna med några sympatier.

Nils bakgrund
Nils Ågren kom från en relativt välbärgad släkt. I alla fall om man går ett par generationer bakåt i tiden. Hans farfar Sven Ågren var rusthållare i Sörvik/Byteshell, Döderhults socken, och gift med Eva Nora Söderberg som kom från en förhållandevis fin bokhållarefamilj med viss anknytning till adelssläkter. Nils far, Jonas Ågren, var bonde i Appelrum i samma socken.

Nils blev torpare
Nils föddes i augusti 1802 och blev redan som treåring faderlös. 1806 härjade lungsoten och Nils fader var en av dem som strök med. Denna svåra start i livet gjorde det inte lättare för Nils att etablera sig i samhället, och som så många andra bondsöner på 1800-talet lyckades han inte stanna kvar på den nivå hans förfäder hade levt på, utan fick nöja sig med ett osäkert torparliv på olika torp i Döderhult socken. 1822 gifte han sig med Katarina Olsdotter med vilken han fick minst fem barn.

Stölder
Någonstans gick det illa och Nils påbörjade en bana som tjuv. Om det var fattigdom som fick honom att börja vet jag inte. Redan omkring 1841 verkar han dömas för stöld och delaktighet i mord. Året därpå straffades han ånyo för stöld. 1843 klagade prästen över att han på flera år ej bevistat husförhör eller Herrens Heliga nattvard.

Rånmord och förgiftade våfflor
En tid efter de första stölderna genomförde han med två andra män ännu ett rånmord mot ett äldre par. Sannolikt deltog även en av hans söner. När det närmade sig rättegång bestämde sig Nils för att tysta ett vittne. Således bakade Nils in arsenik i våfflor och blandade livsfarlig skesyra i brännvinet. Därefter sökte han upp vittnet på kyrkbacken efter en gudstjänst. Där spelade Nils försonlig och bjöd vittnet på nybakade våfflor som gladeligen sköljdes ned med brännvin. På vägen hem avled vittnet av förgiftningsskador.

Stursk
Vid rättegången på tinget i Mönsterås uppträdde Nils sturskt. Han ville inte erkänna mordet på det gamla paret utan kom med ideliga undanflykter. Den erfarna domaren lär då med en gest ut mot Kuggås avrättningsplats ha yttrat orden: ”Ditt huvud kommer nog att ramla härute”. Nils svarade då: ”Nähä, dä blir ingenting med dä!”.

Ingen sinnesändring
Som brukligt var fick Nils prata med en präst före avrättningen. Men efter flera timmars samtal kunde prästen till sin stora fasa konstatera att ingen sinnesändring eller ånger märktes hos Nils. Hemma i torpet satt den nyblivna änkan med barnen.


Prästen noterade i husförhörslängden att Nils hade avrättats.


I dödsboken har prästen skrivit in att Nils avrättades på Kuggås genom halshuggning.

Mönsterås som tingsplats

Det nuvarande biblioteket i Mönsterås var tingshus 1797-1968. Vykortet från 1900. Fler bilder på tingshuset senare i artikeln.

Mönsterås som tingsplats
Första gången som Mönsterås omnämns som tingsplats var den 30 juli 1543. Bönderna i våra bygder hade uppenbarligen spelat en aktiv roll i Dackeupproret och nu lät hövitsmannen på Kalmar slott, Germund Svensson Somme, på order av Gustav Vasa, kalla till ting i Mönsterås. Allmogen från Stranda, Handbörds, Aspelands och Tunaläns härader var kallade och nu var det kungen som hade övertaget. Bönderna fick ett fribrev mot löfte att vara kungen trogen. Det här var förstås inget mindre än utpressning från kungens sida.

Troligen ting sedan medeltiden
Sannolikt hade Mönsterås varit centrum för mer sedvanliga ting redan under medeltiden då Stranda och Handbörds härader gick under benämningen Norrabygd. Först vid 1400-talets mitt framträder Stranda som ett eget kusthärad. Eventuellt var det endast kustbygden som kallades Norrabygd redan tidigare.

Den äldsta domboken
Den äldsta bevarade domboken för Stranda härad är från 1560, och den får jag anledning att återkomma till i en senare artikel eftersom det första fallet handlade om en flicka som berövat ett barn livet. Flickan dömdes till elden, men blev enligt domboken ”benådad” till svärdet. Varje man i häradet lovade att betala ett halvt öre om flickan blev benådad till den mildare avrättningsmetoden.

Det äldsta tingshuset
Under 1500-talet började man samlas i särskilda tingshus. Det äldsta tingshuset som vi känner till i Mönsterås är från 1600-talets första hälft då det omtalas en tingsstuga på kyrkans tomt ”sunnan om” kyrkan. Stugan bör ha tillkommit efter 1612 då danskarna brände ner hela Mönsterås.

Tingshus på Krögaregården
1667 fick kronofogden i uppgift av landshövdingen att bygga ett tingshus på ”krögaregården” i Mönsterås. Harry Molin tror i en artikel i Stranda 1983-1984 att det nya huset byggdes på kyrkans tomt där den gamla tingsstugan legat. Personligen är jag mer benägen att tro att den låg strax söder om kyrkans tomt, där ju krögare- och gästgivarehuset låg. Det var mycket vanligt att man kombinerade just gästgiveri och ting i samma hus.


På den här äldsta mönsteråskartan från 1726 har jag markerat var det äldsta kända tingshuset låg (1), samt var det andra vid gästgivargården låg (2).

Herrstorps gästgivaregård
Under 1600-talets senare del hölls ting på Herrstorps gästgivaregård istället för Krögaregården. Kanske hade Krögaregården bränts ned av danskarna 1677.

Häradskistan simmade i vatten
Någon gång under 1700-talets första hälft förefaller man dock återgå till gästgivarhuset strax söder om kyrktomten. 1747 var det dags att bygga nytt tingshus på den platsen. Möjligtvis handlade det bara om en renovering av det gamla huset. Det som talar för det senare är att huset redan 19 år senare betraktades som så trångt och bristfälligt att ett annat hus var av nöden.

Bland annat konstaterades att ”häradskistan måste inhysas hos uppsyningsman Eckhoff, emedan den simmade i vatten så snart det regnade.” Tingshuset fick nu flytta till handelsman Nils Bruhns fastighet som köpingen hade köpt. Detta hus låg längre norrut på Storgatan där dagens hotell ligger.
























1766 flyttade tinget in i Nils Bruhns fastighet. På kartan från 1765 markerad med ett rött kryss.

Nytt tingshus i Mönsterås 1797
På 1700-talet alternerade tingen mellan Mönsterås och Ålem - vintertingen i Ålem och sommartingen i Mönsterås - men nämndemännen från Döderhult tyckte det var för långt att bege sig ända ner till Ålem. Mönsterås låg mer centralt och 1795 lades Ålems tingshus ner. När tingshusfrågan nu återigen aktualiserades så bestämde man att bygga ett helt nytt tingshus i Mönsterås som förefaller ha stått färdigt 1797. Här skulle tingen komma att hållas ända fram till 1968 då Mönsterås upphörde som tingsplats.

Bortglömt arrestrum
Om jag inte helt missminner mig så hittade man ett bortglömt rum i tingshusets källarplan när huset skulle renoveras för några årtionden sedan – sannolikt en gammal arrest där de riktiga förbrytarna förvarades i väntan på rättegång. Jag hittade ingen artikel om det nu, men vill minnas att det skrevs en del om det när det begav sig. Jag har själv varit nere i det lilla rummet som nu är panncentral.

Förövrigt har jag själv befunnit mig ensam i huset flera gånger när jag jobbade på biblioteket, och tveklöst infann det sig ofta en kuslig stämning, förmodligen en kvarleva av de anklagades ångest.

Nästa artikel skall behandla avrättningsplatsen på Kuggås. Därefter ska vi titta lite på vad det egentligen var som behandlades på tinget och gå igenom en del fall.


Mönsterås tingshus 1935. Notera vedboden med klocktornet.


Hemlighuset vid tomthörnet.


Tingshuset den snörika vintern 1900.

Tidigare artiklar på Mönsteråsbloggen med anknytning till ting och rättsfall.

”Ge den djäfvulen Hultman ett rapp!” - om ett dråp i Fliseryds socken 1839.

Ohyggligt morddrama i Mönsterås 1916

En spricka i idyllen – mord i Mönsterås

Ung flicka riskerade hamna i stocken pga olydnad mot styvmodern

Den franske löjtnanten stack kniven i handlare Grenmans bröst – Mönsterås marknad 1745

Mönsteråspastorn fick sju månaders straffarbete

Mönsteråsaffären, del 3.

”Var väl beredd och gick med ovanlig sinnesstyrka och kristelig frimodighet döden tillmötes.”


Alla bilderna ovan, utom kartorna, återfinns i Stranda Hembygdsförenings arkiv.

”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” – om ett dråp i Fliseryds socken 1839

Idag på årets sista dag bjuder jag på en extra spännande och sann berättelse som utspelade sig i våra bygder för 170 år sedan. Håll till godo!

Han ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett oroligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär. (Fliserydprästen Erland Fornanders ord om den dräpte mannen Anders Hultman)

Anders Hultman på nattlig vandring
Det var närmare midnatt annandag Pingst den 20 maj 1839. Anders Hultman var med sina två söner Johan och Carl på väg från hembyn Sibbetorp till torpet Store Bok för att utkräva hämnd. Ända sedan Anders slutade som inspektor och drog sig tillbaka som bonde i Sibbetorp hade folk haft svårt att rätta sig efter honom. Som bonde ingav han inte samma respekt han hade åtnjutit som inspektor. Egentligen var det många som avskydde honom redan när han var rättare på Ekhult eller inspektor på krutbruket. För han hade varit sträng och ibland våldsam.

Men nu…som bonde hade han ingen titel att gömma sig bakom och folket kunde visa sitt förakt mer öppet. Han var en uppkomling, lite förmer. Visserligen hade hans far varit bonde, men längre tillbaka bestod hans släkt av fina militärer. Även blått blod flöt, om än något utspätt, i hans ådror. I sin ungdom fick han bo hos Marcks von Würtenberg på Ekhult där han snart blev rättare. Nu låg han i fejd med alla sina grannar som inte kunde tåla hans fasoner och värst var torparen Gustaf Danielsson och hans retfulla söner Johan och Carl-Otto. Pojkdjävlarna hade förolämpat honom så sent som ikväll hos skräddaren i Mjölerum där det samlats folk då ett fickur lottades ut.

Men nu skulle de få se! Han var visserligen 56 år, men ännu vid god hälsa och i sin krafts dagar. Många hade fått smaka hans nävar, och det för inte så länge sedan. Nu rasade han av hämndbegär, vilket flera av de grannar han passerade på vägen fick känna på när han och sönerna tog upp stenar och kastade på deras dörrar. Nästan framme mötte han sin dotter Lovisa som tidigare under kvällen hade smitit iväg med torparedrängen Nils Nilsson från Fändahl, ett mycket olämpligt parti enligt Anders. En olycka hände så lätt och hans dotter skulle inte behöva utsättas för skammen att tvingas gifta sig med en utfattig egendomslös dagdrivare. Efter att ha sagt några stränga hårda ord till sin dotter gick sällskapet vidare. Nils Nilsson hade visst fått nattlogi hos Gustaf i Store Bok. Nå, de skulle nog klara av honom också om det behövdes. Med påken i hand närmade de sig Store Bok där Gustaf, hans söner och Nils låg och sov. Vad Anders Hultman inte visste var att det skulle bli hans sista natt i livet.


Anders Hultman och hans söner gick från Sibbetorp (1) till Store Bok (2). På kartan står Lilla Bok utskrivet. Torpet Store Bok låg ett par hundra meter norrut på vägen. Där det står Segerstad ligger byn Mjölerum.






Slagsmål i stugan vid Store Bok
Anders Hultman och sonen Johan har sedan under hotelser och förbannelser trängt in i stugan. Sannolikt stod ytterdörren på glänt medan innerdörren var olåst. Vad som sedan hände inne i stugan finns det lite olika uppgifter om vad gäller detaljerna. Uppenbart har Anders son Johan börjat med att kräva 12 skillingar av Gustavs son Johan. Gustaf och hans hustru har skrämda undrat varför de trängt sig in som rövare och bett dem lämna huset, vilket inte åtlyddes. Sedan har Anders Hultman tagit över och börja skrika och gorma. Han krävde att Gustaf ”faderligen och strängeligen skulle tilldela sönerna den aga deras uppförande rättvisligen påkallade”. Därefter synes Anders med påken ha tagit saken i egna händer och gett Gustafs son Carl-Otto ett rapp med påken när han låg i sängen. Eventuellt gav han också Gustafs hustru ett par slag. Samtidigt har Johan kallat Gustafs dotter för hora. Gustaf Danielsson skall då ha rusat upp och ropat ”här ska bli annat av” och därvid knuffat Anders Hultman i bröstet. Gustaf skall sedan ha begärt hjälp från sin äldre son Johan som kommit rusande och vridit käppen ur handen på Hultman och därefter slagit honom ett par gånger över länden/baken.

Ett vittne som stod utanför stugan berättar att ”slag utdelades och det mörknade till i rummet, liksom elden i spisen blivit hämmad eller vårdslöst släckt.”

Nils Nilsson slår till
Under det allt vildare slagsmålet skall även Johan Hultman ha fått emottaga slag och tvingats fly huset blodig. Gustaf Danielsson ska även ha försökt få med den på soffan liggande Nils Nilsson i slagsmålet och till honom ropat ”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” Den yrvakne Nils vägrade emellertid till en början delta i slagsmålet. Men plötsligt hade Nils fått ett fruktansvärt slag av en påk över ena benet, varvid han i skräck och vrede hade rusat upp från soffan och huggit tag i en nystfot med vilken han gett Anders Hultman ett eller två slag i huvudet så att Anders ragglade bakåt och ramlade ner i en säng. Där hade han blivit liggande och talat föga eller osammanhängande och endast begärt lite vatten ibland, för att efter tre timmar avlida.
























Så här ser en nystfot ut när den är utfälld.


Här ser vi en ihopfälld nystfot.

I häradsrätten
Under sommaren som följde togs fallet upp i häradsrätten vid flera tillfällen. Alla inblandade fick ge sina versioner som delvis skilde sig åt i detaljerna. Alla gjorde förstås sitt bästa för att tona ner sin egen medverkan i bråket.
Vidare inkallades ett flertal vittnen som alla bidrog med något. Det alla var överens om var att det länge hade funnits osämja mellan Anders Hultman och Gustaf Danielsson och hans söner.

Anders Hultman - ”Ett våldsamt och trätgirigt sinnelag”
Av rättegångsprotokollet framgår också att ”Åtskilliga närvarande intygade att Hultman i följd av sitt våldsamma och obändiga lynne med alla sina grannar och bekanta levat i ett ofridsamt förhållande, vartill han sjelv uteslutande varit skulden.” Ett vittne sade att Hultman under sin levnad varit ”av ett våldsamt och trätgirigt sinnelag”. En sade att Anders Hultman gjort sig känd för ett ”grälaktigt överdådigt sinnelag, och måhända icke alltid räknade så noga med vilka han utsåg till mål för sina wåldsbragder”. Finurligast uttryckte sig kanske prästen Fornander som skrev att Anders ”ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett orligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär”. Rätten skriver också att Hultman var känd för ”Översittare-lynne” och ohejdad våldsam framfart.

Anders Hultman var otvivelaktigt en person som många retade sig på och som hade lätt för att hamna i konflikter. Hans bakgrund inom bondeståndet samtidigt som han hade sina rötter i släkter med högre social status ingav honom förmodligen en känsla av att komma från lite finare förhållanden. Kanske betraktades han av omgivningen som lite märkvärdig. Och visst var han van att bestämma över folk. När han sedermera blev bonde så blev han vem som helst igen. Hans översittarfasoner och fina bakgrund betydde ingenting. I Fliseryds socken var han bara en uppkomling som nu blivit bonde igen. Som sådan förefaller han ha satt sig i respekt genom hotelser och våldsamheter.

Nils Nilsson – ”ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt”
Den enligt protokollet långe och ljushårige Nils Nilsson, som sannolikt utdelade det dödande slaget, beskrivs på ett helt annat sätt. Herr ryttmästare Nordenankar på Fliseryds gård skriver att Nils uppfört sig troget, nyktert, tyst och stilla, samt med villighet gjort detsamma. Prästen skriver i sitt intyg att Nils var född 1819 och torpareson från Fändahl under Torp, tidigare ej anklagad eller dömd för brott och att han hade ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt, samt hade aktningsvärda, beskedliga och kristligt sinnade föräldrar och syskon. Han menade också att det kunde anses högst beklagansvärt om han olyckligtvis skulle falla ett offer för en så graf förseelse som den för vilken han nu är anklagad. Den i församlingen mycket omtyckte prästen tar alltså tydligt ställning för den dråpmisstänkte Nils Nilsson.

Nils ändrar sin berättelse
Men rättegången blev utdragen, inte minst pga att Nils drabbades av en sjukdom. Redan vid första rättegångstillfället svimmade Nils och fick bäras ut. Enligt ett läkarintyg som uppvisades vid nästa rättegångstillfälle hade Nils angripits av en farlig nervfeber som gjorde att han inte kunde närvara personligen förrän i mitten av augusti. När han väl kunde infinna sig så hade han ändrat sin berättelse. Nils hade i ett tidigt skede erkänt att han hade slagit Anders Hultman med nystfoten av skräck och förvirring. Senare skrev han att han hade känt sig hotad till livet av den illasinnade Anders Hultman som hotat slå honom i huvudet med en påk. Till slut förnekade han att han överhuvudtaget hade slagit Hultman i huvudet, utan att han sannolikt endast hade träffat Hultmans påk. När rätten pressade honom så hade han med darr på stämman, hårdnackat och med ängslan, hållit fast vid sin nya berättelse.

Obduktionsprotokollet
I rättsprotokollet återges också läkarens detaljerade obduktion av Anders Hultman, som i sin detaljrikedom är en ganska vidrig läsning. Vi får bland annat veta att det i Anders Hultmans mage fanns ett par skedar brännvin, lite smält mat och en död ovanlig svald fluga. Annars är det beskrivningen av huvudet och hjärnan som är det intressanta. Läkaren konstaterar att Hultman tveklöst avlidit genom ett dödande slag mot högra delen av huvudet vilket gett upphov till en svulst av ett gåsäggs storlek. Han hade också fått ett slag över vänstra ögat, men det var inte av det slaget att det kunde ha dödat Hultman. Genom protokollet får vi också ett hum om hur Hultman såg ut. Den avlidne var lång till växten, ”af en fast, stark och tjock kroppsbyggnad, samt vid godt hull”. Huvudet hade en ovanlig form, såsom ett ”från twenne sidor flattryckt klot, nära nog båtformigt”.

Rättens utslag
När rätten i augusti skall ge sitt utslag så konstaterar man att Anders Hultman på ett sätt själv vållat sig olyckan genom att tränga in i huset på ett våldsamt sätt mitt i natten. Ändå räknar man inte Nils slag med nystfoten som skäligt nödvärn. Dock menar man att det inte går att bevisa att just det slaget varit det dödande, även om det sannolikt var så. Nils Nilsson dömdes därför att med hel mansbot böta ett hundra riksdaler, samt att en söndag i Fliseryds kyrka göra uppenbar kyrkoplikt (då man offentligt skulle göra avbön och lova bot och bättring inför församlingen), samt betala kostnaden för obduktionen. Enligt en uppgift på nätet skall han också ha dömts till 28 dagars fängelse med vatten och bröd. Denna uppgift har jag dock inte själv återfunnit i rättsprotokollet. Mansbot var ett normalt bötesstraff vid dråp eller död genom olyckshändelse. Beroende på hur händelsen gick till kunde man bli dömd att betala hel eller halv mansbot.

Det andra slaget mot huvudet måste ha kommit från Gustaf eller Johan, resonerar rätten. De kan ej fällas för dråpet, men då Johan erkänt att han burit hand på Hultman, döms han för delaktighet i det slagsmål som kostade Hultman livet, till 50 riksdalers böter, halv mansbot, samt till enskild kyrkoplikt.

Mot rättens utslag uttryckte både Nils Nilsson och Johan Gustafsson missnöje och ärendet överklagades till hovrätten.

Vad jag förstår så fastställde hovrätten domen mot Nils. Jag tolkar texten som att hovrätten justerade Johans böter något nedåt.

På fel plats vid fel tillfälle
Anders Hultman var uppenbarligen en bråkstake och som rätten sa en ”Översittare”. Förmodligen var det många som ville se honom få stryk. Hultman själv lär en gång ha sagt att ”Detta slutas aldrig väl, utan mord går det aldrig af”. Att det blev slagsmål i stugan är inte särskilt underligt mot bakgrund av det vi vet. Men jag kan inte låta bli att tycka att Nils hade maximal otur. Han var uppenbart förtjust i Anders Hultmans dotter och hade tidigare på dagen tillrättavisat Gustafs söner när de retat Hultman. Han ville inte heller delta i slagsmålet, utan beskrivs av prästen och arbetsgivaren som en fridens man. Men när han fick det hårda slaget på benet rann sinnet över och han slog till med närmaste föremål. En man som befann sig på fel plats vid fel tillfälle.

Hur gick det för dråparen?
Hur gick det då för dråparen Nils Nilsson? Det verkar som om han redde sig ganska bra efter domen. Efter ytterligare ett par år i Fliseryds socken flyttade han till Ålems socken 1841 där han gifte sig och blev bosatt och förefaller ha varit arbetare och torpare. Dessvärre utmanade han rättvisan ännu en gång och dömdes 1856 för stöld. Den 3 juni 1880 avslutade han sina dagar i Norra Bäckebo drygt 60 år gammal.

Anders Hultmans bakgrund
Anders Hultman föddes i Getinge, Vetlanda 11 januari 1783 och var son till bonden Zackarias Gudmundsson och Britta Johansdotter Hultman. Fadern dog 1799 och ett par tre år därefter i början av 1800-talet förefaller Hultman ha flyttat till Fliseryds socken. Enligt ett brev som hans barnbarn skrev i början av 1900-talet skall han ha varit fosterson hos den adliga släkten Marcks von Würtenberg. Huruvida det är sant undandrar sig ett säkert bedömande. Men faktum är att han tidigt blev rättare på von Würtenbergs gods Ekhult, och senare inspektor på krutbruket som låg på Marcks von Würtenbergs mark vid Läggevi.

Anders mor var dotter till rusthållaren Johan Göransson Hultman och Anna Britta Olofsdotter Edman. Anna Britta var i sin tur dotter till Olof Edman och Katarina Elisabeth Stålhammar. Den sistnämnda var dotter till Johan Stålhammar och Anna Britta Lood. Johan var son till Per Jönsson Hammar och Anna Skytte. Anna Britta var dotter till Steen Lood och Beata Hillebard. Från Stålhammarsläkten kan man gå vidare och finna rötter långt tillbaka i svenska frälsesläkter.
Se vidare här.

Hela rättegångsprotokollet återfinns här. Observera att det kan ta lång tid att ladda.

Stort tack till Thomas Isaksson som skickade mig protokollet!