Kristna - den mest förföljda gruppen i världen

Gudstjänster med livet som insats
I Nordkorea håller man tysta gudstjänster där man mimar med munnen för att inte höras. I Sudan träffas man för bön i hemliga skogsdungar och tvingas ha vakter som ska slå larm om soldater närmar sig. I Saudiarabien gömmer man undan kors och biblar. I Kina hålls tusentals kristna, som inte tillhör den officiella kyrkan, fängslade och flera kyrkor träffas i lönndom i hemmen. I Laos fängslas kristna ledare. I Nigeria pågår systematiska terrorattacker mot kristna kyrkor där kristna kallblodigt skjuts ihjäl. Terrorgruppen Boko Haram har i ett ultimatum krävt att alla kristna skall lämna norra delen av Nigeria. I många länder får man inte missionera och kyrkbyggen är förbjudna. Särskilt kristna konvertiter förföljs utan pardon, dvs de som byter religion. Ja, det var bara några exempel.

Den mest förföljda gruppen

Faktum är att kristna är den mest förföljda gruppen på jorden just nu. Både kristna organisationer, exempelvis Open Doors, och FN beräknar att omkring 100 miljoner kristna förföljs just nu. Andra undersökningar anger 200 miljoner som lever under våldshot och ytterligare omkring 400 miljoner kristna som diskrimineras för sin tro – de får extraskatter, utestängs från utbildningar och arbeten. Omkring 105 000 människor dödas varje år bara för att de är kristna. I många länder förföljs inte bara kristna, utan alla grupper och människor som anses hota den rådande diktaturens eller den dominerande kulturens ordningar. Protesterna från världens demokratiska länder är pinsamt loja, om de överhuvudtaget finns.

Skurkländer
Open Doors gör varje år en lista över de länder där det är svårast för kristna att utöva sin religion. Den senaste listan för perioden 1/11 2010 till 31/10 2011 ser ut som följer: Nordkorea, Afghanistan, Saudiarabien, Somalia, Iran, Maldiverna, Uzbekistan, Yemen, Irak, Pakistan, Eritrea, Laos, Nigeria, Mauretanien, Egypten, Sudan, Bhutan, Turkmenistan, Vietnam, Tjetjenien, Kina, Qatar, Algeriet, Komorerna, Azerbajdzjan, Libyen, Oman, Brunei, Marocko, Kuwait, Turkiet, Indien, Burma, Tadzjikistan, Tunisien, Syrien, Förenade Arabemiraten, Etiopien, Djibouti, Jordanien, Kuba, Vitryssland, Indonesien, Palestinska områden, Kazakstan, Bahrain, Colombia, Kirgizistan, Bangladesh, Malaysia.

Handel är överordnat mänskliga rättigheter

Varför reagerar då inte världens demokratier? Det torde förstås handla om affärer. Affärer har alltid gått före mänskliga rättigheter. Man vill helt enkelt inte stöta sig med Kina eftersom det landet är viktigt att göra affärer med. Man vill inte stöta sig med arabvärlden på grund av oljan. Så simpelt. Så fegt. Och var finns alla dessa vänstermänniskor som annars alltid tar ton för utsatta och drabbade - palestinier, sexuella minoriteter och socialt svaga? Nej, när det gäller förföljelse av kristna så tiger dom.

I Sverige

Jag tror ju på Gud och det gör man inte ostraffat i det här landet. Jag jagas ner för den fasansfulla bygatan som bara Guds-hatande vänsterfolk, i sin perverterade och inbillade medmänsklighet och tolerans, kan jaga en oliktänkande. Om ni visste från vilket håll jag får höra att jag ska dö, att mina barn ska dö, att min familj ska utplånas, hade ni blivit förskräckta.

De som talar om alla människors lika rätt att leva, att höras, att få synas, skriver långa, hatiska brev till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen där de KRÄVER att jag ska få sparken för att jag skriver om tro, om Gud och en gång nämner Livets Ord i en text.


Ja, så sa Marcus Birro nyligen i ett tal han höll. Ändå är dödlig förföljelse av kristna i Sverige sällsynt. Det förekommer dock en hel del annat som kan vara de första stegen mot förföljelse. Och då syftar jag inte på de sedvanliga kommentarer som kristna som är tydliga med sin tro ibland får stå ut med i skolor och på arbetsplatser. Det är förstås illa, men ändå sådant som kristna är vana vid att ta och bära tålmodigt.


Nej, det jag åsyftar är två mediala fenomen. Det första kan man kalla osynliggörande. Media uppmärksammar helt enkelt inte den kristna kulturen, exempelvis alla de hundratusentals som varje sommar samlas till kristna konferenser, såvida det inte skall medverka någon talare som betraktas som kontroversiell. Vidare refereras sällan till konst, litteratur eller musik med kristen tematik. Detta till skillnad från sekulära rockfestivaler och pridefestivaler, som trots att de inte drar mer folk, ändå får positiva spaltkilometer. Att på detta sätt osynliggöra kristna evenemang är att via nyhetsvärderingen nedvärdera kristendomen.

Om kristendomen ändå uppmärksammas så är det i negativa ordalag. Utan att vara det minsta insatta så kommenterar man kvinnoprästmotstånd och kyrkliga tillkortakommanden av olika slag. Man kan väl säga att det nästan bara det som faller utanför vad DN:s kulturredaktion anser vara politiskt korrekt som uppmärksammas. Detta är det andra mediala fenomenet.

Svenska medias desinformation, sneda vinklingar eller osynliggörande kan kanske inte tyckas vara så allvarligt, men den religiösa förföljelsen utvecklas ofta i tre steg, så därför ska man vara på sin vakt.

1. Desinformation, som inleds i media. Vinklingar utifrån en given politiskt korrekt agenda.

2. Diskriminering. Kristna som andra klassens medborgare med sämre legal, social, politisk och ekonomisk ställning än andra medborgare. I Sverige har man väl bara lyckats fullt ut med Livets Ord. Så fort en medlem i Livets Ord vill vara politiker eller är anställd på en skola så sätter diskrimineringsdrevet igång.

3. Ren förföljelse av stat, polis, militär eller extrema organisationer.

Sverige hamnar idag ibland på nivå 1. Sverige borde istället vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna som säger att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Allt annat är ett svek mot de 100 miljoner till 200 miljoner som varje år förföljs för sin tros skull.

Läs mer här, här, här

Jag hade gett upp hoppet om den jobbige Birro, men hans senaste tal är makalöst och jag länkar gärna till det.