Väntans tider är snart över...

Snart skriver jag under...
Jag har gått i väntans tider, men nu är det snart dags. Nä, jag ska inte bli fotbollsspelare. Vilken dag som helst skriver jag under anställningshandlingarna. Efter två år inom FAS 3 på Mönsterås hembygdsgård, blir jag nu anställd på riktigt av Stranda Hembygdsförening.

Hur lång tid det blir vet jag förstås inte, men skillnaden mellan att jobba inom FAS 3, som ju måste vara bland det mest förödmjukande en västerländsk regering har hittat på gentemot arbetslösa i fredstid (där den arbetslöse arbetar för samma ersättning som den som inte jobbar och där arbetsgivaren får 5 000 kr per månad) och att vara anställd med kollektivavtal är milsvid känslomässigt. I mitt fall är det en ideell förening som gör något vettigt med pengarna, men regeringens koncept är kort och gott inte bra.

Utveckla

Jag har alltså redan jobbat två år för föreningen, men nu blir det möjligt att ytterligare utveckla de delar där jag har ansvar – tillgängliggöra arkivet för den historieintresserade allmänheten, sköta hemsidan, ge service gentemot allmänheten vilket brukar innefatta en del forskning i arkivet och så kanske utveckla samarbetet med skolorna.  Ja, det ska bli roligt att försöka inspirera till ökat historiskt engagemang och ny forskning om bygden. Och troligen får jag tillbaka lite av den glöd jag hade för något år sedan. Jag jobbar alltid bäst när jag får ganska stor frihet (och frispråkighet) inom ramarna.

Stranda Hembygdsförening har omkring 1 100 medlemmar som återspeglar en bredd av insikter och kompetenser, vilket känns spännande. Det som behövs är förstås påfyllning underifrån, för det är väldigt mycket jobb som behövs för att hålla hela hembygdsgården i skick, ordna med evenemang, guida, ha utställningar m.m.

Stadgarna i fokus

Som anställd tycker jag det är viktigt att ha stadgarnas andemening införlivad i det jag gör, så att man inte förlorar fokus, utan ser sin del i helheten. Föreningen finns ju inte till för sin egen skull, utan fyller en funktion i samhället. Så jag tänker mig att allt jag gör enligt det uppdrag jag har fått, är helt i linje med de stadgar som säger att föreningen skall ”värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden” bland annat genom att ”aktivt medverka till vård och bevarande av dess natur och kultur, landskapsmiljö och fornminnen samt vid samhälls- och miljöplanering.”

Ah, känner redan hur inspirationen kommer tillbaka.

På Biblioteket

Jobb jag har haft
Idag fortsätter jag min serie om olika jobb jag har haft. Tidigare har jag tagit upp min lyckligaste tid vid Högskolan i Växjö/VäxjöUniversitet och min nästan lika lyckliga tid som bibliotekarie vid Gymnasiebiblioteket. Idag har turen kommit till Mönsterås Bibliotek där jag också trivdes.

Välskött borg

Ett besök på biblioteket i Mönsterås är ju aldrig fel när man vill ha något annat än fredagsmys. Men hur är det att jobba på biblioteket? Tja, egentligen finns det inget anmärkningsvärt att rapportera. Jag upplevde biblioteket som en relativt välskött borg, även om utvecklingen hämmades av en ytterst begränsad ekonomi och än mer begränsade lokaler.

Barnbibliotekarie
Jag började på biblioteket 2002 som vikarierande barnbibliotekarie. Om jag minns rätt så vikarierade barnbibliotekarien som bibliotekschef varför jag fick chansen. Tjänsten hade varit utlyst och jag kände ingen på biblioteket varför jag alltså inte fick jobbet via kontakter.

Bokprat

Jag kastades direkt in i en värld av bokprat för skolklasser, författarbesök, teateruppsättningar, disktjänstgörning och diverse planering. Bokpraten krävde i särklass mest tid och energi, men gav mycket tillbaka. Jag läste enorma mängder böcker, även på fritiden, och periodvis jobbade jag 70 timmar i veckan för 40 timmars lön. Första året man har ett jobb kan det bli så. Men det var roligt att träffa alla barn som längtade efter att få läsa. Och eftersom alla skolor skulle ha besök så blev det många bilresor i kommunen. Jag trivdes bra. Särskilt grabbarna var en utmaning då de i regel läste betydligt mindre än tjejerna. Men det fanns undantag. Jag minns en liten grabb i tioårsåldern. Han kom med en ganska så avancerad ungdomsbok och jag frågade honom vad han trodde om den. Han svarade som en vuxen att ”Ja, det kan man säkert ha divergerande uppfattningar om, men jag tror den kommer att tilltala mig exemplariskt”. Ibland undrar jag vad det blev av denne välformulerade grabb. Arbetet gick bra och jag vet att många lärare och barn tyckte det var tråkigt när mitt vikariat var slut.

Bert dög inte
Lärarna hade i regel en positiv och prestigelös attityd till böcker. En ansåg dock att jag inte skulle tipsa ungarna om Bert-böckerna då de inte höll tillräckligt hög litterär kvalitet. Jag försökte förklara att det är bättre att pojkarna läser om Bert än att de inte läser några böcker alls. Jag fortsatte tipsa om Bert-böcker…och pojkarna läste.

Gull Åkerblom

Författarbesöket detta år hette Gull Åkerblom. Jag hade väl ansvar för att ta emot henne, men minns inte riktigt hur jag gjorde. Hon var i alla fall energisk och väldigt trevlig. Jag fick kanske inget riktigt hum om vad hon ville med sitt författarskap, men hon skrev trevliga barnböcker. Hon är mamma till Lukas Moodysson och jag minns att jag redan då tyckte att han var gravt överskattad som filmregissör, så jag tror vi undvek hans filmer som samtalsämne.

Expert på alla ämnen
Vissa dagar och kvällar hade jag pass i lånedisken. Det var alltid spännande. Man visste aldrig vilka som skulle komma och vad man skulle bistå med. Det gällde liksom att vara lite expert på alla ämnen och personligheter för att vara förberedd.

Personalmöten i en värld av kvinnor

Ibland var det personalmöte. Jag var ensam man i Mönsterås, men på Fliserydsfilialen jobbade Jan, en trevlig karl som skötte sitt pastorat efter eget huvud, vilket kanske inte alltid värderades fullt ut. Jan var en hyvens karl.

En ny chef tillträdde med tiden. Det är nog inte helt lätt att vara både chef och kollega, vilket man faktiskt är på en så liten arbetsplats som ett bibliotek. Jag drabbades aldrig, men det kunde hända att det togs upp saker på personalmötet som jag fann olustigt då det hade passat bättre att lösa i enrum. Men hon ville förstås få vissa saker gjorda och då var det ju viktigt att alla gjorde vad de skulle utifrån tilldelat ansvar. Jag upplevde henne som ganska hårt klämd mellan det hon ville och var ålagd att göra å ena sidan, och de resurser hon fick å andra sidan. För det mesta avlöpte dock personalmötena utan irritationer och i god atmosfär.

I Mönsterås var jag ensam man. Jag diskriminerades inte och utsattes inte för några fördomar. Men det är klart att samtalsämnena inte handlade om engelsk ligafotboll. Skvaller märkte jag dock inte av i någon större utsträckning. Men att kvinnor sällan går rakt på kärnan är ingen myt. Ett personalmöte som med gubbar hade tagit max 30 minuter krävde ofta två timmar på biblioteket. Å andra sidan fick ju alla tid att säga sitt. Jag hade ytterst trevliga arbetskamrater.

Senare började jag jobba på Gymnasiebiblioteket, men fortsatte hoppa in som vikarie i lånedisken på Mönsteråsbiblioteket. Särskilt vid jul och på sommaren fick jag jobba. Det var ett sant nöje att möta alla låntagare.

I Fliseryd

Med tiden blev det ett vikariat på ett halvår vid Fliserydsfilialen och jag fick erbjudande om att jobba där, vilket jag gärna gjorde. Nu följde några månader där jag stortrivdes. Att få sköta en hel filial efter i stort sett eget huvud var ju en dröm. Tyvärr blev det ändå en passiv period eftersom jag som vikarie inte vågade ändra om som jag egentligen hade velat. Samtidigt fortsatte jag vikariera i Mönsterås när det behövdes.

Bukowski - nej tack!
Som vikarie var det förstås svårt att försöka få igenom sina idéer, eller rättare sagt, man kom sig inte för att lägga fram dem. Jag tyckte man tydligare borde uppmuntra allmänheten att lämna in förslag till bokinköp. Med nästan bara kvinnor i personalen så finns det en risk att böcker som mer passar män hamnar på undantag. Mina egna förslag till bokinköp fick jag dock alltid igenom, bortsett från när jag föreslog ett par böcker av Charles Bukowski.  Med sin något dekadenta livsstil och med en kvinnosyn som inte riktigt platsade i PK-Sverige så var det förstås en omöjlighet – hans kultklassikerstatus till trots. Som talesman för socialt marginaliserade hade han definitivt passat på biblioteket. Men det var enda gången som jag tyckte man tillämpade någon form av censur.

Telefonen slutar ringa

Efter några år slutade man ta in mig som vikarie på somrarna, vilket jag tyckte kändes olustigt. ”Lång och trogen” tjänst belönades inte. Plötsligt dök det upp människor som hade gått bibliotekarieutbildning och chefen som hade facklig bakgrund ansåg att det vägde tyngre än mina inhopp och min alternativa kompetens.

Kraven på rätt utbildning har utarmat kvalitén och likriktat
Man kan väl säga att det bara återspeglade samhällets allt mer strikta och absurda krav på rätt utbildning istället för en mångfald av kvaliteter. Förr fanns det flera ingångar till många yrken, exempelvis lärare, journalist och bibliotekarie. Men fackliga krav på exakt rätt utbildning för att höja status och löner har utarmat kvalitén. Kreativitet och arbetsglädje försvinner. Arbetsplatser riskerar att likriktas.

Mix skapar magi

De bästa arbetsplatserna har oftast en mix av folk med ”rätt” utbildning och folk med andra kompetenser. Det är så man skapar magi. Olikheterna blir en tillgång - olika perspektiv och infallsvinklar. Har alla gått samma utbildning blir det lätt så att alla också är stöpta i samma form och ser allt på samma vis. Det här är en trist utveckling. De mest framgångsrika jobben jag har gjort har varit ihop med människor som är helt annorlunda än undertecknad. Järn skärper järn.

30 grader på övervåningen
Nå,  biblioteket i sig var en bra arbetsplats. Arbetsmiljön bör dock få ett särskilt omnämnande. Det gamla Tingshuset kunde på sommaren lätt få en temperatur på över 30 grader på övervåningen. Och på vintern kunde det vara omkring 15 grader ibland på morgnarna. Lägg därtill att det var väldigt trångt och omständigt för handikappade. I det nya huset blir det förstås annorlunda, även om en del av mysigheten riskerar att försvinna.

Jag tror det blir väldigt bra med ett nytt modernt bibliotek i Mönsterås. Visserligen verkar det inte bli mer utrymme för böcker, vilket är beklagligt, men i övrigt tycker jag det ser lovande ut. Kul och viktigt med en kulturell mötesplats i Mönsterås. Men det behövs fler män och fler som inte har gått bibliotekarieutbildning.

Skiss över det nya bibliotkets ytor.

Dags att börja arbeta igen...

Dags att börja jobba igen
Så var det då dags att börja jobba igen efter några veckors ledighet. Eller jobb och jobb…vad är det jag återvänder till? Det beror på vem som uttalar sig.

Regeringens förunderliga politik

Regeringen vill förstås inte kalla det jag gör för jobb, vilket man också markerar i den ersättning jag får. Hade de ansett att det jag gör är ett jobb så hade de förstås gett mig högre ersättning än den som inte arbetar. Arbete skall ju löna sig, säger statsministern.

Som Fas-3are får man samma ersättning som den som inte utför ett arbete. Däremot får min arbetsgivare 5000 kr för mig varje månad av staten. För vad vet jag inte eftersom jag inte lär kosta arbetsgivaren många ören (lite el, lite spolvatten och så kaffe). Visserligen har jag ordnat så att jag fått en ny arbetsdator, men det motsvarar ju inte mer än någon dryg månads ersättning, och är ju en investering som även gynnar arbetsgivaren. Nej, jag vet inte hur regeringen tänkte här. Eller var det måhända det man glömde. I sin iver att förändra årtionden av misslyckad arbetsmarknadspolitik gick vissa processer för snabbt.

Man ska vara rädd om sin yrkesheder

Men likväl kommer man inte ifrån att jag gör ett jobb som på den vanliga arbetsmarknaden skulle ge en lön på 18 000-19 000 kr efter skatt. Nu får jag ut ca 10 000 kr. Därför envisas jag att kalla det jag gör för ett riktigt jobb. Det är ju det jag utför och man ska vara rädd om sin yrkesheder.

Sedan är det förstås så att det är lättare att hunsa vissa yrkesgrupper än andra. Arbetslösa kulturarbetare och humanister är det lättare att tvångsplacera än exempelvis läkare och advokater som aldrig skulle acceptera en dylik behandling.

Att bidra till ett nytt hus utan att slå in en enda spik
Nu har arbetsgivaren i och för sig möjlighet att anställa mig mycket förmånligt ett år för bara 5000-6000 kr i månaden – alltså ungefär samma summa som de fått för mig varje månad i snart två år. Men jag fick veta att de pengarna gått till arbetsgivarens nya hus som visst kostat mer än man hade räknat med. Och om de skulle anställa någon så skulle jag gissa att de hellre tar en trädgårdsmästare än en historiker. Men nu spekulerar jag. Känns i alla fall skönt att ha bidragit till det nya huset utan att ha behövt slå in en enda spik.

Stoltheten väger tyngre än förnedringen

Hur som helst. För att nu vara i Fas 3 är jag relativt lyckligt lottad eftersom jag jobbar med något jag kan och trivs med. Jag vet vad jag ska jobba med den närmaste tiden. Trots den förnedring som Fas 3 innebär så tänker jag jobba målmedvetet och motiverat. När jag så lämnar min arbetsplats så kommer den att ha centrala delar av arkivet digitaliserat, ett arkiv i ordning, en digitaliserad arkivförteckning (snart färdig och det blir ett stort lyft när alla lätt kan se vad som finns i arkivet), en uppdaterad och utbyggd hemsida, samt moderna metoder att nå sina medlemmar. Lägg därtill alla som under dessa två år har fått hjälp i olika historiska spörsmål, liksom ett samarbete med skolorna. Stoltheten över gjort arbete är tänkt att väga tyngre än förnedringen.

I början sökte jag stöd för de flesta projekt och arbetsinsatser hos styrelsen, men jag märkte att det blir väldigt opraktiskt. De sista månaderna kommer jag att agera mer efter eget huvud. Man får liksom utgå ifrån att man har blivit betrodd. Blir de inte nöjda så är det ju bara att skälla lite.

Jobb jag har haft...och förlorat - Del II - Kalabaliken på Mönsterås Gymnasiebibliotek

Jag fortsätter nu serien om jobb jag har haft och förlorat. Del ett handlade om Växjö Universitet.

Jag får en tillsvidaretjänst...
Hösten 2002 och våren 2003 vikarierade jag som barnbibliotekarie på Mönsterås Bibliotek. Det gick ärligt talat väldigt bra och ryktet spred sig om min insats. Det fanns folk som ville ta tillvara på min kompetens efter att vikariatet gick ut. Helena Gunnarsson på Gymnasiebiblioteket i Mönsterås lyckades övertala rektorn att tillsätta en vakant 50% tjänst som biblioteksassistent på Gymnasiet. Jag sökte, kom på intervju och fick tjänsten som utlystes som en tillsvidareanställning.

...som görs om till visstidsanställning
Mycket glad åkte jag ner till rektor Jan Es Johanssons kontor för att skriva under anställningshandlingarna. Då hade han till min stora besvikelse gjort om tjänsten till en sex månaders visstidsanställning med möjlighet till förlängning. Fick man överhuvudtaget göra så? Någon riktig förklaring fick jag aldrig.

Assistentjobb med pedagogiska specialuppdrag
Nå, jag började jobbet vars innehåll var mycket mer avancerat än en biblioteksassistents. Förutom att låna ut och ställa ut böcker, hjälpte jag elever med studiearbeten, undervisade de olika klasserna i källkritik på Internet och gav skönlitterära boktips i anknytning till olika aktuella teman som eleverna höll på med. Jag gjorde med andra ord mer än vad som normalt sett ingår i en assistents jobb. Allt gick väldigt bra. Dessutom kom jag bra överrens med eleverna, och inte minst grabbarna fick en manlig förebild på biblioteket.

Osäkra villkor, förlängningar och tjänstens indragande
Efter ett halvår började jag fråga om förlängningsmöjligheter. Och efter många turer hit och dit, där rektorn verkade osäker, fick jag ett halvårs förlängning till årsskiftet 2003/2004. Då var det dags igen, och efter samma ångestladdade väntan blev det en ny förlängning till juni 2004.
Sedan var det dock stopp. Rektorn skyllde på ekonomiska besparingskrav. Kommunen hade förvisso lagt ut besparingskrav på de flesta förvaltningar det året, men den avgörande orsaken var att rektorn aldrig haft någon känsla för bibliotekets pedagogiska roll i skolan, utan drev en defensiv skolbibliotekspolitik. Under det dryga år jag var där hade han aldrig visat sig i bibliotekslokalen.

Rektorn gör äntligen ett besök på biblioteket, skäller ut mig och ställer mig inför inkvisitionsdomstolen
Innan jag slutade hade jag ett antal frågor som jag ville ha svar på. Jag ville exempelvis äntligen få veta varför tjänsten gjordes om från tillsvidareanställning till visstidsanställning, de ekonomiska turerna kring tjänsten, skolans prioriteringar, hur han såg på bibliotekets pedagogiska roll, en del underligheter under anställningsintervjun etc.

Mina frågor tog skruv. För första gången på ett och ett halvt år gjorde rektorn ett besök på skolbiblioteket och kommenderade mig i högsta hysteriska tonläge att infinna mig i ett grupprum. När jag förklarade att han störde mig i mitt arbete kommenderade han dit mig i ännu högre tonläge (skrek!). Det låg hot i luften. Jag fann då för bäst att lomma med. I rummet hade han samlat ihop ytterligare två rektorer (en från Parkskolan, ej nuvarande rektor) som nu skulle ställa mig till svars för mina frågor. Det var rena inkvisitionen. Tre rektorer mot en biblioteksassistent. Jag får väl känna mig smickrad. Jag förklarade lugnt att det inte var jag som skulle stå till svars eftersom jag hade rätt att ställa vilka frågor jag ville, och att skolans ledning hade en moralisk skyldighet att svara. Det var således skolans ledning som skulle förklara sig, inte jag. Detta retade upp rektorn ännu mer, varvid Parkskolans rektor, som överhuvudtaget verkade tycka att Gymnasierektorn hade gått för långt, tvingades ingripa och lugna rektorn.

Ja, så kan det gå till i Mönsterås Kommun. Jag valde att inte gå ut med denna historia då, vilket jag ångrar. Men nu har jag bestämt mig för att berätta hur allt gick till. Inte så att jag går omkring och är sur för detta än, men historien är ändå ett intressant exempel på hur enskilda anställda är helt maktlösa när kommunens maktmänniskor utan känsla för en verksamhet får styra och ställa utan ordentlig kontroll. Det visar också hur rädda man är för människor som vågar ställa frågor och inte låter sig hunsas hur som helst. Mönsterås praktiserar en tystnadens kultur på sina arbetsplatser som ofta har väldigt lågt i tak.

Jobb jag har haft och förebilder inom yrkeslivet

- Vilka jobb har du egentligen haft?

Mönsteråsbloggen handlar mer om Mönsterås än om mig själv, men eftersom jag fått frågan av två bloggläsare den sista tiden ska jag ge ett kort svar. Jag är i grund och botten historiker, men har jobbat med följande:

- Hemtjänstpersonal
- Målare
- Universitetslärare i historia
- Handledare vid Växjö universitet
- Doktorandtjänst i historia vid Lunds Univerisitet
- Barnbibliotekarie/Biblioteksassistent
- Recensent
- Föredragshållare
- Journalist
- Städare
- Jobb för Kalmar läns museum

Däremellan perioder av arbetslöshet. Man kan säga att perioder av för mycket att göra har varvats med tider av för lite. Nej, jag har aldrig fått sparken. Flyttar, kommunala besparingar och tidsbegränsade projekt har varit orsakerna till jobbyten.

Jag har trivts bra med alla jobb men att möta en diskussions- och debattsugen skara historieintresserade människor i en föreläsningssal är svårslaget.

Vilka människor inom arbetssektorn har betytt mest för mig som förebilder och påverkat mig mest? Tveklöst historikerna Peter Danielsson (god vän och arbetskamrat under många år), Lars-Olof Larsson (legenden, lärde mig det mesta, oförglömlig) och Peter Aronsson (intellektuell utmanare och tänkare av rang).

Inte bara städare utan även medmänniska. Jag läxades upp för att jag var medmänniska när ingen annan tog hand om den gråtande damen/herren

Jag skriver sällan om saker som inträffar på de arbetsplatser jag är eller har varit på, vilket i vissa fall beror på självklar tystnadsplikt vad gäller enskilda personer, i andra fall på lojalitet. Idag ska jag dock skriva då anständigheten så kräver. Jag tycker till och med att jag har meddelandeskyldighet och inlägget går tveklöst under meddelandefriheten då jag varken nämner namn eller annan information som kan skada eller röja någon enskild. Jag säger inte heller när eller var detta har hänt. Det behöver inte vara i år eller i Mönsterås Kommun. Det behöver ingen veta.

När jag en gång städade på ett boende så kom det en människa och grät. Personen sa att hon/han hade så ont i en kroppsdel och att hon/han behövde träffa en sköterska. Jag svarade att jag inte sett sköterskan idag. Jag började också leta efter personalen som varit försvunnen i ca tio minuter. Jag visste överhuvudtaget inte vem damen/herren ifråga var, men tänkte att personalen kunde hjälpa henne/honom. Nå, vi väntade lite, men hon/han hade så fruktansvärt ont. Hon/han bad mig leda henne/honom till sköterskan och jag bedömde situationen som nödläge. Ingen personal efter 15 minuter och jag hade inte en aning var de fanns. Jag ledde då ut den ledsna damen/herren från avdelningen till sköterskans kontor, men där fanns ingen. I det läget såg jag inget annat val än att överlämna henne/honom till annan personal vid personalrummet. Dessa ledde henne/honom sedan till sitt boende.

Väl tillbaka på avdelningen dök den försvunna personalen så småningom upp och då fick jag en uppläxning för att jag som det hette ”hade släppt ut den dementa kvinnan/mannen”, ungefär som om hon/han var ett boskap som inte får gå utanför stängslet. Damen/herren var ju myndig och hade all rätt i världen att gå vart hon/han ville och med vilken assistens hon/han behagade. Man är inte omyndig för att man är dement. Jag försökte förklara att det är deras ansvar att vara på plats och ta hand om människorna och eftersom hon/han hade så ont så gjorde jag en välgärning som i en nödsituation försökte hjälpa henne/honom till rätt instans. Jag hade inte släppt ut några dementa, utan som den gentleman jag är ledde jag henne/honom till den frånvarande sköterskan och senare till annan personal. Damen/herren var inte ensam en sekund. Istället för tack för min insats, fick jag alltså en uppläxning. Jag är ytterst förvånad över personalens sätt att skylla ifrån sig och ta lätt på damens/herrens värk. Jag är inte bara städare utan också medmänniska och kommer att agera på exakt samma sätt om en liknande situation uppstår som kräver min insats. Medmänsklighet går alltid före detaljparagrafer. Mig vet ni var ni har.

Självklart skall incidenten sättas in i sitt sammanhang. Även om personalen har ansvar så beror problem av den här karaktären i grund och botten på resursbrist. Därför bör vi även rikta blicken uppåt för bi mellancheferna och till politikerna som fördelar resurserna till den kommunala omsorgen. Med fler anställda per boende så skulle ingen behöva vara ensam med svår värk någon längre tid.

Vi ska vara rädda om meddelandefriheten som är en garant för insyn i offentlig verksamhet. Följ tystnadsplikten men låt inte jobbet tysta mun.

Ska man jobba sjuk?

Förra veckan jobbade jag sjuk (bihåleinflammation, luftrörskatarr, förkylning) tre dagar med hyfsat ansträngande kroppsarbete. Jag gjorde det av lojalitet som en reflex. Man vet att man ställer till problem om man stannar hemma och det är roligt att göra en insats. Följden blev att jag blev sjukare under helgen och nu får jag vara hemma och kurera mig några dagar. Man kan inte pressa sig hur långt som helst. Man kan fundera på bakomliggande mekanismer.

Jag har mött chefer som ansåg att man skulle vara hemma för minsta lilla snuva. Jag har mött chefer som tycker att man inte ska känna efter och att man mycket väl kan jobba sjuk. Med så olika attityder skulle det vara intressant att veta om det finns några generella riktlinjer.

När jag var yngre kunde jag stå och föreläsa med 39,5 graders feber. Men jag har märkt att den inställningen inte fungerar längre. Kroppens immunförsvar bryter ihop. Och så vill jag inte smitta andra. Så i morgon ska jag vara hemma. Det känns inte riktigt bra, men jag anar att jag borde ha gott samvete.

Den amerikanska drömmen i Mönsterås?

Den amerikanska drömmen - att med djärv driftighet ta sig fram och lyckas på egen hand; att i egen kraft och med egen begåvning komma från enkla förhållanden och lyckas, utan mygel och mutor. Ja, nog kan man imponeras av dem som har vandrat den vägen. Men det blir otvivelaktigt problem om man försöker bygga ett helt samhälle på denna idé som trots allt bara ett fåtal lyckas genomföra. Se på USA. Bra för den som lyckas, en mardröm för den som inte orkade ända fram.

ur är det i Mönsterås? Finns den amerikanska drömmen där? Kanske hittar vi någon som gått fram den vägen, men nej, här är huvudregeln den motsatta. Ska man ta sig fram i Mönsterås så behöver man inte nödvändigtvis vara driftig och särdeles begåvad. Det räcker med att känna rätt personer på rätt positioner. Raka motsatsen till den amerikanska drömmen alltså. Den andra extremen.

Som alltid förespråkar jag, lite fegt kanske någon tycker, en gyllene medelväg. Driftighet och begåvning ska förstås leda framåt oavsett kontakter. Samtidigt måste vi ha ett samhälle som ger plats för den som inte orkar ta sig fram i egen kraft, utan som behöver ett starkt socialt nät för att komma till sin rätt. Det senare kan förstås ske utan den nepotism som är så vanlig i Sverige av idag.

Jobb jag har haft...och förlorat - Del I, Växjö Universitet

Jag tänkte påbörja en liten serie här på bloggen om några jobb jag har haft. I första hand kommer jag att ta upp jobb jag har haft i Mönsterås, men även i Växjö. Jag är ganska så lojal av mig, så några större avslöjanden eller skandaler blir det inte, annat än i ett par fall där anständigheten så kräver.

Vi börjar vid Växjö Universitet. Där var den legendariske historikern Lars-Olof Larsson professor på 1980-talet. Han hade satsat på en ny generation historiker med Peter Aronsson och Lennart Johansson som ledande namn. De i sin tur byggde upp en unik forskarmiljö med oss studenter. Jag hade förmånen att få läsa både för Lars-Olof Larsson och Peter Aronsson. När jag sedan började forska på allvar så fick jag vara med i den krets som var med och gjorde historieämnet i Växjö till ett av de mest omtalade och kreativa miljöerna i Sverige. Det fanns studenter som medvetet valde historia i Växjö framför Uppsala och Lund.

Det som gjorde miljön så kreativ var nog att vi var så olika när det gäller infallsvinklar till ämnet. Vi kunde ha tuffa diskussioner men sedan ta en öl ihop. Vi tänkte, utvecklade, trätte lite, analyserade, kämpade på. Det var högt i tak. Ändå var det det lokala perspektivet som i grunden förenade oss. Oavsett våra olika teoretiska eller ideologiska utgångspunkter så var vi överens om att historien utspelar sig i det lokala sammanhanget där människor lever.

De äldre vågade dessutom satsa på oss yngre. Redan mitt första år som doktorand fick jag undervisa A-studenter. Historikern Peter Danielsson och jag drev med stor framgång kurser under några år. Skryt är mig främmande, men vi var älskade av studenterna, kultpersoner. Det var fantastiskt roligt, spännande och också nervöst. Jag brukade ibland gå till universitetets lokaler och öva hela nätterna på mina föreläsningar. Men tiden blev jag mer avslappnad och lärde mig att improvisera allt mer och föra dialog med studenterna. Efter ett par år hade jag även kurser i Häxförföljelsernas historia, vilket var makalöst intressant.

Ja, det var några gyllene år på 1990-talet på Växjö Universitet. Sedan började det blåsa andra vindar. Man skulle visa upp fina fasader med disputerade lärare. Då hjälpte det inte att vi kunde visa upp kursutvärderingar med toppbetyg från studenterna. Nya ledare tillkom som ändrade det framgångsrika konceptet, vilket i själva verket innebar att man borrade hål i det ståtliga skeppet Historia vid Växjö Universitet. En unik forskarmiljö gick till botten när många av oss som varit med och byggt upp miljön antingen manövrerades ut eller fann det bäst att verka i andra miljöer för husfridens och forskarglädjens skull.

När jag ser tillbaka på de åren är det med tacksamhet. Jag har aldrig haft en arbetsgivare som vågade riskera så mycket. För nog var det en risk att satsa på oss unga som man gjorde. Men jag vågar påstå att vi levde upp till förväntningarna och mer därtill. Arbete kan inte bli roligare än så här. Och jag vet att vi för alltid påverkade många studenters känsla för historia, samtidigt som det gav oss alla minnen för livet.

Mönsteråsbibliotekets personalpolicy

Under några år hade jag nöjet att vikariera på Mönsterås Bibliotek. Jag var ensam man, vilket stämmer ganska väl med könsfördelningen för detta yrkesområde. Hur som helst så fick jag ofta höra från låntagarna att det var roligt att möta en man på biblioteket. Särskilt uppskattat verkar det ha varit hos pojkarna som nu hade en manlig förebild att snacka lite med.

För att råda bot på detta problem (för nog är det ett problem att dagens pojkar som läser mycket mindre än flickorna saknar manliga förebilder på biblioteken) har en del bibliotek börjat anställa personal som kanske saknar den traditionella bibliotekarieutbildningen, men som med alternativa kompetenser ändå berikar biblioteksmiljön. Det kan handla om kulturvetare eller litteraturvetare, kanske i kombination med bra datorkunskaper. På så sätt slår biblioteket två flugor i en smäll. Dels breddar man sin kompetens, dels blir det lättare att rekrytera män.

Tyvärr tillämpar inte Mönsterås bibliotek detta förfarande. När man nyligen anställde två nya så valde man två kvinnor. De är säkert duktiga och lämpliga för uppgiften, men med ett annat sätt att tänka så hade det kunnat bli bättre kompetensbredd och bättre könsfördelning.

Det är alltså inte förbjudet att anställa personal som saknar bibliotekarieutbildning, även om facket säkert vill få arbetsgivaren att tro det. När utbildningstalibanerna får styra så blir det grått, tråkigt och enformigt. När alla har samma utbildning finns risken att alla ser verksamheten på ungefär samma sätt, varvid kreativa nya idéer inte får frodas på samma sätt som när arbetsmiljön är mer pluralistisk.