I min nyårskrönika deklarerade jag att jag avsåg att gå ner
i vikt genom att gå promenader och ändra i kosten. Betyder det att jag har
blivit en del av tidens absurda och överdrivna fokusering på vikt, utseende och
personlig hälsa? Knappast, och jag ska förklara varför man rent analytiskt bör
skilja på två aspekter av temat.
Fördubblad vikt
1992 vägde jag 65 kg. 2012 vägde jag 120 kg. På 20 år har
jag alltså nästan fördubblat min vikt och lagt mig till med bukfetma. Lägg
därtill att jag har ytterst smal benstomme. Min kropp mår helt enkelt inte bra
av övervikten. Jag är 194 cm lång, så jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg.
Detta är fakta, och om jag vill gå ner i vikt så är det ingenting annat än
sunt. Man får inte bli så gnostisk eller antikroppsfixerad att man föraktar
kroppshyddan.
Välfärdsövervikt
Det leder fram till de två aspekter av ämnet som jag tror
man bör skilja på. Min övervikt är ett exempel på den välfärdsövervikt som vårt
samhälle genererar. En majoritet utav oss går inte längre bakom plogen och
utför inte fysiskt ansträngande arbeten av något slag. Vi har istället
stillasittande jobb, vilket kräver att man kompenserar kroppen med motion. Vårt
välstånd gör också att vi har möjlighet att äta betydligt mer än vad vi borde i
förhållande till hur vi rör oss. TV och Internet har dessutom förändrat våra
fritidsvanor. Detta märks allt mer även i den yngre
generationen. När jag var barn fanns det kanske någon i varje klass som rent
genetiskt var lite kraftig, men nu lär det vara fler. Det här är ett
samhällsproblem som man självklart måste våga diskutera och ha strategier för.
Kroppens kommersialisering
Men så har vi en annan aspekt som avser den sjuka fixering
vid utseende och hälsa som dagens egosamhälle genomsyras av. Kroppens och hälsans
kommersialisering. Inte minst
populärkulturen och reklamen ställer upp kroppsliga ideal som bortser från de
naturliga variationer som finns. Särskilt allvarligt är det när idealet för
unga tjejer är att vara trådsmal. Det finns säkert en liten del tjejer som rent
genetiskt är trådsmala och då ska de ju vara det. Men för de flesta torde det
vara mer runda former med stora variationer som gäller. Och pojkarna har nog
sitt. Jag minns när jag var ung och såg ut som ett benrangel när idealet var
att vara bredaxlad och muskulös. Det skapade stora komplex.
Klassmarkörer
I denna trend finns också en egocentrisk hälsofixering (även
den mentala hälsan har kommersialiserats genom diverse New Agemetoder) där man
faktiskt har börjat värdera människor efter hur bra de lyckas se ut som
idealen. Arbetsgivare anställer hellre en smal än en tjock, visar
undersökningar. I en mening har det blivit en av vår tids nya klassmarkörer. I
äldre tider visade du klass genom huset eller bilen. Idag visar du klass genom
gymkortet, udda kostvanor och rätt meditationsteknik. På 1700-talet var det
status att vara vit och överviktig, eftersom det visade att du var så förnäm
att du slapp jobba utomhus och kunde äta gott. Idag är det tvärtom.
Tyvärr är det nog så att välfärdssjukan, som måste
diskuteras, kan spä på den osunda hälsofixeringen. Den ena extremen stärker den
andra, vilket förstås blir ett dilemma. Vi har hemma hos oss kunnat se ett
tydligt samband på så sätt att vår genetiskt mycket smala dotter, som mår väl
av att äta mer, ändå äter mindre hemma efter att skolan har haft hälsotema med
fokus på kost.
Bort från extremerna
Nå, de senaste rönen är visst att de med lite övervikt lever
längre än trådsmala. Det kan måhända vara en tröst som nyanserar diskussionen.
Men det lär inte kunna bli en ursäkt för att negligera de välfärdssjukdomar som
vi dras med.
Det bästa vore om samhället kunde komma bort från
extremerna. Dels behöver vi hitta tillbaka till en sund människosyn där man kan
känna sig trygg och ha en normal självkänsla. Dels tror jag man tydligare
skulle lyfta fram den gamla hederliga kostcirkeln. Rör man på sig i lagom dos
och äter efter nämnda cirkel så tror jag de flesta skulle må ganska bra.
Men en sak gör mig lite dyster. När jag var ung gjorde vi
uppror mot vuxenvärldens sätt att leva inrutade trista lagomliv. Idag skulle
det behövas ett uppror mot kroppens kommersialisering. Men jag ser inga tendenser till det.
Hur går det då med mitt viktprojekt? Tja, jag har börjat gå långa promenader. Efter en kvarts promenerande får jag så ont i korsryggen att jag skulle kunna skrika av smärta. Men jag fortsätter att gå även om jag staplar fram som Ringaren i Notre Dame. Lägg därtill ont i revben och hälar. Tur att man har hög smärttröskel. Förhoppningsvis minskar smärtan när kroppen har vant sig, om jag nu inte hinner få hälsporre först.