Mönsteråsbloggen reser Norden runt - del 2

Svärmor bodde tidigare på den finska landsbygden, men numera i Torneå, närmare bestämt i det stora hyreshuset som syns på bilden. Det lilla mer estetiskt tilltalande huset framför står där eftersom ägarna vägrade gå med på rivning när hyreshuset skulle byggas. Staden grundades 1621 och var Lapplands första, men hade då varit handelsplats under lång tid. 

Det gamla rådhuset i Torneå stod färdigt 1875. Det byggdes egentligen för att bli bostad åt en apotekare, men han dog innan huset var färdigt. Staden övertog då huset och lät det bli rådhus.

Några tycker stadshuset, som stod färdigt 1974, är vackert. Det tycker inte jag, även om fasaden är av marmor.

Torneå är kontrasternas stad. Först ett vackert hus från 1857 med drag av Empire. Därefter en modern koloss.

Porthanska skolan uppförd 1910 i Jugendstil. Under världskrigen var här krigssjukhus.

Torneå kyrka (Hedvig Eleonora kyrka) ligger i utkanten av stadskärnan. Den byggdes 1686 av bonden och kyrkbyggaren Matti Josefsson Härmä.

På kyrkogården finns ett antal hjältegravar både från självständighetskriget eller som här från andra världskriget.

Givetvis besöktes Kukkolaforsen. Byarna på båda sidorna älven heter Kukkola. I äldre tider var det inte så att älven delade bygden, den förenade. Det var mycket vanligt att en del av en by låg på svenska sidan och den andra på finska.

Besökte också Keminmaa gamla kyrka (St Mikaels) från 1500-talet. Den ligger mycket vackert och här passar det med en något vildvuxen kyrkogård. I Finland är man restriktiva med att tillåta fotografering inne i kyrkor, men här fanns fantastiska takmålningar och så en död präst med oförstörd kropp i en gravhåla i golvet som man fick titta på. Prästen hette Nikolaus Rungius och avled 1629. I en predikan ska han ha sagt att: "Om mina ord inte är sanna, skall min kropp förruttna, men om de är sanna skall den inte förruttna." Nå, det var inga problem att se att Rungius talade sanning.

 

 

På hemvägen blev det en tur till Gröna Lund också. Trevligt, även om 35 kr för en 33 cl Loka inte tilltalade en Smålänning.

Bilturen förbi Stockholm borde väl ha tagit 30 minuter, men köbildning och heltokiga bilister gjorde att det tog 1,5 timme.

Överallt var det något bygge på gång var man än var i Stockholmsbygden. Nej, den här gången visade sig inte Stockholm från sin bästa sida.

Smal gränd i Gamla stan

Jag har tagit paus från Mönsterås historia. Ibland kan det vara nyttigt att lära sig något annat. Som att Stockholms smalaste gränd är 90 centimeter bred och heter Mårten Trotzigs gränd. Gränden är medeltida men fick sitt namn efter en invandrad tysk borgare som köpte hus där vid 1500-talets slut. Därifrån kan man gå vidare och lära sig mer om Gamla stan och Stockholms historia.

Slagsmålets hederskodex

Illa beryktade förorter
Förutom en liten magsjuka har jag hunnit med en tur till Stockholm och fick då anledning att även beskåda några av alla dessa illa beryktade förorter, varav de flesta förresten låg insvepta i en underbar grönska. I de flesta fall verkade man ha högst ett par tre hundra meter ut till naturen. Så de problem som finns kan knappast vara av miljökaraktär utan mer socialt.

Allt tal om kriminella gäng, narkotika och rån gjorde mig fundersam, även om jag inte råkade ut för något. De flesta jag mötte verkade vara helt vanliga medborgare som pendlade till sina arbeten. Men det är klart att det är en annan värld kvällstid och jag dristade mig inte till att göra någon undersökande journalistik efter mörkrets inbrott.

Saknar hederskodex
Nå, de kriminella kan säkert råna, utdela en och annan kampsportspark och sparka på den som ligger ner. De lär visst inte heller tveka att i grupp ge sig på ensamma. Jag noterar alltså att de saknar den gamla tidens hederskodex för slagsmål. Det här är något annat där alla moraliska spelregler är satta ur spel.

Gamla tiders slagsmål ska förstås inte romantiseras då allt våld i en mening är rått och karaktärslöst, men det fanns faktiskt vissa regler som de flesta höll sig till. I regel var det två personer som gjorde upp om något. Vapen och sparkar var förbjudna och man slogs med nävarna. Slagsmålet avslutades när den ene hade gett sig eller när han fått tillräckligt. Efteråt kunde man många gånger skaka hand. Man fick inte heller ta hjälp av någon kamrat som därmed kunde störa rättvisan.

När gängen besöker landsorten
Alla dessa regler verkar ha fallit i glömska. Och det finns några historier om hur det har gått när förortsgäng har fått för sig att lämna sina favoritöverfallsplatser av betong och begett sig ut på landsbygden för att mucka gräl med ”bönner”. Det har inte gått bra. Det berättas om gäng som har vaknat upp i sumpdiken med blåtiror och kläderna sönderslitna. De hade inte en chans. Till skillnad från bönderna kunde de nämligen inte slåss på riktigt. En fjantig karatespark mot bröstkorgen på en bonnlurk med en nacke som en medeltida ek räckte inte långt.

Nä, jag vet inte vad de håller på med där ute i förorterna. Det går ju knappast att skylla kriminaliteten på social misär och miljöerna var som sagt helt ok. Vissa hus var förstås inga arkitektoniska underverk, men grönskan och sjöarna runtomkring gjorde att helheten blev fin.

Problemen inte olösliga
Problemen borde gå att lösa om man jobbar både kort- och långsiktigt. Om man verkligen vill. På kort sikt måste förstås polisen rensa upp bland kriminaliteten. Satsa stora summor under ett par tre års tid på att få ordning på narkotikahandeln, gängöverfallen och rånen. Markera att det som pågår är oacceptabelt och att samhället inte köper ursäkter och myter om socialt utanförskap som då skulle legitimera kriminalitet. Den som inte har arbete har andra alternativ. Man kan givetvis vara arbetslös och skötsam. Det ökar chanserna att få ett jobb.

På lång sikt handlar det om att lösa både sociala problem och en specifik mentalitet. Detta är en hel vetenskap som man kan ösa fakta och idéer från.

Sedan ska man förstås inte bara fokusera på förorterna. Det har ju visat sig att överklassen också driver omkring och slåss. Bratts och andra överklassyngel måste förstås också lära sig veta hut, eftersom de uppenbarligen inte har fått någon fostran av sina föräldrar. De ska inte särbehandlas, utan även här får man på kort sikt rensa upp och på lång sikt jobba förebyggande.