Kristna - den mest förföljda gruppen i världen

Gudstjänster med livet som insats
I Nordkorea håller man tysta gudstjänster där man mimar med munnen för att inte höras. I Sudan träffas man för bön i hemliga skogsdungar och tvingas ha vakter som ska slå larm om soldater närmar sig. I Saudiarabien gömmer man undan kors och biblar. I Kina hålls tusentals kristna, som inte tillhör den officiella kyrkan, fängslade och flera kyrkor träffas i lönndom i hemmen. I Laos fängslas kristna ledare. I Nigeria pågår systematiska terrorattacker mot kristna kyrkor där kristna kallblodigt skjuts ihjäl. Terrorgruppen Boko Haram har i ett ultimatum krävt att alla kristna skall lämna norra delen av Nigeria. I många länder får man inte missionera och kyrkbyggen är förbjudna. Särskilt kristna konvertiter förföljs utan pardon, dvs de som byter religion. Ja, det var bara några exempel.

Den mest förföljda gruppen

Faktum är att kristna är den mest förföljda gruppen på jorden just nu. Både kristna organisationer, exempelvis Open Doors, och FN beräknar att omkring 100 miljoner kristna förföljs just nu. Andra undersökningar anger 200 miljoner som lever under våldshot och ytterligare omkring 400 miljoner kristna som diskrimineras för sin tro – de får extraskatter, utestängs från utbildningar och arbeten. Omkring 105 000 människor dödas varje år bara för att de är kristna. I många länder förföljs inte bara kristna, utan alla grupper och människor som anses hota den rådande diktaturens eller den dominerande kulturens ordningar. Protesterna från världens demokratiska länder är pinsamt loja, om de överhuvudtaget finns.

Skurkländer
Open Doors gör varje år en lista över de länder där det är svårast för kristna att utöva sin religion. Den senaste listan för perioden 1/11 2010 till 31/10 2011 ser ut som följer: Nordkorea, Afghanistan, Saudiarabien, Somalia, Iran, Maldiverna, Uzbekistan, Yemen, Irak, Pakistan, Eritrea, Laos, Nigeria, Mauretanien, Egypten, Sudan, Bhutan, Turkmenistan, Vietnam, Tjetjenien, Kina, Qatar, Algeriet, Komorerna, Azerbajdzjan, Libyen, Oman, Brunei, Marocko, Kuwait, Turkiet, Indien, Burma, Tadzjikistan, Tunisien, Syrien, Förenade Arabemiraten, Etiopien, Djibouti, Jordanien, Kuba, Vitryssland, Indonesien, Palestinska områden, Kazakstan, Bahrain, Colombia, Kirgizistan, Bangladesh, Malaysia.

Handel är överordnat mänskliga rättigheter

Varför reagerar då inte världens demokratier? Det torde förstås handla om affärer. Affärer har alltid gått före mänskliga rättigheter. Man vill helt enkelt inte stöta sig med Kina eftersom det landet är viktigt att göra affärer med. Man vill inte stöta sig med arabvärlden på grund av oljan. Så simpelt. Så fegt. Och var finns alla dessa vänstermänniskor som annars alltid tar ton för utsatta och drabbade - palestinier, sexuella minoriteter och socialt svaga? Nej, när det gäller förföljelse av kristna så tiger dom.

I Sverige

Jag tror ju på Gud och det gör man inte ostraffat i det här landet. Jag jagas ner för den fasansfulla bygatan som bara Guds-hatande vänsterfolk, i sin perverterade och inbillade medmänsklighet och tolerans, kan jaga en oliktänkande. Om ni visste från vilket håll jag får höra att jag ska dö, att mina barn ska dö, att min familj ska utplånas, hade ni blivit förskräckta.

De som talar om alla människors lika rätt att leva, att höras, att få synas, skriver långa, hatiska brev till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen där de KRÄVER att jag ska få sparken för att jag skriver om tro, om Gud och en gång nämner Livets Ord i en text.


Ja, så sa Marcus Birro nyligen i ett tal han höll. Ändå är dödlig förföljelse av kristna i Sverige sällsynt. Det förekommer dock en hel del annat som kan vara de första stegen mot förföljelse. Och då syftar jag inte på de sedvanliga kommentarer som kristna som är tydliga med sin tro ibland får stå ut med i skolor och på arbetsplatser. Det är förstås illa, men ändå sådant som kristna är vana vid att ta och bära tålmodigt.


Nej, det jag åsyftar är två mediala fenomen. Det första kan man kalla osynliggörande. Media uppmärksammar helt enkelt inte den kristna kulturen, exempelvis alla de hundratusentals som varje sommar samlas till kristna konferenser, såvida det inte skall medverka någon talare som betraktas som kontroversiell. Vidare refereras sällan till konst, litteratur eller musik med kristen tematik. Detta till skillnad från sekulära rockfestivaler och pridefestivaler, som trots att de inte drar mer folk, ändå får positiva spaltkilometer. Att på detta sätt osynliggöra kristna evenemang är att via nyhetsvärderingen nedvärdera kristendomen.

Om kristendomen ändå uppmärksammas så är det i negativa ordalag. Utan att vara det minsta insatta så kommenterar man kvinnoprästmotstånd och kyrkliga tillkortakommanden av olika slag. Man kan väl säga att det nästan bara det som faller utanför vad DN:s kulturredaktion anser vara politiskt korrekt som uppmärksammas. Detta är det andra mediala fenomenet.

Svenska medias desinformation, sneda vinklingar eller osynliggörande kan kanske inte tyckas vara så allvarligt, men den religiösa förföljelsen utvecklas ofta i tre steg, så därför ska man vara på sin vakt.

1. Desinformation, som inleds i media. Vinklingar utifrån en given politiskt korrekt agenda.

2. Diskriminering. Kristna som andra klassens medborgare med sämre legal, social, politisk och ekonomisk ställning än andra medborgare. I Sverige har man väl bara lyckats fullt ut med Livets Ord. Så fort en medlem i Livets Ord vill vara politiker eller är anställd på en skola så sätter diskrimineringsdrevet igång.

3. Ren förföljelse av stat, polis, militär eller extrema organisationer.

Sverige hamnar idag ibland på nivå 1. Sverige borde istället vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna som säger att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Allt annat är ett svek mot de 100 miljoner till 200 miljoner som varje år förföljs för sin tros skull.

Läs mer här, här, här

Jag hade gett upp hoppet om den jobbige Birro, men hans senaste tal är makalöst och jag länkar gärna till det.

OS för sista gången på SvT

Nu börjar sommar-OS, och det lär bli sista gången man får njuta av spelen som man är van vid. SvT lär inte ha råd att sända spelen längre. Från och med nästa OS blir det kommersiella reklamkanaler som tar över, vilket lär påverka vilka grenar som ges utrymme. Reklamkanaler har ju inget intresse av att visa små udda sporter, utan lär satsa på de stora publikdragande grenarna som reklamköparna vill ha. I alla fall lär det bli så om Aftonbladet har rätt i sin analys.

För en av de stora tjusningarna med OS är ju att plötsligt finna sig fast i en rafflande duell i bågskytte. Eller varför inte ödsla en timme på den dramatiska kanotslalomen. Och så givetvis några högtidsstunder med vattenpolo, rodd, fäktning och triathlon. Allt ackompanjerat av kommentatorer som verkligen kan sina grenar på gränsen till nördidioti. Så lär det inte bli när reklamkanalerna tar över. Då tar hysterin över.

Så jag tänker verkligen ta vara på OS denna sommar. Njut av SvT:s professionella kommentarer och bredd. Bara tanken på friidrott utan Jacob Hård gör mig svimfärdig (glöm inte Jacob Hårds insats som Tintinröst på Solens tempel 1969-1971).

Kommunen informerar inte om döda fiskar

Som vi har kunnat läsa i lokalpressen den senaste tiden har Mönsteråsviken med omnejd drabbats av fiskdöd. Fiskar av olika slag har dött. Undersökningar om vad det kan vara lär pågå. Jag har mött en hel del människor som är oroliga. Vad är det som händer? I det läget måste förstås kommunen gå ut på sin hemsida och informera om vad man vet och vilka åtgärder man har vidtagit för att ta reda på orsakerna. Information är det viktigaste när människor är oroliga. Men kommunen låter via media meddela att man inte har några planer på att informera via hemsidan. Varför? Är man rädd för att skrämma bort turister?

Söndagsledaren v4 - media och lokalpolitiken

Mediedrevens dagar
Vi lever i mediedrevens dagar. De stora mediedrakarna ägnar sig inte bara åt kritisk granskning, som de själva påstår, utan har blivit medspelare i olika politiska agendor. Man låter sig utnyttjas av politiska krafter. I någon mån är det kanske oundvikligt, eftersom varje fel och skandal media hittar, med automatik utnyttjas av politiska motståndare. Det är förstås bara en tidsfråga innan media har satt förstoringsglaset över Stefan Löfvens fel och brister.

Lokal nivå

Man kan förstås tycka att det där har gått för långt. Ingen vill väl snart bli politiker när man måste vara perfekt i alla avseenden. Men på lokal nivå är vi förstås inte i närheten av några mediedrev. Inte ens den kritiska granskningen är särskilt tuff eftersom man i regel har med fritidspolitiker att göra, även om jag inte tror man skulle tveka att skriva om något stort kommunalt missgrepp skulle uppdagas. Jag minns när jag ställde upp i kommunalvalet 2010. Jag hade förväntat mig att lokalpressen skulle gräva fram att jag suttit i fängelse för vapenvägran, att jag…Men av detta blev det ingenting. Jag fick knappt en enda kritisk fråga från någon tidning utan fick fritt framföra vad jag och partiet stod för.

Det är väl därför politiker och tjänstemän som en dag tvingas möta Janne Josefsson från Uppdrag granskning ser så besvärade och plågade ut. De har ju mest vana att möta den lokala murveln som kanske är duktig men oftast inte är allt för elak. Uppdrag gransknings journalister struntar ju blankt i om kommunalrådet eller chefstjänstemannen blir ledsen och inte kan svara med ett uns av logik och medkänsla.

Myspyset i Solberga

Att Mönsterås kommunalråd, Roland Åkesson (C), är en mästare på att bara synas i ofarliga mediesammanhang där han inte behöver försvara politiken, vet vi ju redan. Det är tjänstemännen som får kliva fram när det blåser kallt. Att han dessutom har lyckats få stora tidningsuppslag i Barometern/OT med mysintervjuer vid flera tillfällen är förstås också ett tecken på att man kan mediespelet. Roland har ju själv jobbat som journalist på Kalmar Läns Tidning en gång i tiden. Som väl är har Barometern/OT skärpt till sig och nästan helt slutat med myspyset i Solberga.

Men hur lyckas de andra lokala politikerna nå ut i media?

Rapakko och Östran/Nyheterna

Socialdemokraternas Robert Rapakko har dock börjat dyka upp allt oftare i Östran/Nyheterna. Bara den senaste månaden har han varit med flera gånger och utan kritiska följdfrågor fått föra ut partiets politik i olika frågor. Det känns ju lite lustigt att man kan få nyttja en lokaltidning så uppenbart. Någon borde granska så att lokalredaktionen inte på något sätt känner Robert, om inte annat för att slippa spekulationer. Att de lokala nätverk som journalister ingår i kan bli ett problem kan det ju inte råda någon tvekan om. För även om Östran/Nyheterna är en Socialdemokratisk tidning, så ska ju det egentligen bara synas på ledarsidan, och kanske i någon mån i vissa perspektivval. Men om jag under årens lopp ibland har tipsat båda lokaltidningarna om något som har med facket eller S att göra, så väljer Östran/Nyheterna konsekvent att inte skriva om det.

I skuggan av Den Store
De andra partiledarna i Mönsterås är nästan aldrig med i lokalpressen. Ja, barn- och utbildningsnämndens och socialnämndens ordförande har väl ibland lyckats nå ut. Men företrädarna från de andra partierna framlever sina politikerliv i skuggan av Den Store.

Vad vi skulle behöva är en mer uppsökande journalistik där politikerna inte får styra dagordningen med perfekt timade utspel och presskonferenser. Politikerna kommer med all sannolikhet att ställa upp. De vet att om de vägrar ger det en oerhörd negativ publicitet.

1000 inlägg i skärningspunkten mellan historia och samtid

Mönsteråsbloggen firar idag 1000 inlägg - självklart med det som krävs en sådan dag - champagne.

1000 inlägg
Mönsteråsbloggen firar idag 1000 inlägg. Egentligen var förra inlägget nr 1000, men jag tog bort ett gammalt inlägg för att få till ett jubileumsinlägg och kunna fira med pompa och ståt. Skönt att verkligheten är justerbar ibland.

Sedan april 2008
Jag startade bloggen i april 2008, men systemet kraschade och jag fick lägga in alla gamla inlägg igen i november 2008. Det tog alltså drygt 2 år att nå 1000 inlägg.

Bloggens tre ben
Bloggen startades i sviterna efter att kommunen hade stängt sin frågepanel. Tanken var att öppna ett alternativt forum där olika företeelser i Mönsterås skulle kunna dryftas fritt. Med tiden har bloggens fokus breddats och omfattar idag tre huvudaspekter av Mönsterås – dagsaktuella händelser, lokalhistoria och lokalfotboll; tre ben som förvisso spretar lite, men som ändå hålls ihop av grundtemat Mönsterås. Alla hittar förhoppningsvis något som sammanfaller med sitt intresse.

Fördjupning och perspektiv
Syftet är att belysa olika delar av Mönsterås och sätta in det som sker och som skett i ett historiskt sammanhang. Ibland blir det glimtar, men målsättningen är även att ge fördjupning och perspektiv i en tid av fragmentarisering. Mönsteråsbloggen riktar sig till den som vill ta sig tid att läsa. Jag skulle vilja påstå att bloggen är ganska så allmänbildande, samtidigt som man ibland får ta del av lite udda kuriosa.

Från 500 till 5000
En dag som denna kan man väl få vara lite skrytsam och konstatera att antalet besökare på bloggen har ökat dramatiskt det senaste året – från omkring 500 besökare i månaden våren 2009 till dagens omkring 5000 besökare i månaden. Jag får passa på att tacka alla läsare som gjort sig mödan att ta sig hit!

Fortsätta eller lägga ner?
Efter 1000 inlägg kan det emellertid vara dags att ställa sig frågan om man skall fortsätta eller lägga ner. Ibland känns bloggen som en börda. Det är inte alltid så lätt att publicera ett par inlägg varje dag på mycket kort tid. Men för det mesta är det roligt. Dessutom är jag fostrad till att jobba även när det inte är roligt. Jag tänker alltså inte göra en ”Carolina Klüft” och hålla på bara så länge det är kul.

Så jag kör väl på ett tag till. Så länge jag har något att förmedla. Vänder på ytterligare några stenar. Gräver lite djupare i de historiska arkiven. Ser GIF vinna några matcher till. Jag kan inte lova ytterligare 1000 inlägg, men jag säger inte definitivt nej.

Avslutningsvis har jag dagen till ära valt ut 25 personliga favoriter ur arkivet.

Lokalhistoria

Mönsteråsaffären, del 1, del 2 och del 3.
Artikelserien om epoken Viktor Lund betraktar jag själv som den mest genomarbetade jag skrivit. En delvis bortglömd del av Mönsterås historia.

Lennart Holm drev Holms kiosk i över 30 år
Möten med människor är alltid roligt, och att möta mannen jag alltid mötte i kioskluckan som barn var en höjdare.

Den märkliga gravstenen vid Kronobäck – ett mysterium på väg mot sin lösning
Samarbetet med historikern Roger Axelsson. Nya rön som bryter ny mark är alltid roligt att få presentera. Och det gör vi här.

Utedasset dolde en militärbunker – del 1, del 2 och del 3.
Mycket spännande skogsreportage. En pojkdröm.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VII – Torget
Min barndoms kvarter har förstås en särskild plats i mitt hjärta.

Roxy – en klassisk biograf i Mönsterås. Jag såg filmer jag aldrig borde ha sett.
Min barndoms biograf. Kul att återuppliva gamla minnen.

"5-öresbasarna var outbildade översittare" - Kurt Nilsson berättar om ett arbetsliv i folkhemmets skugga, del 1 och del 2.
Min fars berättelse om sitt arbetsliv var intressant för mig att ta del av.

Tonix chockade dansbandsvärlden 1977
Ibland vill man ju skoja till det lite, samtidigt som man berättar en historia. Här hade jag ganska så roligt.

När hav blev hamn i Mönsterås
Spännande att se hur allt har förändrats i hamnområdet på bara ett par hundra år.

Krutspår I – Krutmagasinen i Fliseryd
Kanske dumt att ge sig in och fota där, men spännande var det.

”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” – om ett dråp i Fliseryds socken 1839
Spännande historia som bygger på verklig händelse. Jag utgick här från domstolsprotokoll.

Utse Mönsterås fulaste vykort
Tyckte det var väldigt roligt att vända på perspektivet.

Mannen som trotsade kylan på Läggeviborg
Unik underlig historia och ett intressant människoöde.

Dagsaktuellt
Barnens seger! C och S överens i skolfrågan! Krungård och Mölstad får vara kvar!
Efter att ha kämpat och skrivit om detta under lång tid var det en stor lättnad att få skriva denna artikel.

Centern förlorade valet men vann makten – det dramatiska valet 1985. + 25 år vid makten. Hur länge skall det bli Roland Åkesson?
De här två artiklarna hänger ihop. Här får man en förklaring till varför Centern kom till makten i Mönsterås, samt ett resonemang om varför det snart bör ta slut.

Irénes sista dag i korvkiosken - och min sista Mönsteråstallrik
Lite vemodigt, men kändes ändå bra att vara på plats.

Stugägare har "skenprivatiserat" del av Oknös strandpromenad
Jag hade ju hört ryktet, men kunde inte riktigt tro det. Men allt visade sig vara sant.

Mönsterås Demokratiska Trygghetsparti inför valet 2010 - för dig som vill och vågar tänka nytt
Lite annorlunda partipresentation som jag blev nöjd med.

Socialförvaltningen utredde sig själv och mörkade sanningen + Mygel och skitsnack på Kost och Städ i Mönsterås Kommun
Kanske inte de roligaste artiklarna att skriva, men dessvärre nödvändiga.

Mönsterås Kommun inför övervakningskameror på Storgatan
Årets aprilskämt beredde mig många skratt.

Fotboll
På spaning efter det Mönsterås som flytt XII - Mönsterås AIF – historien om en bortglömd fotbollsklubb.
Att få följa med Curt Sundlöf ut till Mönsterås AIF:s gamla fotbollsplan var fantastiskt roligt.

Sparkar, skuffar och svett - ärrade GIF-veteraner gjorde upp i Idrottsparken
Det här var en riktig höjdare! Läs själva.

Grönskogs IF - storhetsdagarna är förbi
Ett vemodigt bildreportage från en svunnen tid.

Bragdmatch av GIF när FC Vimmerby besegrades med 3-1
Här hade jag väldigt kul. Finns inget roligare än att lite mästrande gestalta en seger över serieledarna.

Övrigt
Nakna damer och bowlingklot, del 1, del 2, del 3.
Kartläggningen av kommunens offentliga konst var en härlig upplevelse.

Debatten om Roland Åkesson och media lever vidare - Eje Wadebro (Mp) kommenterar

Blogginlägg försvinner snabbt ner på sidan och glöms lätt bort. Vissa ämnen är emellertid av sådan karaktär att de inte genast bör hamna i skuggan. Som min häromdagen publicerade artikel om Roland Åkesson, kommunens hemsida och media. För första gången har en ledande lokal partiföreträdare reagerat på en artikel om den lokala demokratin i Mönsterås. Det är Miljöpartiets Eje Wadebro som i en kommentar ger sin syn på ämnet. Jag publicerar här Ejes kommentar i sin helhet och tackar samtidigt för att någon äntligen vågade stå för en åsikt i denna fråga.

Vi är förvånade att inte fler har reagerat på Roland Åkessons sätt att utnyttjat media. Även media (kommunens hemsida)som är skattefinasierat. Vi kan konstatera redan från 1985 direkt efter maktskiftet hur medvetet informationen från kommunen blev Rolandorienterad och hur andra partiers insatser tonades ner. Man får inte glömma att de flesta besluten sker i samförstånd, men att en person tar åt sig äran. Därför tycker jag att denna analys som finns i J.s blogg är mycket bra.

Vi har bra koll på vad som hänt under 25 år inom kommunen både utåt och bakom kulisserna och man ska inte underskatta vissa tjänstemäns medverkan i mediabilden.
På senare år har RÅ undvikit debatt i fullmäktige och de sista valen har det inte förekommit några valdebatter, vilket bekräftar bilden av envägskommunikation. Vi har även sett samma sak hur våra motioner förminskas och dumpas för att inte få publicitet.
Allt detta är ett bekymmer för lokaldemokratin och som vi kallar speciella förhållanden i Mönsterås kommun.

Eje Wadebro Mp

Roland Åkessons bortglömda mediabakgrund - nu används även kommunens hemsida som propagandaportal

Mönsterås kommunalråd Roland Åkesson är väldigt skicklig på att hantera media. Nu synes även kommunens hemsida ha blivit hans valplattform. En positiv nyhet för Mönsterås och så en bild på Roland bredvid. Klassisk propaganda.

Skicklig på att hantera media
Att Mönsterås Kommunalråd är väldigt skicklig på att hantera media torde väl även hans politiska motståndare tvingas erkänna. Han lyckas alltid med konststycket att förknippas med positiva nyheter om Mönsterås (oftast handlar det om diverse diffusa undersökningar om hur företag och folk trivs i kommunen). Och en gång om året, i alla fall varje valår, lyckas han få med en helt okritisk jätteartikel om sig själv. När det är något negativt så får förvaltningscheferna stå till svars, eller så skickar man fram informationschefen.

Ska kommunens hemsida vara en valplattform för Roland?
Nu senast visade en undersökning att folk verkar ganska så nöjda med att bo i Mönsterås. När detta resultat nu redovisas på kommunens hemsida, så gör man det tillsammans med ett foto på Roland Åkesson. På så sätt skall folk omedvetet förknippa trivseln med Roland Åkesson som person. Nu lär det knappast vara så att Roland själv har styrt med detta, men uppenbarligen finns det någon lojal webbredigerare som vinklar det som Roland vill. Men ska kommunens hemsida verkligen vara en valplattform för Roland?

Roland jobbade som journalist
Hur kommer det sig då att Roland hanterar media så skickligt? Vad ytterst få Mönsteråsare känner till, men som Roland aldrig har gjort någon hemlighet av, är att han innan han blev kommunalråd arbetade som journalist. Närmare bestämt på Kalmar Läns Tidning 1976-1980, och som ledarskribent fram till 1985. Där måste han förstås ha lärt sig en hel del om hur media fungerar, samtidigt som han fick många kontakter inom branschen.

"Jag älskar inte debatt"
Avslutningsvis ett citat från Roland Åkesson från en artikel i Barometern/OT 2002 som svar på frågan hur han hanterar en politisk motståndare i en debatt:
Jag älskar inte debatt. Jag är inte den som dräper någon utan försöker ha goda personliga relationer även till politiska motståndare. Det är viktigt att ha ett bra sådant klimat i en liten kommun annars fungerar det inte.

Där har vi säkert förklaringen till varför det är så få debatter i Mönsterås Kommun. Det låter ju som en sympatisk inställning, men också väldigt bekväm. Och det finns ju ingen motsättning mellan debatt och goda relationer. Jag är van vid att man tar en debatt och sedan dricker kaffe ihop.

Källa
Tvåsidorsartikel om Roland Åkesson i Barometern/OT 31/1 2002. (OBS valår)

Var och en sin egen chefredaktör – för- och nackdelar med bloggmedia

Gammelmedia och bloggmedia
Ibland jämförs det man kallar gammelmedia (främst papperstidningar) med bloggmedia och andra sidor som har ambitionen att förmedla journalistik. Gammelmedia beskrivs ofta som konventionell, småtråkig, minimalistisk och professionell. Bloggjournalistiken är när den är som bäst djärvare, snabbare, personligare och utförligare med större fördjupningsmöjligheter. När den är som sämst är den ytlig och utan källkritik.

Jag skulle vilja lyfta fram tre journalistiska fält där jag tycker att bloggmedia fyller en viktig funktion. Avslutningsvis tar jag även upp några problem.

1. Bloggmedia och journalistikens demokratisering
Gammelmedia håller sig ofta till det politiskt korrekta och det förutsägbara. Svensk press domineras av ett fåtal ägare med likartad nyhetsvärdering och likartade vinklingar. Så brukar det låta. Ibland kan jag tycka att kritiken är något överdriven, men för att rädda denna artikels dramaturgi godkänner jag den bilden.

Bloggjournalistiken innebär en demokratiseringsprocess. Allt fler människor kan delta i nyhetsförmedlingen, framföra sina åsikter och bli en del av realtidsjournalistiken, kanske rent av sin egen chefredaktör. Medborgaren blir inte bara en passiv källa, utan en aktiv medskapare. Det betyder inte att jag rekommenderar Politiskt Inkorrekt eller andra enkelriktade sidor med låg pressetik. Nej, då tycker jag att Newsmill är betydligt mer intressant för debattklimatet, för att nu nämna en av de stora (där förstås Bonnier har ett finger med och där pengar spelar viss roll). Men även helt vanliga bloggar kan förmedla intressant journalistik. Det gäller bara att hitta dem.

2. Bloggmedia kan ge ökad kvalitet
Bloggen kan ofta ge fördjupningar och bakgrunder som gammelmedia inte alltid har utrymme eller tid för. Detta gäller kanske särskilt lokala nyheter där varje ort ofta har ett ytterst begränsat utrymme i papperstidningen. Det gäller också lokal idrott. Papperstidningarna kan inte ge de mindre klubbarna mycket utrymme. Vill man läsa utförliga referat och artiklar från de lägre divisionerna så är bloggarna överlägsna. När Mönsterås GoIF har spelat match så kan vem som helst gå in på min blogg och läsa ett utförligt matchreferat inom två timmar. Den som orkar vänta kan nästa dag läsa en mininotis i papperstidningen. Vidare kan jag ge andra GIF-fördjupningar som lokalpressen bara ger Kalmar FF och OAIK. Icke att förglömma är att en blogg ofta kan visa fler bilder än vad som får plats i en papperstidning, vilket kan vara trevligt vid exempelvis evenemang av olika slag.

3. Bloggmedia är friare
På gott och ont är bloggmedia ofta mer fri i förhållande till journalistikens gyllene regler än vad en vanlig tidningsjournalist kan vara. Låt mig ge bara två exempel.

Journalistik i realtid
Man brukar säga att man i möjligaste mån skall ha två oberoende källor för att kalla något bekräftat. Som bloggare känner jag mig friare. Jag nöjer mig ibland med en källa och ställer istället frågor – kan det vara så här, är det rimligt etc? Jag kan lätt uppdatera artikeln om jag får mer information från läsekretsen. På så sätt kan jag skriva ”hypotesartiklar” och så dras läsekretsen in i det journalistiska arbetet när de kompletterar eller rättar mina uppgifter. Journalistik i realtid med andra ord. Jag tycker man ska vara noga med källkritik, men känner samtidigt att jag inte alltid behöver vänta på den definitiva bekräftelsen alla gånger, utan kan låta flera bidra med information pö om pö. Detta kräver en helt annan slags metod och kanske mod än vanlig journalistik. Och så får man släppa lite på prestigen.

Personligare
Mitt andra exempel där bloggmedia ofta är friare gäller objektiviteten. En tidningsjournalist har kravet på sig att vara objektiv. Nu är han/hon förstås aldrig det ändå. Redan när journalisten bestämmer vad han/hon skall skriva om görs det en värdering. Journalister väljer bort en hel del som de inte anser har tillräckligt högt nyhetsvärde. Av de tips jag har gett till tidningar genom åren så skulle jag gissa att de använder sig av mindre än 10%. Nå, denna anmärkning till trots, så förväntas en tidning förmedla någon slags objektivitet. Som bloggare har jag en större frihet att kombinera nyhetsrapportering med egna synpunkter och värderingar. Man skulle kunna säga att jag kombinerar journalistens och ledarskribentens uppgifter.

Problem med bloggmedia
Självklart finns det också problem med bloggjournalistiken. Jag vill lyfta fram tre aspekter.

1. Man är ofta allt i allo.
Jessica Ritzén sammanfattar bra vad jag menar när hon skriver Det är svårt att vara journalist, debattredaktör, privatperson och sin egen chefredaktör på samma gång. Alla delar har fått stryka på foten. Inte minst min insats som fotograf med en mobiltelefon. Jag inser att vi behöver vara fler än en för att göra det riktigt bra. Men bloggjournalistik är något vi måste lära oss att hantera. Precis som vi lärde oss att använda mobiltelefonen. Det är en effektiv och smart medborgarjournalistisk metod som vi måste förvalta och utveckla. Inte spotta på.

2. Ideelt arbete
Bloggjournalisten jobbar ofta ideelt tidiga mornar, raster, luncher och kvällar. Tidningsjournalisten får betalt.

3. Friheten drivs till sin spets
Friheten drivs ibland för långt så att källkritik och pressetik får för litet utrymme.

Hur som helst - det är härligt att få prassla med en gammeldags tidning i favoritfåtöljen.

Svininfluensan och de rätta proportionerna

Från ljungeld och oväder, från landsplåga, pest och hungersnöd, från krig och blodsutgjutelse och från en bråd död. Fräls oss, milde Herre Gud! (från Litanian)

Idag ska jag göra ett undantag och skriva om något annat än Mönsterås, även om ämnet är relevant även för vår bygd.

Media skapar masshysteri för att få sälja lösnummer
Nu när media ännu en gång försöker sälja lösnummer genom att skapa masshysteri kring den sk svininfluensan, så kan det vara bra att få lite perspektiv. Svininfluensan verkar ha en dödlighet på mellan 2-4 promille, alltså ungefär som den vanliga årliga influensan. Men eftersom den verkar drabba även unga vuxna hårt, så skapar det förstås en obehaglig känsla av oförutsägbarhet. Vi människor vill ju kunna styra och förutse allt. Varje dödsfall är förstås en tragedi, men som jag ser det är det alltid bra att behålla någon form av proportioner.

1/3 av befolkningen dog när digerdöden kom
När digerdöden drabbade Sverige vid mitten av 1300-talet räknar forskarna med att ca 1/3 av befolkningen dog. På vissa platser dog långt fler än 50%, ja hela byar utplånades. På andra håll dog färre. Men för landet som helhet handlar det alltså om bortåt 30%, vilket då kan jämföras med svininfluensans ca 0,3% av de insjuknade (forskarna är lite osäkra, kanske är siffran lägre pga mörkertal).

Efter digerdöden drabbades Sverige av ett flertal pestvågor de närmaste hundra åren. Därefter lugnade det ner sig något, men pester återkom alltid. Lägg därtill alla andra sjukdomar som man inte rådde på.

Pesten 1710-1713 - varje familj i Ålems socken drabbades och 1/3 av Stockholms befolkning dog
Den senaste stora pesten i Sverige slog till 1710-1713. Det räcker med att öppna exempelvis dödsboken för Ålems socken så kan man läsa sida upp och sida ner med döda människor. Knappast en enda familj klarade sig utan flera dödsfall. Tyvärr trodde man att katterna spred pesten, varför man dödade de djur som kunde ha hållit de smittbärande råttorna borta. Som alltid drabbades de fattiga hårdast pga sämre hygien, trångboddhet och närheten till råttor. I storstäderna räknar man med att ungefär 1/3 av befolkningen dog. Kungafamiljen lär ha flytt till Falun och Sala där man trodde att svavelångorna skulle skydda dem mot smittan.

Spanska sjukan
Av influensorna kan nämnas Spanska sjukan som tog död på bortåt 50 till 100 miljoner åren 1918-1919, varav 38 000 i Sverige.

Fler proportioner
Man bör också betänka att sjukdomar som smittkoppor, difteri och scharlakanfeber förr dödade hundratals barn varje år i Sverige. Likaså kan man tänka på att det årligen dör tusentals människor i fattiga länder i sjukdomar som egentligen hade gått att bota med resurser på plats.

Närheten till döden
En annan sak är att människor i det gamla bondesamhället levde med en närhet till döden som vi inte har idag (som väl är). Döden var därför inte tabu som idag. Idag gör vi allt för att skapa evigt liv på egen hand och eftersom en majoritet av befolkningen inte tror på ett liv efter döden så blir den förstås inte bara något tragiskt och sorgligt, utan även hopplöst.

Nej, nu när media öser på, så tycker jag man kan betänka forna tiders pester och influensor. Det ger i alla fall lite perspektiv på tillvaron. Statistik är förstås alltid cynisk till sin natur - men likväl är det skillnad på 30% av befolkningen och 0,3% av de insjuknade.

Sista gången jag hjälpte Barometern/OT

Råttartikeln
Häromdagen skrev jag en liten artikel om råttor som tagit sig in i en radhuslänga i Mölstad och orsakat stank. Ingen stor nyhet, men angeläget för den som drabbas och betalar höga hyror. Jag tog också ett foto på en död råtta.

Barometern/OT ville använda mitt foto
Någon dag senare hörde Barometern/OT´s vikarierande journalist Anders G Bergquist av sig och undrade om han fick använda mitt foto på råttan för en artikel. Jag försöker vara generös med sådant, så jag svarade att det gick bra. Mitt enda krav var att jag angavs som fotograf. Så utlovades.

Barometern/OT bröt sitt löfte
Igår lades artikeln ut på tidningens nätupplaga. Idag skulle den ha kommit i tidningen, vilket den inte gjorde. Däremot låg artikeln kvar på nätet med mitt foto, utan namngiven fotograf.

Jag skrev och påtalade löftesbrottet för tidningen som då tog bort hela artikeln. Samtidigt fick jag besked från nyhetschefen Birgitta Hultman att Anders artikel inte skulle publiceras. När jag frågade om det berodde på att han i artikeln hänvisade till Mönsteråsbloggen, fick jag bara till svar att nyhetschefen gjort bedömningen att den inte skulle publiceras.

Varför fick Anders inte publicera sin artikel?
Jag lägger mig inte i tidningarnas nyhetsbedömning. Jag har full förståelse för om redaktionen inte prioriterar en råtthistoria om det är utrymmesbrist, även om det egentligen är en mer angelägen artikel än man först kan tro eftersom enskilda människor drabbas. Men jag misstänker att orsaken är en annan. Det sågs nog inte med blida ögon att Anders hänvisade till en blogg som källa för sin artikel.

Det är bara några dagar sedan som en journalist försäkrade för mig att inga chefer lägger sig i vad de skriver om. Här har vi uppenbarligen ett bevis på motsatsen. En nyhetschef gjorde bedömningen att Anders artikel inte skulle publiceras.

Sista gången jag samarbetade med Barometern/OT
Detta var sista gången jag samarbetade med Barometern/OT. Först bryter de avtalet och lägger ut min bild utan att ange mig som fotograf. Sedan beslutar nyhetschefen att inte publicera Anders artikel, utan att ange skälet. Därmed kvarstår min misstanke att det var Anders hänvisning till Mönsteråsbloggen som inte föll nyhetschefen i smaken. En tidning som går in och styr enskilda journalisters arbete på det sättet vill jag inte stödja.

Prenumerationen hänger också löst.

Dubbelfel av Barometern/OT

Barometern/OT blandade ihop Kalmar och Mönsterås, vilket fick Arbetsförmedlingens chef i Mönsterås att orättvist framstå i negativ dager.

Sommarvikarierna intar lokalredaktionerna
Ibland kan det vara roligt när sommarvikarierna intar lokalredaktionerna. Vissa kommer utifrån och ser bygden med nya friska ögon och vågar riva lite i bröten. Andra är noviser och vågar nästan ingenting. Då handlar det mesta om konstutställningar, udda blomsterrabatter och loppisar.

När det gäller Mönsterås och Barometern/OT har det varit svårt att avgöra om det blev det ena eller det andra i år, även om jag upplever årets vikarie som en i grunden duktig och ganska djärv journalist. En och annan oförutsägbar artikel har det också blivit, men också ett par riktiga bottennapp. Som häromdagen. Nej, artikelns innehåll var angeläget, men det blev lite fel i övrigt.

Blandade ihop Kalmar och Mönsterås
”Jobbsökande stred och vann”, löd rubriken i lördagens tidning. I artikeln kunde vi läsa hur staten hade tvingat arbetsförmedlingen i Mönsterås att anställa Kenneth M Forsberg som jobbcoach. När han först sökte jobbet fick han det inte, men en överklagan hade nu gett honom rätt. I artikeln framställs arbetsförmedlingens chef i Mönsterås i negativ dager. Vi får också veta att en anställd sagts upp i Mönsterås pga bristande kvalifikationer.

Rättelsen blev också fel
Nu var det bara det att Arbetsförmedlingen och dess chef i Mönsterås inte hade något med historien att göra. Allt hade utspelat sig i Kalmar. I måndags kom det in en liten rättelse, där de sista raderna inte hade kommit med genom en redigerarmiss. Dubbelfel med andra ord.


I rättelsen hade de sista raderna fallit bort.

Jag har tidigare skrivit om journalistik, och detta fall belyser en aspekt av det jag tog upp.

Sten i glashus?
Kastar jag nu inte sten i glashus? Är jag själv bättre på källkritik? I början var nog tanken att Mönsteråsbloggen skulle bli en oas för mig, där jag kunde skriva lite mer fritt än vad jag vanligtvis gör när jag skriver akademiska artiklar. Och så har det nog blivit också. En och annan pinsamhet har det väl också blivit. Men de senaste veckorna har jag tänkt till och bestämt mig för att försöka kolla upp allt lite extra, bli bättre på att länka etc. Vi får se om jag lyckas.

Journalistikens uppgifter och mediakrisen

Medias kris?
Medias kris, medias kommersialisering, medias förflackning. Alla som är intresserade av journalistik har hört om detta. Men hur är det egentligen? Är det bara populistiska fraser, påståenden utan verklighetsförankring? Något som blivit en sanning enbart på grund av att det upprepas? Det finns journalister som inte alls känner igen sig i krisbeskrivningen. För kunna avgöra om det finns en kris måste man förstås ha en uppfattning om vad media skall göra. Jag ska idag, så fokuserat jag kan, framföra min syn på journalistikens uppgift, beskriva läget, samt redovisa de hinder som kan finnas för bra journalistik. Jag hoppas du vill ta dig tid att läsa min text, även om den är ganska lång.

Journalistikens uppgifter
I denna fråga ansluter jag mig till den amerikanska traditionen där media förväntas granska makten och avslöja maktmissbruk. Detta till skillnad från den engelska där man mer värdesätter en bra historia, eller den tyska där journalisten ibland förväntas förmedla en världsuppfattning.

1. Granska makten
Journalistikens främsta uppgift är att granska makten, dvs de människor, myndigheter, institutioner och företag som är bärare av makt. Uppdraget gäller inte bara den politiska makten, utan även ekonomiska, sociala och kulturella eliter. Dessa olika eliter tenderar att nästa in sig med varandra och förstärka varandras makt.

Med mycket makt följer mycket ansvar. Makten skall användas för att betjäna medborgarna på bästa sätt. Men historien visar att makt ofta korrumperar. Granskningen motverkar korruption och är till för att bevaka medborgarnas intressen, även om journalistiken inte är medborgarnas slav.

2. Lyfta fram den lilla människan
En annan parallell och lika viktig uppgift som sammanhänger med den första, är att lyfta fram de människor som drabbas av de samhällsstrukturer som eliterna upprätthåller, människor som i vardagslivet har drabbats av makteliternas maktmissbruk eller misslyckanden. Artiklar om samhällets förlorare är därför särskilt viktiga för att belysa maktens avigsidor och ge den lilla människan en chans att komma till tals.

3. Ge fördjupning och perspektiv
En tredje central uppgift är att ge sammanhang och perspektiv på samhällsutvecklingen. Det kräver fördjupning och insikter i historia, politik, ekonomi, miljö etc.

Detta är som jag ser det medias tre främsta uppgifter. Om det fungerar är det inget som hindrar att media också skriver om evenemang, försvunna och återfunna katter, tanter som odlar pelargonier, pipsamlare eller tvååringar som kan alfabetet baklänges.

Finns det en mediakris?
Finns det då en mediakris? Ja, om de tre grunduppgifterna inte verkställs tillfredsställande. Det finns ingen anledning att betvivla att de flesta journalister vill göra sitt jobb – granska makten, lyfta fram den vanliga människan och ge sammanhang, perspektiv och fördjupning. Jag vill gärna visa respekt för journalistens yrkesheder.

Granskas makten eller är man en kanal för makten?
Och givetvis är det så att de flesta tidningar har allt detta i högre eller mindre grad. Men enligt min mening finns det ändå en tydlig tendens att makten, i den mån den granskas, granskas utifrån sensationsvärdet och inte utifrån medborgarnas intressen. Ibland blir media till och med omedvetet ett språkrör för makten. I Mönsterås har kommunledningen varit väldigt duktig på att förmedla en version av det välskötta Mönsterås med nöjda invånare. Lokalpressen förmedlar i regel denna bild helt okritiskt genom att tillsammans med ett nöjt kommunalråd redovisa den årliga undersökningen som kommunen beställt från något institut. Jag har dock själv märkt att samtal med människor, samt val av annan statistik ofta ger en helt annan bild av Mönsterås.

Lyfter media fram den lilla människan?
Något bättre är media när det gäller att lyfta fram människor och grupper som drabbats av eliternas beslut, även om urvalet känns ganska slumpmässigt och förutsägbart. Finns det inga andra drabbade än dem som själva orkar ta kontakt med tidningen? Inga andra förlorare än dem som fastnat i Försäkringskassans byråkrati? Media skriver mest om drabbade som det är politiskt korrekt att skriva om. Vissa grupper får aldrig vara med i media.

Jag skulle exempelvis vilja läsa om vilka som är förlorare i det så välskötta Mönsterås kommun. Jag minns när jag i en artikel förra året lyfte fram Fliseryds invånare som de stora förlorarna efter kommunsammanslagningen 1974. Kommunledningen fick panik och Fliserydsborna blev tacksamt chockade över att någon ville skriva om dem. Hade ingen gjort det på 35 år?

Fördjupningar eller fragment utan sammanhang?
Och för det tredje är det ytterst sällan man i lokalpressen får ta del av fördjupningar som sätter in dagsaktuella händelser i ett historiskt eller annat relevant perspektiv. Det mesta är snuttifierat och fragmenterat. När jag praktiserade på Mönsteråsredaktionen och försökte sätta in händelser i ett historiskt perspektiv, hände det att jag fick kritik från chefer för att jag skrev för långt. Jag fick ett tydligt intryck av att tidningsledningen i första hand ville ha lättsamma trevliga artiklar som inte krävde något av läsarna.

Tomas Jonsson undrade häromdagen på sin blogg var den granskande journalistiken fanns och konstaterade att tidningarna allt mer liknade ”utskick med kungörelser”. Som jag har visat finns det ingen anledning att säga emot honom. Hur har det då kunnat bli så här?

Hinder för bra journalistik – dålig ekonomi är roten till det onda

Ekonomin påverkar journalistiken
Roten till det onda är att media i allt högre grad har blivit kommersialiserad, vilket ställer till stor skada när ekonomin är dålig och påverkar journalistiken negativt. Så är det bara. En ekonomi under press leder till behov av att hålla sig väl med annonsörer och prenumeranter. Vissa av annonsörerna ingår i de eliter som tidningen är satt till att granska. Och prenumeranterna, vars intressen man borde tillvarata genom kritisk journalistik, underskattas och serveras allt oftare populistiska lättsamma solskenshistorier eller sensationella gråthistorier. För att nu spetsa till det något.

Jag skrev en gång i ett sammanhang att lokalredaktioner hade fått direktiv om att skriva lättsamt och positivt om bygden eftersom läsekretsen ville ha positiva nyheter. Det fanns journalister som reagerade på mitt påstående och som inte alls kände igen sig i min beskrivning. Likväl är det min erfarenhet från min korta tid på Barometern/OT. Direktiv var kanske inte det bästa ordvalet, men jag uppfattade det tveklöst som så att tidningsledningen på olika sätt önskade en mer positiv lättsam journalistik i jakten på prenumeranter.

Min poäng är att när tidningsledningen blir allt för fokuserad på ekonomin så kommer journalistiken i kläm. Det verkar inte som om krafterna räcker till att både rädda ekonomin och att utveckla kvalitetsjournalistik.

Tidsbrist
Ekonomiska besparingar leder också ofta till för lite personal på lokalredaktionerna, vilket i sin tur skapar tidsbrist, vilket ofta omöjliggör tidskrävande fördjupningar, uppsökande arbete och djupdykningar i kommunala protokoll.

Under press
Så även om många journalister kanske inte håller med mig, så menar jag att en journalist på en lokalredaktion är utsatt för hård press; press från chefer (utifrån den ekonomiska situationen), press utifrån sina egna ideal om hur journalistik bör bedrivas, press från lokala makthavare och press från läsekretsen.

Svår balansgång i lokalsamhället
Lokalsamhällets speciella villkor medverkar också till att journalisten har en svår balansgång att gå, vilket lätt kan leda till viss försiktighet. Å ena sidan skall du ha lokalbefolkningens förtroende. Å andra sidan skall du kunna skriva kritiskt om bygden och i synnerhet makthavare. På en liten ort finns det inte alltid en klar gräns mellan allmänheten och makthavarna. Stöter man sig med fel personer kanske ingen vill snacka med dig nästa gång.

Arbetsmarknaden
Ett annat problem har med arbetsmarknaden att göra. Journalister kunde förr byta tidning ganska lätt. Idag är arbetsmarknaden annorlunda och journalister är mer rädda om de jobb de har. Då ökar förstås risken att man anpassar sig till det som förväntas. Signalerna är kanske inte alltid tydliga, men de finns där för den som är känslig.

Konkurrensen från bloggarna
Avslutningsvis kan nämnas konkurrensen från bloggarna, vilket kan leda till att källkritiken blir lidande när det blir viktigt att vara först med en nyhet.

Den goda journalistiken är hotad, liksom medborgarnas intressen
Så med all respekt för enskilda journalister; de gör sitt bästa utifrån rådande omständigheter. Men den goda journalistiken är allvarligt hotad i vår tid, och därmed även medborgarnas intressen.

Idag fick jag information om att Barometern/OT nyligen har utsett några journalister som särskilt skall ägna sig åt grävande journalistik. Det är ett bra initiativ. Vi får se varthän det leder.

Hoppet står annars till den demokratiska revolution som jag menar att bloggandet trots allt innebär. Vissa tycker bloggen som fenomen är övervärderad och uttjatad. Men det är bara ett sätt att nedvärdera den. Problemet är att bloggen kräver ganska så aktiva användare. Den dimper ju inte ner i brevlådan varje morgon. Men ändå - nya möjligheter, nya perspektiv, nya utmaningar, en väg framåt.

Bakläxa för Mönsterås Kommun

Okritisk granskning av SCB´s undersökning
"Mönsteråsarna gillar kommunen", kan man läsa i dagens Barometern/OT. Tidningen återger okritiskt en undersökning som kommunen beställt från SCB. Undersökningen visar att Mönsterås kommun får lite högre betyg än riksgenomsnittet. Mönsterås kommunalråd får därför ännu en gång anledning att glänsa och konstaterar att "Vi är mycket nöjda..."

Så här är det egentligen - Kommunen får bakläxa
Låt oss nu göra det som tidningen inte gjorde - en kritisk granskning. När man gör det så inser man att rubriken borde ändras till "Bakläxa för Mönsterås Kommun".

1. Endast 57% av de 1000 personer som fick enkäten har svarat. Det är alltså nästan hälften som inte ens har svarat. Kan det vara som i EU-valet, att det är de kritiska som inte svarar?

2. Säger enkäten något om hur de olika delarna av kommunen betygsätter kommunen? Är fliserydsborna lika nöjda som de som bor grannar med kommunalrådet i Ålemsdelen? Vilka sociala grupper är missnöjda? Skillnad mellan män och kvinnor, unga och gamla?

3. Mönsterås kommun får bara något över riksgenomsnittet i betyg. Det är ju i själva verket en knäpp på näsan. Mönsterås brukar ju sola sig i sin egen förträfflighet. Då borde väl betyget bli mycket över riksgenomsnittet. Särskilt om man tänker på att Mönsterås inte har storstadens värsta problem.

4. På frågan hur Mönsterås är att bo och leva i får kommunen 67 poäng, jämfört med rikets 64 poäng. Inte mycket att skryta med och säkert inom felmarginalen. På frågan om kommunens verksamheter får Mönsterås 60 poäng jämfört med rikets 54. Inget märkvärdigt. Och på frågan om inflytande får Mönsterås 48 poäng jämfört med rikets 41. Mönsterås Kommun brukar ju skryta med hur demokratisk den är, närheten till politikerna etc. Ändå får kommunen bara 48 poäng av 100 när det gäller inflytande. Det är alarmerande och något som även SCB anmärker på.

Var finns den kritiska journalistiken?