En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den
gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga
bibelbältet i Kronobergs län - något som hade varit helt omöjligt i den
frikyrka jag kom ifrån. Där hade han sannolikt betraktats som en avfälling från
tron, mer än en ny broder i tron. Cigaretten symboliserade främlingsskap inför Gud eller en i bästa fall sällsynt ohelgad karaktär. I alla fall var det så långt in på
1980-talet. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig
och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller
om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon
blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och
onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då
får vi be för det också.” Schysst, tänkte jag och insåg att här skulle jag trivas
förträffligt. Där någonstans påbörjade jag min resa till den Lutherska delen av
kyrkan i Sverige.
Detta är bakgrunden till den fråga jag ska behandla idag. En
person undrade varför jag inte är aktiv i den frikyrka jag växte upp i. Först
tänkte jag att det är min privatsak, men kristen tro är ju faktiskt inte
privat. Man relaterar alltid till andra i Kristi kropp.Två kategorier
Skälen kan grovt delas in i två kategorier:
1.
Teologiska.
2.
Personliga.
Det går inte att sätta upp några staket mellan kategorierna,
men för pedagogikens skull kan vi göra denna indelning. Låt mig bara
inledningsvis på poängtera att jag inte har något emot människorna i Pingstkyrkan.
De är seriösa kristna, trevliga och gör ett gott arbete. Jag anser inte heller att
jag eller den teologi jag står för är finare eller nödvändigtvis bättre, bara
delvis annorlunda. Jag står kvar som medlem i matrikeln, eftersom man som kristen inte kan välja sina syskon. Medlemskapet i Kristi kropp är egentligen organiskt, inte ett namn i en matrikel. Men man kan välja i vilket sammanhang man tjänar och får själavård. Låt oss betrakta det sakligt.Teologiska skäl
Rent teologiskt har jag alltså vandrat mot de äldre kristna
traditionerna, särskilt den lutherska. Låt mig ge några exempel.
Jag har idag en dopsyn mer i linje med den lutherska.
Min församlingssyn med betoning på hela Kristi kropp, även
lokalt, är också mer i linje med den lutherska.
Enligt min erfarenhet finns också ett tydligare fokus på
nåden och Jesu försoningsverk i den
lutherska traditionen. I frikyrkan fick jag mer en känsla av att man fokuserade
på vissa perifera laster inom rök- och alkoholfacket, än människans synd som
grundproblem. Ibland gick man på yttre tecken för att bedöma den inre hälsan. Och var
man lägger fokus är som mitt inledande exempel visar inte alls oviktigt. Den
kyrka som stöter bort en broder eller syster pga ytliga laster, riskerar att
såra människor på djupet, samtidigt som man missar betydligt allvarligare
problem. Det finns mycket som på skapelseplanet är tillåtet för en kristen, och
det som för den ena är en last kan för den andre vara det som håller
självrättfärdigheten på avstånd. Vissa saker som stämplats som synd är i själva
verket en fråga för det personliga samvetet. Och vissa mindre synder har gjorts
till dödssynder. För nog är rökning en betydligt mindre synd än exempelvis elaksinnat
skvaller.
I den lutherska kyrkan tycker jag mig också finna ett större
utrymme även för intellektuella gåvor, medan jag i frikyrkan hela tiden fick
höra att mitt intellekt var i vägen för en sund andlighet. Det fanns mycket
hjärta, känsla och utlevelse, men mindre reflektion.
Jag föredrar också den lutherska kyrkans hierarkiska
uppbyggnad med kyrkoherde, biskop och ärkebiskop, framför det lokala
självbestämmande som ofta betonas i frikyrkor. En sund hierarki kan, om den
fungerar, skydda mot teologiska avarter och mot att personer med egna
ambitioner tar över och manipulerar en församling. Jag har mött på tok för
många egon i friförsamlingar som tycker om att framföra saker från scenen –
ibland bra saker, ibland helt horribla. Om det finns en sund hierarki med
ledare på olika nivåer som ansvarar för läran, så tänker jag mig att sådant som
”Knutby” lättare kan undvikas.
Avslutningsvis ser jag inte längre någon motsättning mellan
den Helige Andes närvaro och liturgi. Jag har varit med på fria uppsluppna
frikyrkogudstjänster där avsaknad av liturgi mer har banat väg för människor med
en egen agenda än Jesus. Vidare har jag varit på stela liturgiska gudstjänster
där människor inte bara tagit emot förlåtelse, vilket förstås är det största,
utan också blivit helade och befriade. Gud står förstås över våra fördomar mot och
naiva behov av liturgi.
Tyvärr har ju förfallet gått långt i den Svenska lutherska
kyrkan, så jag känner mig inte hemma där heller. Så när jag skriver om den
lutherska kyrkan menar jag den kyrka som bygger på skriften i Luthers anda. Som
väl är finns det nätverk.
Personliga skälJag tyckte aldrig att min personlighet passade in i Pingstkyrkans mer utlevande praxis. Jag var en blyg, tystlåten tänkare och jag upplevde att det betraktades som att man var mindre andlig. Om jag bara fick den Helige ande så skulle jag bli mer frigjord i mina uttryckssätt. Kanske resonerar man inte så idag, men jag får ändå känslan av underläge. Tyvärr.
De senare åren har jag bara vid enstaka tillfällen besökt
Pingstkyrkan. Jag har också mött ett par som inte vill ta sig tid att prata,
utan som snabbt skyndar vidare helt ovilliga att på djupet diskutera
församlingen då och nu. Och om jag är så ointressant ur själavårdssynpunkt, så
vill man ju inte störa.
Däremot tycker jag absolut inte illa om människorna där. Det
är trevligt folk och jag rekommenderar varmt Pingstförsamlingen för den som är
lite åt det hållet så att säga. Och de betoningar som fanns under min barndom
och ungdomstid kanske inte alls betonas idag. Det jag har beskrivit är mina
erfarenheter från barndomen. Där fanns också mycket gott och underbara
förebilder som jag bär med mig. Jag är försonad med allt och
alla, men vill inte riskera att fastna i gamla mönster igen.Sedan bör förstås alla kyrkor fundera på om man blivit för bekväm och välanpassad och förlorat den profetiska udden, och ytterst sett kärleken till människor i nöd.
2 kommentarer:
Jag tror att du har rätt, kyrkan måste anpassa sig till den tid vi lever i. Man har inte hunnit med, behovet är lika stort som det alltid varit, men man "passar" inte riktigt in.
Mvh
Lena
Tack för kommentaren! Kanske förstår jag dig fel, men jag brukar snarare mena att kyrkan har anpassat sig för mycket till tidens trender och därmed i mycket missat sitt uppdrag.
Skicka en kommentar