Vållö i fokus på hembygdsfesten

Igår var det hembygdsfest i Mönsterås. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att vara med som planerat, utan fick ställa in i sista stund. Annars hade jag särskilt sett fram emot att få lyssna på Irene Svenonius, som var min klasskamrat under många år, tal om Vållö. Hon är sedan flera år topptjänsteman i Stockholm men står med båda fötterna på jorden och har ett stort engagemang för Vållö och den fiskebaserade skärgårdskulturen. Ett mycket angeläget och akut ärende.

Ingemar Lönnbom var emellertid på plats och på hans blogg kan man läsa ett fint referat av talet och även lyssna på valda delar. Jag länkar till hans blogg så att alla kan ta del av det angelägna budskapet om den hotade skärgårdskulturen.

Vållö - inavel eller invandring?

Inavel på en isolerad ö?
Under hela min uppväxt gick det rykten om att det var mycket inavel ute på Vållö under historisk tid. Förmodligen tänkte man sig att ön var relativt isolerad från omvärlden och att nära släktingar därför gifte sig med varandra.

Livskamraten hämtades ofta på fastlandet
De senaste dagarna har jag haft anledning att gå igenom husförhörslängderna för Vållö från 1780-talet fram till 1890-talet. Och en första preliminär slutsats är att Vållöborna inte alls präglas av någon anmärkningsvärd inavel, om ens någon alls. Möjligen kan man ana att sysslingar gifte sig vid något tillfälle, men det dominerande intrycket är att Vållöborna väldigt ofta gifte sig med människor från fastlandet. Någon kom från Ödängla, en annan från Skräckemåla, en tredje från Gränebo – alla byar i Mönsterås socken. Ibland hämtade man sin livskamrat från Fliseryds, Långemåla eller Misterhults socknar. Självklart gifte sig de olika Vållösläkterna även med varandra, men jag kan inte finna att de var släkt på nära håll.

Från Finland
Särskilt intressant är att anfäderna till Vållös två Lindströmsläkter båda invandrade från relativt avlägsna platser kring sekelskiftet 1800. Isak Lindström kom till Vållö vid 1790-talets början och anges vara född i Finland. Johan Lindström, sannolikt släkt på något sätt, kom till Vållö från Stockholm vid 1800-talets början. Troligen står även hans ursprung att finna i Finland.

Invandring
Min tes får alltså bli att Vållös befolkning inte alls präglas av inavel. Tvärtom valde man ofta en livskamrat från fastlandet. Ibland kan man rent av tala om långväga invandring. Jag ska snart göra en mer detaljerad undersökning och återkommer i frågan.

Kung Valdemars segelled gick förbi Vållö

En del av Kung Valdemars segelled gick förbi Vållö utanför Mönsterås. Klicka för större format.
















Vållö nämns i medeltida segelled
I Kung Valdemars jordebok från 1200-talet finns den äldsta bevarade beskrivningen av en färdrutt utmed Östersjön. I modern tid har den fått beteckningen Kung Valdemars segelled, efter den danske kungen Valdemar Sejr. I segelledens första del nämns Vållö strax utanför Mönsterås. Eventuellt var de olika färdsträckornas start- och slutpunkter lotsstationer. Texten är på latin men ortsnamnen har gammelnordisk stavning. Nedan en översättning av de första sträckorna:

Från utlengi (Utlängan) till calmare (Kalmar) X ukæsio (10 veckosjöar=40 sjömil). Därifrån till skægge nes (Skäggenäs) II. Därifrån till waldø (Vållö) IV och om man vill följa kusten kan man gå från waldø till runø. Distansen från waldø är I ukæsio.
(Veckosjö = ett gammalt nordiskt mått som angav den distans ett roddarlag klarade innan avlösning eller vila och motsvarade ungefär fyra sjömil.)

Inomskärs
Det man kan notera är att segelleden gick inomskärs, kanske för att dra nytta av sjöbrisen. Men man får också förmoda att fartygen kunde få problem ute på öppet hav. Det var först på 1300-talet och med bättre fartyg som man mer frekvent började segla utomskärs, även om Valdemarsleden även fortsättningsvis användes för handel utmed kusten.


Så här kunde ett skepp se ut från 1200-talet. Vikingaskeppens styråra har ersatts av stävroder. Se även här.

Läs gärna följande intressanta uppsats.

Klassträff på Vållö

Dn ungefärliga färdrutten mellan Svartö och Vållö är markerad med rött, med viss reservation för att jag kan minnas något fel.

Igår tog jag rast från bloggen eftersom jag var på klassträff på Vållö (se även här och här). Det var 26 år sedan vi slutade på Parkskolan i Mönsterås. Några bilder blir det inte. Hur konstigt det än kan låta var det skönt att lämna kameran därhän en dag och bara låta det trevliga kalaset bli ett väldigt roligt minne. Allt behöver inte dokumenteras.

För roligt var det - öppet, frispråkigt och människor som jag upptäckte att jag faktiskt tycker om efter alla dessa år. Jag blev lite känslomässigt överrumplad. Det ska erkännas.

Värdinnan och värden har sina rötter på Vållö, så därför hamnade kalaset på den vackra idylliska ön. Festen var i öns äldsta hus som ännu hade takhöjden från 1600-talet kvar.

Båtresorna från och till Svartö var intressanta. Det blåste ju ganska rejält på eftermiddagen så det blev lite gropigt, och även om jag för egen del kände mig helt trygg med skepparen, så kan jag förstå om någon kände sig lite obekväm. Hemfärden i mörka natten var lugnare, men det var förstås en upplevelse att susa fram i sundet i mörka natten i dimma mot bakgrund av ljusen från Mönsterås bruk. Surrealistiskt.

Hur som helst så lär jag återvända till Vållö och kanske även skriva något om Vållös historia. Men vad som hände på klassträffen får stanna mellan oss som var med.

Frihetskämparna på Svartö

Ett par kilometer norr om Mönsterås tätort kan du svänga till höger. Kör igenom Hammarglo och sväng sedan till vänster där det står Svartö, 4. Jag tar en runda dit ibland. Min kusin bor där. Den som vill kan sedan ta en båt vidare ut till Vållö. Folket är trevligt där ute vid kustbandet, och här finns en särpräglad atmosfär och mentalitet som är intressant och som tilltalar mig. Välkommen till ett land med egna lagar!

Det var i närheten av Svartö man slog ihjäl skarvungarna för några år sedan. Eller krossade man äggen? Jag minns inte detaljerna. Hur som helst gör du bäst i att inte ta ordet ”skarv” i din mun om du gör ett besök här ute. Om livet på Vållö gjordes det ett eget barnprogram på 1970-talet. Det ryktas också att folket på Svartö drogs in i Palmeutredningen eftersom hatet mot staten var så stort. Hatet skulle ha grundat sig i att staten gett Mönsterås bruk diverse utsläppstillstånd som ska ha skadat miljön och fisket. Motivbilden är sanslöst grotesk. Det är en sak att krossa skarvägg, men statsministrar skjuter man definitivt inte ihjäl, inte för några fiskar skull, inte ens om levebrödet är hotat. Jag vet inte vad som är sant. Historierna och myterna är många. Men oavsett myternas sanningshalt, kan man urskilja en kärna av sanning – frihetsidealet och det sega motståndet mot storebrorsmentaliteten och industrisamhällets strukturer. Man vill sköta sig själv, klara sig själv och försörja sig själv. När samhällsutveckling, stat och myndigheter saboterar ett urgammalt sätt att leva, en hel kultur, så blir det självklart en konflikt som sätter sig i generna efter ett par generationer.

Det finns en icke oväsentlig nyansskillnad mellan Svartö och Vållö som i rättvisans namn skall nämnas. Svartö är mer laglöst land än Vållö. Frihetsandan är i grunden densamma, men allt har drivits ett steg längre på Svartö där det har förekommit händelser som ingen vill rota i och som kanske mer har med människors enskilda temperament att göra än med den frihetsanda jag här försöker återge. Vållö är betydligt mer fridsamt.

Bakgrunden till den obstinata frihetsandan på Svartö och Vållö är, som redan antytts, att den småskaliga flerhundraåriga fiske- och jordbrukskulturen är en av industrisamhällets stora förlorare. Statliga regleringar, miljöförstöring, storskaligt fiske…ja allt som förknippas med det moderna industrisamhället och den socialdemokratiska betong- och storebrorsmentaliteten ses då med största misstänksamhet.

Jag vet inte hur det skall sluta. Men den långa kampen har nog skapat en driftighet och påhittighet som gör att de ändå lär klara sig på något sätt. Här gnälls det inte enbart, utan man försöker göra något konstruktivt. Som exempel kan nämnas Svartös byvårdsförening som har gjort flera viktiga insatser för det kustnära fisket.

Ok, efter detta får jag väl ta på mig en förklädnad nästa gång jag hälsar på min kusin. Får man önska skarvkött till middag?