Let´s face it-metoden

Sedan jag påbörjade mitt hälsoprojekt för snart tre veckor sedan så har jag noterat en sak: det gäller att hålla stenhårt på sin egen linje när man ska gå ner i vikt. Hela branschen är ett enda stort hie med fanatiker som försöker sälja just sin metod, med strikta förbud mot än det ena, än det andra. Då får man veta att man är för simpel när man som jag hävdar sundare kost och mer motion. Givetvis gillar dom inte den metoden, för då skulle dom ju inte kunna sälja sin skit. Varje diet har sina predikanter som drar in stålar. Varje diet är en sekt.

Jag tycker media har ett stort ansvar som helt okritiskt skriver om varenda ny diet. I själva verket borde man göra en grundlig kritisk granskning av hela branschen.

Givetvis finns det människor som är överviktiga av andra orsaker och där det handlar om något mer än kost och motion, men det är min bestämda övertygelse att det för den stora majoriteten handlar om dessa två faktorer. När jag började blev jag inspirerad av Kim Ahlqvists metod, även om jag modifierat den något. Men den är sund. Eftersom den i mycket handlar just om enkel logik i kosthållningen, gärna kombinerad med motion, så kan man lika bra kalla den ”Let´s face it”-metoden eller ”sunt förnuft-metoden”. 

För de flesta torde det inte finnas någon som helst anledning att köpa hem dyra böcker eller gå med i klubbar (läs religiösa sekter). Lägg bort det mesta av sötsakerna och snackset, minska på portionerna, ändra något på portionernas sammansättning, motionera. Gör man det så går de flesta ner i vikt. Jag har precis börjat och kan efter snart tre veckor notera att jag blivit 4-5 kilo lättare, att midjemåttet minskat med 3-4 centimeter, att sockersuget försvunnit och att tankeverksamheten fungerar bättre. Jag har en lång resa framför mig, men jag är på väg.

Let´s face it.

3 kilo på 4 dagar

För fyra dagar sedan påbörjade jag mitt hälsoprojekt. Ingångsvikten var 120.3 kg. Idag är vikten nere på 117.0 kg. Och detta utan tokbantning. I stort sett äter jag bara lite mindre portioner och avstår godis och snacks. En gång i veckan unnar jag mig dietpopcorn och två glas vin. Känns bra att ha fått en bra start. Känslan av att övervinna suget efter godsaker är fin.

Nu är det dags igen! Vikt och kroppsvolym ska förminskas

Nu är det dags! Igen, kanske någon tänker. Jo, jag är medveten om att jag förbrukat allt förtroendekapital när det gäller min förmåga att gå ner i vikt. Det stör mig förstås att jag på just det här området inte har lyckats genomföra det jag har föresatt mig att göra. Jag är van att sätta upp ett mål och nå fram.

Men hösten är en bra tid att göra ett nytt försök och jag vet ju varför jag inte har lyckats. Jag har ju inga problem med alkohol eller andra droger, men lider av både sötsug och framför allt chipssug. Det kräver en oerhörd disciplin för att stå emot och lyckas. Tror man måste definiera sig som missbrukare av godsaker innan man gör de förberedelser som saken kräver.

Några extrema dieter hit eller dit har aldrig lockat mig. Det mesta är dumheter. För mig har det alltid handlat om att äta normalt istället för överdrivet mycket och att drastiskt skära bort godis. Detta kombinerat med promenader ska räcka för att gå ner i vikt. Det handlar kort och gott om att förbränna mer än man stoppar i sig. Men eftersom vår dotter som är smal behöver äta riktig rejäl mat så får jag väl helt enkelt göra en egen matvariant vissa dagar.

Men nu är det dags att lyckas. Min huvudsakliga strategi är att ersätta godsakerna med frukt. Det gäller att alltid ha frukt hemma helt enkelt. Jo, men frukt innehåller socker, säger somliga. Ja, men vad är alternativet? Frukt är alltid bättre än en chipspåse eller en chokladkaka. 

Jag blev inspirerad till min nystart när jag läste Kim Ahlqvists blogg där han mycket klokt resonerar kring hur han gör. Kommer att modifiera den något så att den passar mig, men det blir helt klart åt det hållet. 

Jag är väldigt motiverad att lida. Jag ger ingenting för de där ”gå ner i vikt och ät som vanligt”-dieterna. Man måste helt enkelt ställa in sig på att lida när hungern kommer för tidigt, att avstå mycket av det goda som min hjärna har vant sig vid. 

Utgångsläget

Vikt: 120,3 kg

Längd: 194 cm

BMI: 31, 9 (=fetma)

Midjemått: 127

Målsättning: 90 kg.

- Vad tjock du är!

-  Vad tjock du är!

Ja, om någon skulle yttra sig på det sättet, så skulle det betraktas som en oförskämdhet, även om det vore sant. Det anses helt enkelt ofint att påtala människors korpulens.

Däremot verkar det vara fritt fram att jämt och ständigt påtala att människor är ovanligt smala. Tro´t eller ej, men jag var som barn extremt smal och fick alltid höra detta från barn och vuxna. Till slut tröttnar man på att ständigt behöva höra förundrade kommentarer över alla revben som kan räknas, eller på alla som vill sluta handen runt handleden och göra sig lustig över att det hade fått plats en arm till där. Oftast var det inget elakt menat, men till slut sätter det sig i huvudet när man alltid får höra det.

Min dotter har ärvt min smala kroppshydda och har nu börjat klaga på att alla tjatar om hur smal hon är. Ingen menar nåt illa, men alltid ska det påtalas. Nu har hon börjat tröttna och det är bra. Om en tjock elev hade fått höra det varje vecka, så hade skolan satt stopp direkt, men när det handlar om en smal så verkar det inte vara så viktigt. Självklart borde det betraktas som lika ofint att kommentera människors smalhet som tjockhet. Folk bör överhuvudtaget sluta att bry sig hur andra ser ut. Ska det vara så svårt.

Jag var så smal att man kunde räkna revbenen. Givetvis tjatade folk alltid om hur smal jag var. Jag tyckte lika illa om det som en tjock skulle ha tyckt illa om att bli påmind om det varje dag.

Kroppens kommersialisering och hälsan som klassmarkör

I min nyårskrönika deklarerade jag att jag avsåg att gå ner i vikt genom att gå promenader och ändra i kosten. Betyder det att jag har blivit en del av tidens absurda och överdrivna fokusering på vikt, utseende och personlig hälsa? Knappast, och jag ska förklara varför man rent analytiskt bör skilja på två aspekter av temat.

Fördubblad vikt

1992 vägde jag 65 kg. 2012 vägde jag 120 kg. På 20 år har jag alltså nästan fördubblat min vikt och lagt mig till med bukfetma. Lägg därtill att jag har ytterst smal benstomme. Min kropp mår helt enkelt inte bra av övervikten. Jag är 194 cm lång, så jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg. Detta är fakta, och om jag vill gå ner i vikt så är det ingenting annat än sunt. Man får inte bli så gnostisk eller antikroppsfixerad att man föraktar kroppshyddan.

Välfärdsövervikt
Det leder fram till de två aspekter av ämnet som jag tror man bör skilja på. Min övervikt är ett exempel på den välfärdsövervikt som vårt samhälle genererar. En majoritet utav oss går inte längre bakom plogen och utför inte fysiskt ansträngande arbeten av något slag. Vi har istället stillasittande jobb, vilket kräver att man kompenserar kroppen med motion. Vårt välstånd gör också att vi har möjlighet att äta betydligt mer än vad vi borde i förhållande till hur vi rör oss. TV och Internet har dessutom förändrat våra fritidsvanor. Detta märks allt mer även i den yngre generationen. När jag var barn fanns det kanske någon i varje klass som rent genetiskt var lite kraftig, men nu lär det vara fler. Det här är ett samhällsproblem som man självklart måste våga diskutera och ha strategier för.

Kroppens kommersialisering

Men så har vi en annan aspekt som avser den sjuka fixering vid utseende och hälsa som dagens egosamhälle genomsyras av. Kroppens och hälsans kommersialisering.  Inte minst populärkulturen och reklamen ställer upp kroppsliga ideal som bortser från de naturliga variationer som finns. Särskilt allvarligt är det när idealet för unga tjejer är att vara trådsmal. Det finns säkert en liten del tjejer som rent genetiskt är trådsmala och då ska de ju vara det. Men för de flesta torde det vara mer runda former med stora variationer som gäller. Och pojkarna har nog sitt. Jag minns när jag var ung och såg ut som ett benrangel när idealet var att vara bredaxlad och muskulös. Det skapade stora komplex.

Klassmarkörer
I denna trend finns också en egocentrisk hälsofixering (även den mentala hälsan har kommersialiserats genom diverse New Agemetoder) där man faktiskt har börjat värdera människor efter hur bra de lyckas se ut som idealen. Arbetsgivare anställer hellre en smal än en tjock, visar undersökningar. I en mening har det blivit en av vår tids nya klassmarkörer. I äldre tider visade du klass genom huset eller bilen. Idag visar du klass genom gymkortet, udda kostvanor och rätt meditationsteknik. På 1700-talet var det status att vara vit och överviktig, eftersom det visade att du var så förnäm att du slapp jobba utomhus och kunde äta gott. Idag är det tvärtom.

Tyvärr är det nog så att välfärdssjukan, som måste diskuteras, kan spä på den osunda hälsofixeringen. Den ena extremen stärker den andra, vilket förstås blir ett dilemma. Vi har hemma hos oss kunnat se ett tydligt samband på så sätt att vår genetiskt mycket smala dotter, som mår väl av att äta mer, ändå äter mindre hemma efter att skolan har haft hälsotema med fokus på kost.

Bort från extremerna
Nå, de senaste rönen är visst att de med lite övervikt lever längre än trådsmala. Det kan måhända vara en tröst som nyanserar diskussionen. Men det lär inte kunna bli en ursäkt för att negligera de välfärdssjukdomar som vi dras med.

Det bästa vore om samhället kunde komma bort från extremerna. Dels behöver vi hitta tillbaka till en sund människosyn där man kan känna sig trygg och ha en normal självkänsla. Dels tror jag man tydligare skulle lyfta fram den gamla hederliga kostcirkeln. Rör man på sig i lagom dos och äter efter nämnda cirkel så tror jag de flesta skulle må ganska bra.

Men en sak gör mig lite dyster. När jag var ung gjorde vi uppror mot vuxenvärldens sätt att leva inrutade trista lagomliv. Idag skulle det behövas ett uppror mot kroppens kommersialisering. Men jag ser inga tendenser till det.

Hur går det då med mitt viktprojekt? Tja, jag har börjat gå långa promenader. Efter en kvarts promenerande får jag så ont i korsryggen att jag skulle kunna skrika av smärta. Men jag fortsätter att gå även om jag staplar fram som Ringaren i Notre Dame. Lägg därtill ont i revben och hälar. Tur att man har hög smärttröskel. Förhoppningsvis minskar smärtan när kroppen har vant sig, om jag nu inte hinner få hälsporre först.

Viktrapport vecka 39 - ingen brådska

En person i läsekretsen undrade hur det hade gått med mitt viktminskningsprojekt som jag drog igång vecka 31. Det var ett tag sedan jag redovisade viktkurvan, något som jag egentligen skulle ha gjort varje vecka. Dessvärre glömde jag en vecka och sedan tillstötte komplikationer i form av förkylning och datorkrasch. Men här kommer aktuell status. Jag är förvånad att kurvan överhuvudtaget går nedåt, med tanke på att jag inte har bytt livsstil. Det är det jag måste jobba mer med.

Viktrapport vecka 33 - långsamt nedåt

Gud skapade som bekant ingen brådska. Det har nu gått två veckor sedan jag påbörjade projekt viktminskning. Och nog minskar vikten, men lite för långsamt för att jag ska vara helt nöjd. Framför allt är det promenaderna som måste bli mer regelbundna. Idag blir det som sagt många inlägg. Ytterligare två nyskrivna finns under detta.


Viktminskningen fortsätter, men även denna vecka blev det bara 0,6 kilo.


Midjemåttet minskade även denna vecka med 2 cm.

Viktrapport vecka 32 – frukt har ersatt de fenomenalt goda kvällskakorna

Förra onsdagen påbörjade jag projekt viktnedgång. Tanken är att utan ”experthjälp” och utan diverse mer eller mindre extrema metoder minska min vikt. Metoden är enklast tänkbara – en viss justering av kosten, samt promenader. Första veckan kan nu summeras enligt följande:

Vikt
Startvikt v31: 114,8 kg.
V32: 114,2 kg.


Viktnedgången mellan vecka 31 och 32 syns här tydligt.

Midjemått
Startomkrets v 31: 121 cm.
V32: 119 cm.


Minskningen av midjemåttet från vecka 31 till 32.

Som synes har vikten gått nedåt, men bara 0,6 kg. Men eftersom jag har ätit en drottningpaj och lite gott på Ölandsresan och inte hunnit med så många promenader, så är jag nöjd. Jag är igång och snart sitter rutinerna för promenader bättre. Midjemåttet är jag mer nöjd med. 2 cm på en vecka tycker jag är helt ok. En förklaring kan vara att jag har ersatt kvällskakorna med frukt, en relativt jobbig åtgärd eftersom kakor är mycket godare än frukt.

"Han blev med tiden tämligen fet"

"Han blev med tiden tämligen fet"
”Han blev med tiden tämligen fet”, brukar det sägas om en av våra svenska kungar från 1600-talet, Gustav II Adolf. Samma omdöme kan dessvärre fällas även om en nutida undersåte. Från att ha varit ett benrangel i min ungdom har jag gått via lönnfet till tjock. Men nu får det vara definitivt slut på detta kroppsliga sönderfall.

Inga konstiga metoder
Ett par tidigare misslyckanden skall nu omvandlas till succé– och detta utan underliga metoder hit eller dit. Förändrade kostvanor och motion (nåja promenader) räcker gott och väl. Jag får alltid ont i fötter och ljumske av promenader, men det kan inte hjälpas. Här finns inga genvägar – viktminskning handlar om äcklig mat och värkande muskler (eller vad det nu är som gör ont).

Skammen och långsiktiga motivationsfaktorer
Nu tror jag i och för sig inte att bloggens läsare är särskilt intresserade av min vikt. Likväl kommer jag en gång i veckan att presentera vikt och midjemått. Offentlighetens onåd ska hjälpa mig. Jag vill inte stå där med skammen att ha misslyckats. Denna faktor skall inte underskattas även om den förstås kombineras med mer positiva och långsiktiga motivationsfaktorer som bättre hälsa och mer ork.

Så här kommer mina startpositioner. Om en vecka redovisar jag nästa mätning.

Vikt: 114,8 kg
Midjemått: 121 cm


Före.