Näthat

Har just sett ett program om näthat, och efter flera år på nätet så har jag sett det mesta, men ändå far man illa av att så konkret höra vad människor behöver utstå utan att rättsväsendet griper in. Kan man jaga människor som stjäl digital musik och film, så kan man förstås jaga folk som gör sig skyldig till lagöverträdelser av denna natur. Yttrandefriheten är givetvis inte obegränsad. Det finns något som heter hot, förtal, förolämpning och ärekränkning. Sådant ska givetvis stävjas.

Har man en blogg där man driver frågor så utsätter man sig förstås för både det ena och det andra. För egen del har jag några gånger blivit ombedd att lämna Mönsterås då jag med mina åsikter stör samförståndsandan och visar på sprickorna i fasaden. Men det har bara hänt 3-4 gånger på 5 år. I Mönsterås finns det betydligt mer förfinade sätt om man vill klämma åt någon än att ägna sig åt näthat. Jag har istället blivit utestängd från den lokala arbetsmarknaden och det har också hänt att folk spridit illasinnade rykten. Jag tänker särskilt på den gången som någon spred ryktet att jag fått sluta på biblioteket för att jag kom i konflikt med låntagarna - detta trots att jag inte hade en enda konflikt med låntagare. Som tur var, så var kulturchefen vänlig nog att klart och tydligt dementera denna lögn. Men visst...får jag veta vem som spred ryktet så bör den människan anmälas för förtal.

Annars är det ganska sällan jag behövt läsa otrevligheter - med undantag av de få gånger jag tagit upp ämnen som invandring, droger och feminism. Har fått hatkommentarer från drogliberaler, högerextrema och feminister. Högerextremerna är klart värst, men feministerna ligger inte långt efter. Nu tror jag i och för sig inte att näthatet är begränsat till extrema grupper som har en något förvriden verklighetsuppfattning, men de är ofta oerhört uppfyllda av hat gentemot invandrare respektive män. Rent konkret blev jag en gång utmanad på knytnävsduell i Mönsterås. Mannen ville således transformera näthatet till ett regelrätt slagsmål. Nästan lite sött.

Det huvudsakliga intrycket genom åren ändå alla trevliga människor jag mött på nätet - både meningsfränder och härliga debattmotståndare.

För mig har det varit ett betydligt större problem att man förväntas tiga om olika lokala politiska frågor som anses känsliga. Man sitter liksom i nätet och drar du i en tråd så känner resten av nätet av det och då kommer Spindeln.

Facebook, Wikileaks och SÄPO

Få Facebookvänner
Dags att ta en liten paus från Mönsterås och lura lite på sitt sociala kontaktnät på Internet. Jag har ju vid flera tillfällen hyllat socialdigitala medier som en stor innovation, inte minst för oss som är blyga eller bara allmänt asociala. Men så noterade jag att många av mina Facebookvänner har flera hundra vänner i sitt kontaktnät. Jag har i skrivande stund futtiga 48, om än så älskvärda, vänner. För att vara Facebookveteran framstår det som oerhört få, även om man tar min asociala hållning i beaktande, och även om man värderar kvalitet högre än kvantitet.

Var är exempelvis min enormt stora släkt? Av över 40 kusiner på mödernet har jag inte lyckats hitta en enda på FB. Så teknikfientliga kan vi väl inte vara. Kom igen nu alla ättlingar till Jarl och Stina Karlsson i Mjölerum! Nä, dags att ta tag i det här. Jag driver ingen snobbig kräsen linje på FB.

Vad tycker jag om Wikileaks?
Någon frågade mig vad jag tycker om Wikileaks. Det kan ju vara intressant då jag vid något tillfälle lyft fram den digitala journalistikens fördelar som komplement till det man brukar kalla ”gammelmedia”. Jag har dock aldrig förespråkat att man skall bryta mot lagen och hacka sig in i myndigheters digitala arkiv för att komma åt material som inte faller under offentlighetsprincipen.

Maktens besynnerliga krumbukter avslöjas, men tveksamt om total öppenhet gynnar medborgarna
Hade jag haft ansvar för rikets säkerhet eller varit diplomat hade jag sannolikt inte varit glad just nu. Total öppenhet gynnar förmodligen inte medborgarna när det gäller exempelvis säkerhetspolisens arbete. Wikileaks avslöjar och publicerar ju uppenbarligen hemligstämplat material. Vissa kallar det de bedriver för högteknologisk terrorism. Å andra sidan känns det uppfriskande att några bedriver journalistik på det här sättet. Maktens besynnerliga krumbukter avslöjas obarmhärtigt. Kanske dags att återupprätta en gammeldags tjänstemanna- och politikerheder som innefattar en ökad medvetenhet om vem man tjänar.

Oönskade konsekvenser
Jag befarar dock att Wikileaks urskiljningslösa publiceringar av statshemligheter kommer att få en högst oönskad effekt. Det som tidigare var hemligt kommer nu att bli än mer hemligt. Även det som tidigare var tillgängligt kan också komma att bli hemligt. Samma fenomen kunde vi nyligen se i Mönsterås i liten skala. Efter att lokalpressen och Mönsteråsbloggen skrivit öppet om alla outhyrda lägenheter Mönsterås Bostäder har, så sekretessbelades uppgifterna. Samma fenomen har jag mött i många andra sammanhang där jag har skrivit öppet om saker och ting. Det fria ordets svärd möts av betongbunkrar.

Dessutom kan vi förvänta oss än mer kontroll och övervakning. De amerikanska myndigheterna kommer att göra allt för att få kontroll över Internet. Wikileaks må ha gjort en stor journalistisk gärning när de publicerade dokument som inte var avsedda för allmänheten. Men motreaktionen lär inte låta vänta på sig.

En liten dialog
Låt mig få avsluta med en liten dialog som jag och en god vän hade på FB idag angående detta (OBS obegriplig humor. Namnen är ersatta med X, Y och Z etc)

Jag: Det där Wikileaks verkar vara ett fint gäng. Hackar alla de tycker illa om och publicerar sekretessbelagda statshemligheter. Hade inte varit särskilt glad om jag hade haft ansvar för landets säkerhet. Å andra sidan är det ju snyggt och fräckt jobbat. Ler småroat. Hade jag varit journalist hade det väl varit julafton nu.

XXX: ”Landets säkerhet”, hade säkerhetschef E vrålat och sedan skickat ut dig och mig att ta dom.......

Jag: Där har du det...sätt in E!

XXX: Såväl du som jag kunde säkert bidra med något också. Vi är ju inte alltid snälla...

Jag: Som förhörsledare hade vi gjort succé. Den där blekfisen de gripit i England hade blivit om möjligt ännu blekare i vår källare.

XXX: Just det och sedan krydda upp anrättningen med litet ZY och gärna tidigt en morgon då hans morgonhumör är bedrövligt.

Jag: Förunderligt att vi inte jobbar för SÄPO än.

XXX: SÄPO hade haft en helt annan ställning och delvis annan inriktning om vi fått hand om det hela. Agent och samtidigt historiker är en oslagbar kombination. James Bond hade framstått som rena söndagsskoleläraren....Och skulle vi sedan filmatiserats hade jag fått spelas av Per Grundén och du av Claes Månsson.

Jag: Är dom inte lite väl gamla...

Jag gillar inte telefoner

-Slå en signal. - Tror inte det. Telefonen är en historisk parentes.



















Det gamla vanliga
Något introvert med tendens till tungsinne. Jo, då, det där torde väl redan vara välbekant. Till en och annans besvikelse har jag dock inget som kräver diagnos. Visserligen har samhällets krav på det man kallar social kompetens drivits till sin extrem de senaste åren, men ännu får vi introverta, blyga och tungsinta vistas fritt på gator och torg, även om vi kanske inte gör det så ofta. Ännu är det inget brott att förfoga över en tocken psykisk profil, även om vi diskrimineras på arbetsmarknaden och folk sällan hälsar. Djupsinne och klassisk bildning är inget som det postmoderna samhället har något till övers för.

Telefonfobi
Nå, idag ska jag avslöja ett litet i-landsproblem som jag har. Kanske skulle det rent av kunna kvalificera mig för en diagnos. Jag har telefonfobi. Jag svarar gärna när det ringer. Jag ringer villigt upp mina närmaste och myndigheter. Jag ringer otvunget i tjänsten, med samma självklarhet som jag gärna håller föredrag trots blyghet. Men alla samtal däremellan ger mig hemska obehagskänslor. Jag avskyr att behöva ringa till vänner, bekanta, till obekanta och presumtiva arbetsgivare. Jag skjuter upp samtal. En hel dag kan bli förstörd för att jag bara måste ringa det där förbenade samtalet därför att folk inte nöjer sig med eller hanterar mejlkommunikation. Varför det blivit så vet jag inte. Kanske går fobin att nöta bort genom att ringa ofta till de kategorierna, men jag har inte råd med den telefonräkning det skulle innebära.

Är jag rädd för att störa? Har jag svårt för det sociala småpratandet? Vilka djupare psykologiska mekanismer ligger bakom? Jag vet inte och jag tror inte jag orkar bry mig riktigt heller.

Internet är en välsignelse
Mot denna bakgrund är det kanske inte så underligt att jag är en stor vän av ny teknik – mejl är en fantastisk uppfinning som allt för få nyttjar. Många säger ”Du kan väl slå en signal”. Varför det, när man kan mejla och väga och välja sina ord bättre? Internet med alla sociala nätverk – diskussionsgrupper efter intresse, twitter, Facebook, mejlande, bloggande – är något fantastiskt för oss som är lite asociala och kanske rent av har lite telefonfobi. Det är ett otyg att så många utan telefonfobi håller fast vid den gamla tekniken. Men det är väl som jag alltid har sagt – det är kriserna som föder kreativiteten och nöden är som bekant uppfinningarnas moder.


Så här ful var min barndoms telefon.

Internet berikar livet - punkt slut.

Idag tar jag paus från Mönsterås och slår an ett globalt perspektiv.

Internet berikar livet
Jag bloggar, twittrar, eller heter det kanske kvittrar, är med i internationella diskussionsgrupper, näthandlar, gör hemsidor och försöker lära mig lite kodspråk. Jag har vänner i Tyskland, USA och Ryssland, bekanta i Italien, Indien och Portugal, för att bara nämna några länder. Mitt internationella kontaktnät är större än det lokala. De flesta har jag aldrig träffat i den fysiska verkligheten. Mina vänner är de likväl. Internet kan aldrig ersätta hembygden och cybervännerna kan aldrig ta barndomsvännernas plats. Men jag är ändå barnsligt förtjust.

Internet har berikat mitt liv enormt. Kanske har det haft en särskilt stor betydelse för mig som är blyg på gränsen till social analfabet. Utan Internet hade jag varit bortåt 50 vänner och bekanta fattigare, och därmed även deras livserfarenheter, stöd, konstruktiva kritik och berikande synpunkter.

Internet - en alternativ låtsasvärld eller verkligheten?
Jag trodde att de nätverk som skapas på Internet med tiden skulle bli mainstream och allmänt accepterade. Men jag vet inte. Allt fler blir förvisso delaktiga i dem, men ännu hör jag ofta nedlåtande yttranden. Internet beskrivs som en alternativ låtsasvärld för kufiska nördar, trots att det i själva verket är minst lika verkligt som allt annat omkring oss. Till och med e-post betraktas ännu som lite smått misstänkt.

Internet kan ge tillbaka det som gick förlorat
I och med att bondesamhället ersattes av industrisamhället och informationssamhället har kunskapstraderingen mellan generationerna i mycket har gått förlorad. Jag kan blogga, men inte mjölka en ko eller få en åker att ge familjen föda. Många av oss har också förlorat tolkningsnycklar för att förstå livet och döden. Men det inträffade långt innan Internet kom. Internet ger i själva verket nya möjligheter att lära sig sådant som gått förlorat. Det är ju bara att söka på Google…