Det svenska bildningsföraktet

Tvillingdetektiverna var min favoritbokserie som barn. Deras kusin Hubert var en plugghäst, men förlöjligades aldrig. Tvärtom fick vi lära oss att det är ok att vara en plugghäst och vara bildad.

Unga människor behöver se att det är ok att vilja studera. Det är ok att vara nördig, att vara plugghäst. Unga människor behöver se att man blir respekterad av andra vuxna även om man är bildad, de behöver höra mamma och pappa därhemma vid köksbordet tala med lika mycket respekt om den beläste skolläraren som om kommunalrådet eller idrottstränaren. (bloggaren Morrica)

Det svenska bildningsföraktet

Sverige präglas av ett stort bildningsförakt. Det är svårt att mäta, men det finns tveklöst. Ibland är det en oreflekterad mentalitet, ibland något genomtänkt. Att kunna mycket eller vilja förkovra sig är ett känsligt kapitel såvida man inte bor på en universitetsort. Bildningsföraktet märks på två huvudsakliga sätt. 1. I skol- och utbildningspolitikens prioriteringar och i krass ekonomism (bara det som bidrar till ökad bnp är bra). 2. I ett allmänt förhållningssätt hos många människor. Här fokuserar jag på det sistnämnda.

Ett belysande exempel är när finansminister Anders Borg blev hånad för att han istället för sol- och badsemester tog med sig sina barn för att titta på historiska platser i Polen. I många andra länder hade hans semesterval setts som föredömligt. I Frankrike är det exempelvis en merit om en företagare eller politiker har kulturell kompetens. I Sverige är det en belastning.

Det anses helt enkelt lite udda, kufiskt och märkvärdigt att vara bildad. Du får gärna skryta om att du kan meka med bilar eller att du kan joddla nationalsången baklänges. Men utbildning eller intressen av humanistisk karaktär…nä. Det finns till och med människor som skryter med att de aldrig läser böcker.

Konsekvenser
Bildningsföraktets konsekvenser återspeglas i internationella studier där Sverige hamnar allt mer på efterkälken när barnens kunskaper jämförs. År 2009 låg Sverige på 28:e plats av 65 deltagande länder när 15-åringars kunskaper jämfördes. Man hade tappat flera placeringar sedan 2006. Inte minst läsförståelsen hade blivit sämre. Grannlandet Finland toppade.

Hellre Zlatan än Nobelpris
Plugghästar och nördarna står längst ner i den version av flugornas herre som dagligen utspelas på svenska högstadieskolor. Pojkarna uppmuntras att drömma om att bli en ny Zlatan, men inte att vinna Nobelpris, skriver Ola Wong i en artikel.

Självklart finns det människor med andra värden. Jag möter dem ganska ofta. Min mormor hade stor respekt för bildning. Mormor (statar- och fabriksarbetarhustru och mor till 11 barn) var oerhört stolt för de få böcker de hade i den lilla stugan. Hon eller hennes barn hade inte heller fått studera av ekonomiska skäl. Mormor var alltid ett stöd när jag ville studera. Det var på den tiden när arbetarna var aktiva i bildningsförbund.

Mentalitet
Bildningsföraktet som mentalitet kan delvis kopplas till jantelagen. Under ett par årtionden har det varit populärt att ta avstånd från jantelagen. En sund reaktion, då jantelagen i sig är en mentalitet med stor mobbningspotential som hämmar människors utveckling. Men somliga kan inte skilja på anti-jante och den osympatiska egotrenden. Och givetvis kan jantelagens motsats slå över i egotrippar om det drivs till sin spets. Därför kan man numera allt oftare läsa artiklar som försvarar jantelagen eftersom den håller egot på plats. Uppseendeväckande! Bor man på en ort med kvävande bruksmentalitet och ”håll dig på din platsanda”, så är jantelagen inget som man lite så där småhippt tar avstånd ifrån. Det är blodigt allvar, psykisk hälsa eller ohälsa. Jantelagens motsats behöver nämligen inte alls vara något egotrippat. Det handlar bara om att människan ska ha frihet att komma till sin rätt med de gåvor och förmågor man råkar ha eller förvärva.

Jag har länge tjatat om att Mönsterås måste utveckla samarbetet med Linnéuniversitetet, men jag vet inte om något har hänt. Man kan inte förvänta sig att ungdomarna stannar kvar eller återkommer om inte kommunen tydligt visar att man vill framåt och har en positiv syn på bildning och vetenskap.

Svenskt Näringsliv förstärker bilden av det obildade Sverige

Mindre studiebidrag till humanister
Svenskt Näringsliv (SN) vill särbehandla dem som läser humanistiska ämnen på universitetet och ge dem mindre studiebidrag (se ex Svd. Rapporten återfinns här.). Orsaken är att humanister har svårare att få jobb och inte bidrar till samhällsnyttan. Universiteten skall alltså vara duktiga idiotfabriker som fabricerar effektiv arbetskraft för marknadens behov.

Förenklad instrumentell världsbild

Att SN styrs av en förenklad instrumentell marknadsliberal världsbild är i och för sig ingen nyhet. Samma ideologi möter oss i arbetsmarknadspolitiken. Människor förväntas flytta dit jobben finns. Människor skall slitas upp med rötterna och likt boskap flyttas till de gröna betesmarkerna. När sedan det gräset är uppätet (företaget har flyttat utomlands) så går flyttlasset till nästa fält. Det påminner inte så lite om gamla tiders statarliv.

Sverige unikt i sin ytliga syn
Men nu handlade det alltså om humaniora. Frågan är om det i Europa finns något annat land som har en så ytlig och instrumentell syn på utbildning och humanistiska ämnen. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att det finns ett förakt för tänkandet och funderandet, för alla som säger "stopp, vänta lite...kanske kan man se det så här istället". I Frankrike och andra kulturländer förmår man att uppskatta humanioras betydelse – för kritiskt tänkande, för förmågan att tänka nytt och kreativt, för välbefinnande, för mänskliga värden, för insikten att människan är förmer än homo oeconomicus.

Kronjuvelerna i utbildningen

I många länder är ämnen som filosofi, litteraturvetenskap och historia kronjuvelerna i hela utbildningsprogrammet som ger landet spänst, djup och sammanhang för de mer BNP-inbringande områdena. De har insett att man inte kan bygga ett lands karaktär och ryggrad på kapital och ingenjörskonst. Även vår nordiska granne Danmark är överlägset Sverige i detta avseende. På Copenhagen Business School kan man numera läsa kandidatprogrammet Business administration and Philosophy.

Därför är det bra att fördjupa sig i historia
Det händer ibland att jag får frågan varför man bör fördjupa sig i historia. Jag ska avsluta dagens inlägg med de svar jag har.

1. Historia ger referensramar och allmänbildning.

2. Historia ger nutidsförståelse. Var och när tog en utvecklingsprocess sin början?

3. Historiska studier är intellektuell utmaning/träning. Man kan lära sig att självständigt ta ställning till fakta och argument.

4. Historia kan bidra till en meningsfull fritid.

5. Historia kan vara yrkesförberedande, exempelvis som forskare, lärare, turistbranschen.

6. Historia fostrar till ansvar när man ser sammanhanget.

7. Historia kan vara frigörande – historia kan användas i samtiden, dra lärdomar, öka tilltron till den egna förmågan att påverka.

8. Historia kan skapa individuella och kollektiva identiteter.

9. Historia kan avslöja myter och falsk historieskrivning.

10. Historia kan bidra till civilisationskritik genom att man inser att nuet inte utgör en absolut norm. Vad kan man lära av människor i andra tider?

Campus eller integrerat?

Campus eller integrerat?
Tror det är dags för en främmande fågel på Mönsteråsbloggen. Just nu pågår en ganska livlig diskussion huruvida Linnéuniversitetets Kalmaravdelning skall bli campus likt Växjö eller förbli utspritt på olika institutioner och kvartér mitt i staden (integrerat). Diskussionen framstår som onödigt hård eftersom båda modellerna har sina fördelar och lämpar sig för olika städer. Eftersom jag har studerat både i Växjö (campus) och i Lund (integrerat), så ska jag delge mina erfarenheter.

Campus möjliggjorde möten
Jag ska ärligt tillstå att jag stortrivdes med alla institutioner samlade på samma område i Växjö. Olika ämnen möttes och det uppstod många intressanta diskussioner som annars inte skulle ha blivit av. Jag minns när ämnet historia delade korridor med matematikerna. Det var en underbar tid. Humaniora och mattenördar. Där satt vi ibland hela nätterna och pratade. Det var många härliga människor med helt andra perspektiv på tillvaron som man annars aldrig skulle ha träffat. Och så hade jag nära hem. Universitetet blev en livsstil utan tydlig uppdelning mellan arbetsliv och privatliv. På gott och ont. Förmår man att nyttja de ämnesöverskridande mötena rätt så är campus definitivt gångbart och ger en bra utgångspunkt för ett helhetsperspektiv på människan och hennes omgivning. Nackdelen med campus är att det lätt blir små världar för sig själva utan större kontakter med omvärlden. Det finns också en viss risk att hela miljön blir ”gymnasiefierad”.

Campus i Växjö.

Integrerat - forskning och bildning tillhör alla
I Lund med institutionerna utspridda över hela stan går förstås vissa möten förlorade. Å andra sidan är det en fantastisk känsla att kliva in på en ämnesinstitution med levande spetskompetens och ämnesbibliotek i samma hus. För en gammal universitetsstad som Lund passar det utmärkt med utspridda institutioner. Det sätter sin prägel på hela staden. Kanske därför som Lund är en så förträffligt mysig och trevlig stad. Och så symboliserar ju utspridda institutioner att forskning och bildning inte är en värld för sig utan något som tillhör oss alla.

Man kan förstås också tänka sig en utveckling där studierna blir mer IT-baserade. Istället för att gå på en föreläsning så följer man den via sin Internetuppkoppling. Även kommunikationen med lärare och kurskamrater torde gå att klara av den vägen. Men är det verkligen en önskvärd utveckling?

Historiska Institutionen i Lund.