Dimmorna lättar...

Förra veckan bestod av sju dagars flow med magisk effektivitet, så jag borde förstås ha varit beredd på ett bakslag. Måndagen körde jag huvudet i ett svart moln med migrän. Tisdag och onsdag blev utan huvudvärk, men det var svårt att jobba fokuserat. De flesta kvällar har ägnats åt att hjälpa dottern med läxor. Nu har det varit några exceptionellt läxstressiga veckor som är helt abnorma för årskurs fyra och orsakar svår stress, så gott som ingen fritid och till det sömnbrist. Det kan ju inte vara meningen att ungarna skall lära sig hur det är att gå in i väggen i tioårsåldern. Jag har hört om gråtande barn och darrande händer på läxförhören. Man undrar vart vi är på väg.

Igår träffade jag min korrekturläsare som gått igenom memoarernas 60 första sidor. Han var så pass nöjd med språket att dimmorna lättade för mig. Jag tar mig friheten, även om jag gör mig skyldig till skryt, att redovisa hans skriftliga omdöme:

Den för mig särdeles enkla genomläsningen är nu fullbordad. Enkel i så motto att det -- som jag förutspådde -- knappt förekommer några aberrationer. Jag agerar förvisso inte förlagsredaktör; emellertid finns ett par rent språkliga aspekter jag skulle vilja ta upp i närvaro av dig.

Eljest har det varit berikande att få ta del av en text som är på samma gång berörande och tänkvärd. Framförallt årskullarna efter adolescensen, borde få läsa detta och få lite perspektiv på sina föräldraroller. Den lyhörde kan säkert komma att omvärdera/värdesätta ett och annat som annars hade passerat obemärkt.

Lingvistiskt/semantiskt skänker det läsaren njutning med en till synes enkel men utmärkt språkbyggnad parat med tongivande egenskapade passager. Det är flyt i texten vilket gör den lättläst. Jag har svårt att förstå den nästintill drakoniskt hållna självkritik som du framför ang skrivandet. Jag kan i varje fall inte avslöja annat än lätthet i skrivandet, fritt från traumatiska ansträngningar med att pressa fram formuleringar.

Därmed vågar jag nu gå vidare och redigera färdigt fortsättningen. Jag vet att han är ärlig.

Idag började det lätta igen och jag har hittat tillbaka till koncentrationen. Det är just fokus och koncentration som ofta skiljer en bra dag från en dålig. Vi lever i en tid där så mycket vill stjäla uppmärksamheten. Med åren lär man sig i och för sig att improvisera när dagarna inte blir som man tänkt sig, men jag föredrar att hålla mig till varje dagsplan.

Så resten av kvällen ägnas åt memoarerna. Just nu redigerar jag skoltiden och den vill jag helst ta mig igenom så snabbt som möjligt.

I själva verket tror jag ingen går helt oskadd genom skolåren och det beror inte bara på brister i pedagogiken. Det handlar mer om att en av skolans uppgifter är att omforma barn till funktionsdugliga medborgare. Normbildningen är förstatligad. Det är förstås inte enbart av ondo eftersom ett samhälle kräver att tillräckligt många människor kan ta ansvar och relatera till varandra efter vissa givna spelregler. Men ofta driver skolan sin fostran för nitiskt och att ge eleverna en gemensam ”värdegrund” är inget annat än ett försök att styra och kontrollera medborgarnas tankar och åsikter.

På min tid handlade det om att bli en socialt fungerande enhet av kollektivet folkhemmet – därav denna vurm för grupparbeten och fokusering på förmågan att prata i klassrummet. I dagens mer ultraliberala samhälle handlar det om att bli en stark och verbal individualist som kan förverkliga sig själv, bidra till ekonomin och inte ligga samhället till last – därav denna i det närmaste neurotiska fixering vid att eleverna ska ta för sig och våga uttrycka sig i grupp. Då som nu leder grundtanken med automatik till att man inte kan låta alla barn utvecklas efter sin personlighet. ”Fel” ska rättas till och kanter slipas bort. Alla skall iklädas den kostym som för tillfället passar bäst ihop med samhällets ideologiska trend.

Skolornas utseende kan också diskuteras. I Sivar Ahlruds pojkboksserie om Tvillingdetektiverna filosoferar tvillingarnas beläste kusin Hubert vid ett tillfälle över skolornas utformning och sätter fingret på en ibland förbisedd faktor:

”Hubert älskade skolor, och han kunde aldrig begripa varför de flesta skolhus skulle vara så tråkiga och oinspirerande. Just skolorna där barnen tillbringade så mycket av sin tid borde väl vara särskilt pyntade, glada och luftiga lokaler med rymd i och inte en samling celler som kom en att tänka på ett fängelse.”(Hubert Norlén i Tefatsmysteriet, 1956).

Hubert hade onekligen rätt. Det må vara provocerande att säga, men de klassrum där jag tillbringade 12 år av mitt liv var direkt avtändande för viljan att lära, så även på Mölstadskolan. Skolan byggdes vid 1960-talets början och var visserligen modern för sin tid med tämligen ljusa klassrum och varmt tegel som huvudmaterial, men klassrummen var så erbarmligt rätlinjiga och bleka, möblerade med stumma stolar som gav träsmak och mossgröna bänkar med en urgröpt grop som förvaringsutrymme. Det är min bestämda övertygelse att man borde ha skämt bort varje elev med en mjuk skön biostol, ett mysigt litet skrivbord med bokhylla och inte minst möjlighet att avskärma sin studieplats med mobila väggar.

Om detta och mycket annat ska jag nu skriva.

Papegojskola eller uggleskola

En god vän jämförde den svenska skolan med en papegoja där man lär sig upprepa och härma. Detta i kontrast till den kloka ugglan som förstår, ser sammanhang och kan lösa problem. Som en något tillspetsad metafor är den strålande.

När jag växte upp handlade det ganska mycket om att lära sig rabbla utantill till proven. Ett par årtionden senare försökte man ändra på det där och vi skulle få en mer problembaserad inlärning, vilket gav..just det…nya problem, eftersom man plötsligt glömde att man trots allt måste ha vissa grundläggande kunskaper med sig när man ska lösa problem, lära sig hitta information och inte minst värdera den. Många elever behövde extra stöd för att klara detta, vilket de inte fick.

Så jag befarar att vi nu är på väg tillbaka till papegojskolan där våra barn mest lär sig upprepa det som står i skolböckerna och där man säger det läraren vill höra. Kanske klättrar Sverige då i de internationella skolundersökningarna, men som människor och nation lär vi stagnera. Att lära sig rabbla multiplikationstabellerna utantill betyder inte att man är duktig på matematik (som innebär att man kan tänka och lösa problem). Att lära sig all världens huvudstäder kan kanske imponera på vissa, men särskilt intressant blir det ju inte förrän man kan sätta in huvudstäderna i ett historiskt och geografiskt sammanhang.

Rent intellektuellt hade jag inga problem att besegra det svenska skolsystemet med argument redan som barn. Det räcker ju med att ställa frågan ”vad är det för mening med det här?” så fallerar hela bygget. Men i skolan vägdes sällan argumenten mot varandra, utan det var makt som utgjorde kittet.

Jag är inne i ett flow

Snart har en månad av året passerat och dagarna försvinner alldeles för snabbt. Jobbar som i trance både på jobbet och hemma. Hemma skriver jag på memoarerna. Ord för ord, mening för mening. Skriva tar tid när man inte är en naturbegåvning som kan trolla fram texter på ren inspiration. Med åren blir jag dessutom allt mer självkritisk. Har svårt att läsa det jag skrev bara för ett år sedan utan att få röda kinder.

Men nu har det hänt något fantastiskt. Har inte återfått energin efter lunginflammationen, men är tacksam att jag lyckas fokusera. Jag är faktiskt inne i det psykologin benämner ”flow” vilket betyder att ”koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.” Det är nu man skulle önska att det inte kom några nätter…eller snarare att behovet av sömn upphörde...och att man inte behövde ödsla tid på att äta eller gå på toaletten. Förväxla nu inte det med att vara manisk. Jag kan inte bli manisk. Men jag känner mig för en gångs skull nöjd med hur orden landar och att jag orkar omforma de meningar som inte fungerar. Flow är som en oerhört fokuserad salongsberusning.

Annars är det inte enkelt att skriva om barndomen. Minnena är i och för sig inte så svåra att framkalla. Det knepiga är att värdera. Är det det förlorade ljuset från barndomen som förmörkar vuxenlivet? Eller kan barndomens trauman förklara vuxenlivets mörker? Eller har livet månne gått från mörker till ljus. Kanske har Morrissey rätt när han sjunger ”I´m so glad to grow older, to move away from those younger years”.

Hur som helst är memoarerna snart färdigredigerade. Eller…färdiga blir de egentligen aldrig, men till slut måste man bara våga släppa texten. Räknar med att boken kommer framåt april. Den lär ju inte sälja som min bok om Mönsterås historia som såldes i 500 ex, men 100 ex vågar jag mig nog på. Den bör ju ha visst intresse för släkt, vänner, gamla skolkamrater, arbetskamrater och människor som bott på samma platser som jag. Några kommer nog att tycka om boken, medan andra kommer att vara väldigt glada att den inte får större spridning än vad 100 ex medger.

Men är memoarer inte något som bara kända och särskilt intressanta människor bör ge ut? Så har det kanske varit, men det finns flera skäl till varför även helt ”vanliga” människors memoarer kan vara meningsfulla. För egen del har jag tre skäl:

1. Personliga skäl. Jag känner helt enkelt ett behov av att skriva av mig och sammanfatta mitt liv så här långt. Kanske upptäcker jag faktorer, drivkrafter och förebilder jag inte märkt tidigare.

2. Sociala skäl. Kanske tycker min dotter, släkt och vänner att det kan ha ett värde att få ta del av min livshistoria och se på allt från mitt perspektiv.

3. Historiska skäl. Varje livshistoria säger något om sin tid och de platser som beskrivs. Memoarer kan alltså ha ett historiskt värde.

Memoarerna är traditionellt skrivna i kronologisk ordning. Kritiker brukar ibland klanka ner på det upplägget eftersom det är så förutsägbart och schablonartat. Men det finns ingen anledning att börja experimentera med tematiskt eller, än värre, anarkistiskt upplägg. Memoarer är sällan några litterära mästerverk utan fyller andra funktioner, även om jag förstås försöker hålla en anständig nivå på språket. Mina memoarer kommer att vara relativt välskrivna för att komma från en amatör, men givetvis banala jämfört med professionella författares.

Jag har försökt dela in livet i olika faser efter skolor och boplatser – mest för pedagogikens skull. I själva verket är det kanske lika ologiskt som när man ibland delar in historiska epoker efter århundraden – precis som om historien med automatik slog in på ett nytt spår när ett gammalt sekel går över i ett nytt.

Nåja, jag döljer i alla fall inget. Det är för tidigt att göra reklam för boken, men hoppas ni vill läsa den.

GIF TILL ELITFYRAN!!!

Enligt vad Mönsteråsbloggen erfar har GIF fått erbjudande om en plats i elitfyran och tackat ja. Jag hoppas snart få mer information.

Efter att Hovmantorp tackat nej till en plats i elitfyran så skulle ett antal lag som kom trea i div 4 få förfrågan om en elitfyraplats. Mönsterås GIF var fjärde bästa trea, så när jag fick informationen häromdagen skrev jag följande på Twitter "minichansmenändå". Jag trodde nog inte att de andra lagen skulle tacka nej.

Men så ikväll fick jag veta att GIF har fått platsen i elitfyran och uppenbarligen tackat ja! Helt fantastiskt! Jag saknar ord just nu, men vilken härlig sensationell överraskning!!! Helt otroligt! Derby mot Blomstermåla även denna säsong alltså! Och så IFK Oskarshamn, Kalmar AIK och Högsby. Det här måste vara det mest oväntade jag varit med om någonsin i fotbollsvärlden. Sensmoralen är att alltid kämpa in i det sista för tredjeplatsen om man inte kan bli etta eller tvåa. Vilken härlig utmaning att bevisa att vi var värda den platsen.

Lagen vi får möta är:
Alstermo IF
Blomstermåla IF
Glömminge IF
Hvetlanda GIF
Högsby IK
IFK Oskarshamn
IFK S/RIF
Kalmar AIK FK
Tjust IF FF
Tranås FF
Ängö BK

Går de förtroendevalda på kommunfullmäktiges sammanträden i Mönsterås?

Hur sköter sig de förtroendevalda i Mönsterås? Är de närvarande på kommunfullmäktiges möten? Barometern undersökte nyligen närvaron i Nybro kommun och fann att den var hög. Jag har undersökt de ordinarie ledamöternas närvaro i Mönsterås 2013.

Det visade sig att de flesta partier tar sitt demokratiska ansvar och har en närvaro på mellan 85-100%. Det stora undantaget är SD som har 0%, dvs ingen närvaro alls, och inte ens några ersättare. KD avviker också med 50 procents närvaro för sina två ledamöter. Å andra sidan ger det ersättaren Chatrine Pålsson Ahlgren en möjlighet att vara med nästan varje gång, vilket ger henne en närvaro på 88%. Ersättaren har således högre närvaro än de ordinarie. Är det en medveten strategi så att Pålsson Ahlgren kan vara med varje gång?

Men som helhet tar 7 av 8 partier sitt demokratiska ansvar. Men SD har alltså 0% närvaro, vilket måste betraktas som frapperande respektlöst mot sina väljare.

Genomsnittlig närvaro ordinarie ledamöter 2013:

Moderaterna 100%

Vänsterpartiet 94%

Centerpartiet: 90%

Miljöpartiet: 88%

Folkpartiet: 88%

Socialdemokraterna: 85%

Kristdemokraterna: 50%

Sverigedemokraterna: 0%

Politiska vildar:

Anders Leander: 75%

Eric Dicksson: 75%

 

Se hela listan här.

Mönsterås pekas ut för svagt näringsliv

Mönsterås är en av fyra kommuner i länet som har en sämre konkurrenskraft än de övriga kommunerna, enligt en ny näringslivsundersökning genomförd av Grufman Reje Management. Näringslivet har till och med försvagats och det hänvisas bland annat till Södra Cells dåliga utveckling. (Barometern/OT 17/1 2014)

Jag har tidigare skrivit mycket om att Mönsterås alltid brukar vara indraget i bottenstriden när det gäller nyföretagande, och den här undersökningen förstärker bilden av att Mönsterås näringsliv krisar. Nu kan man förstås inte bara skylla på kommunen då den inte kan tvinga människor att starta företag eller driva dem framgångsrikt, men frågan man ändå måste ställa är om kommunen verkligen har gjort allt för att underlätta och inspirera till nyföretagande, vilket kanske är särskilt viktigt på orter med bruksmentalitet. Något har man förstås gjort, men är det tillräckligt? Kommunen brukar varje år lyfta fram att man har så nöjda företagare. Kanske har det blivit en sovkudde.

När 40 nya företag etablerade sig i kommunen åren 1950-1970 så var kommunen en mycket aktiv part. Om inte Viktor Lund hade agerat så kraftfullt kanske vi bara hade fått hit en handfull företag.  Det är visserligen andra tider nu, men jag har en känsla av att det behövs en mycket aktiv kommun för att vända utvecklingen.

I blåbärsskogen med mor och mormor

Idag minns jag blåbärsskogen. Kanske kommer detta lilla avsnitt med i redigerad version i memoarerna.

 

Min entetighet hade jag ärvt på mödernet, vilket ibland blev väldigt påtagligt och uppenbart. Blåbärsskogen i Mjölerum var exempelvis ingen plats som tilltalade en tvåårig pojke med talang för tramptraktor, men det var där jag hamnade med mamma och mormor. Och barn har inte så många sätt att protestera på, så det dröjde inte länge innan storskogen genljöd av ohyggliga skrik och fasansfulla tjut som lär ha hörts ända borta i Ramshult. Min mor var chanslös och hade inte mycket att sätta emot för att få tyst på mig. Jag ville hem till tramptraktorn och inte snubbla omkring bland blåbärsris, bärfisar och rödmyror.

Till slut tröttnade mor och satte mig på en stor sten. Det var då det där totalt oväntade hände som fick livet att vända. Plötsligt hördes mormors karakteristiskt indignerade stämma i skogen: ”Var inte dum mot pojken”. Där i blåbärsskogen ingick mormor och jag en slitstark, ja orubblig, allians som ingen någonsin kunde slå hål på. Aldrig någonsin skulle någon våga vara dum mot mig igen.

Med 12 barn och över 40 barnbarn var mormor släktens obestridliga stammoder, och jag hade en ohotad särställning som gunstling. Kanske kan man se det som en svaghet i en i övrigt klanderfri karaktär. Hemma i stugan fanns ett foto på mig som alltid skulle stå längst fram i hyllan och nåde den som råkade flytta det om så bara en centimeter. Varje kväll gick mormor fram till fotografiet och kysste det. Mina kusiner fick finna sig i betydligt mindre kort på mer blygsamma positioner, om de nu inte fick nöja sig med en plats i fotoalbumet.

Gamla sjukhusets interiör

Jag har aldrig tidigare sett foton från det gamla Mönsteråssjukhusets interiör (äldre delen av kommunhuset), men nu har hembygdsföreningen fått några bilder av Claus Kempe som i sin tur fått dem av Gunnar Nilsson. Här ser vi några foton från ca 1918-1919. Notera att det var en kvinnlig läkare vid namn Anna Allenberg-Linderholm (1891-1972), något som var ganska ovanligt vid denna tid. Som kuriosa kan sägas att hon 1939 gav ut diktsamlingen "Trädet och stenarna".

 

I mitten läkare Anna Allenberg-Linderholm. Vid bordet Signe Gustafsson, Nynäs. På bilden även sjuksköterskan Gunda.

 

Den märkliga gravstenen vid Kronobäck

Ny artikel på min historieblogg.

Den märkliga gravstenen vid Kronobäck – J Nilsson i samarbete med Roger Axelsson (medeltidshistoriker och redaktör på Svenskt Biografiskt Lexikon).

Artikeln fanns med i min bok ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås” (2011). De nya rönen fick uppmärksamhet i lokalpressen, men jag tycker inte att de har fått skäligt erkännande bland dem som intresserar sig för Kronobäcks historia. Min förhoppning är att nypubliceringen av artikeln kan ge den väl underbyggda hypotesen bättre spridning.

"Ta av dig offerkoftan"

Perverterad hyllning till förövarna
Jag har vid några tillfällen tagit upp diverse händelser och företeelser från barndomen som inte var bra för mig som person – mobbning under högstadiet, vissa delar av frikyrkokulturen, mina föräldrars skilsmässa, skolans återkommande påpekanden om att jag var för tyst etc. Måhända anser någon att jag har tagit på mig offerkoftan, men det är klart att jag i just dessa avseenden var ett offer. Ingen kan väl på allvar mena att jag själv bar skulden för mobbningen, för de obalanserade teologiska uttrycken, skilsmässan eller skolans slentrianmässigt nedlåtande attityd mot lågmälda tänkare. Allt det där snacket om att det är dags att ta av sig offerkoftan är inget annat än en perverterad hyllning till förövarna.

Ett samhälle utan tålamod

För nu för tiden hör man ju allt oftare hånfulla kommentarer mot människor som haft jobbiga upplevelser – att de är bittra, att de ikläder sig en offerroll, att de skyller på det som hänt för att slippa ta ansvar för sina liv etc. Allt det där är ingenting annat än det liberala samhällets krav på individen att vara stark och klara sig själv i alla lägen. Det är uttryck för ett samhälle som varken har tid eller tålamod med människor som riskerar att inte kunna bidra maximalt till samhällets BNP.

Att reduceras till sin erfarenhet
Men jag måste erkänna att jag ytterst sällan har mött människor som skyller på faktorer från barndomen för att ursäkta sina tillkortakommanden som vuxna. De flesta kämpar förstås för att kunna ta det ansvar som gör att man kan klara av sina liv. Och alla som är det minsta insatta i psykologi vet att man inte bara kan ta av sig ”offerkoftan” hur som helst – en offerkofta som man inte tagit på sig själv utan som betraktarna klätt på en.

Offerkoftans resonemang är både ytligt och förnedrande mot dem som haft jobbiga upplevelser. Ingen människa är i sin identitet offret. Jag är en människa med erfarenheter, men jag är inte min erfarenhet. Bara för att jag skriver om besvärliga erfarenheter, vill jag inte reduceras till dem.

Men självklart är det så att det som händer under barndomen bidrar till att forma personligheten. Någon skrev ungefär följande: Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare".

En spark i skrevet

För egen del har jag alltid försökt använda uppväxten konstruktivt. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar oavsett hur barndomen tedde sig. Det är mig totalt främmande att skylla på barndomens traumatik om något går snett som vuxen. Däremot är jag helt övertygad om att en del av det jag upplevde har bidragit till hur det blev på vissa områden i negativ bemärkelse.

Å andra sidan kan jag konstatera att om min barndom hade varit fullståndigt fantastisk så hade jag nog aldrig flyttat från Mönsterås. Min flytt till Växjö bottnade inte bara i en längtan att få studera, utan var minst lika mycket en flykt bort från allt det som förstört mina ungdomsår.

Likaså har barn- och ungdomsårens påfrestningar bidragit till att skapa drivkrafter. Den huvudsakliga drivkraften är förstås glädjen att få dela med sig och göra något för andra. Men jag kan inte förneka att varje fin kursutvärdering jag fått, varje student jag lyckats inspirera, varje lyckad föreläsning, min bokutgivning, ja allt som har gått väl, är en spark i skrevet på dem som sa att jag till intet dög.

Det må vara fåfängt, men har man tillräckligt många gånger fått höra att det kommer att gå dåligt för en i livet, så blir revanschmotivet inte helt oväsentligt.

Litteratur och källor till bygdens historia

Ny artikel om litteratur och källor till bygdens historia på min historieblogg. Gå till http://www.monsterashistoria.se/ och där vidare till artikeln.

Bra mobilisering när GIF körde igång träningen inför säsongen 2014

GIF körde ikväll igång träningen på allvar inför säsongen 2014. 24-25 grabbar hade mött upp för att under de nya tränarnas ledning öva sig i den ädlaste av bollsporter. Uppslutningen denna kulna januarikväll var således mycket god. Kanske hade de hört ryktet att Mönsteråsbloggen skulle vara på plats, för ingen låg på latsidan, utan tog i lite extra den halvtimme jag var där.

Jag noterade att nyförvärvet Simon Johansson var med, att Oskar Olsson gör "comeback" efter sitt studieår och att trotjänaren Daniel Skaret aldrig lägger av. Även Ako var där, liksom i övrigt de flesta av dem som jag förväntar mig ska utgöra stommen, samt ett par yngre förmågor.

Lagledaren Christer "Moppe" Jonsson var som alltid på plats och han var mycket nöjd med uppslutningen. Han passade på att lovorda konstgräsplanen som ger så bra träningsmöjligheter.



Alla samlas inför träningen.

Gamla läktaren vid IP var ödslig och en aning kuslig.

En viss spänning och nervositet infinner sig i truppen när den upptäcker att Mönsteråsbloggen är på plats och vissa vet inte var de ska göra av armarna. Var övrig media befann sig vet jag inte, men de gjorde inte sitt jobb. Träningen var ju öppen.



Efter uppvärmningen kördes en bollövning där man skulle passa och springa.

Undrar om det inte är nyförvärvet Simon Johansson som skymtar här.

Efter 20 minuter började jag frysa och avslutade fotograferandet. I vänster bildkant skymtar lagledaren Christer Jonsson som alltid är på plats och ordnar med mycket. Även materialförvaltare Jonas Andersson och lagledare Thomas Nyström var där.

Tränarduon Stefan Berkeby och Leif Karlsson agerade med naturlig och trevlig pondus.

Vacker gammal källare jämnades med marken när Södra rev Siggehorva gård

När Södra nyligen rev Siggehorva gård, med medeltida anor, så jämnade man också en vacker gammal källare med marken. Ingick den i rivningstillståndet? Den ligger ju inte på själva gårdstomten. Källaren syns redan på 1812 års karta. Från och med i år räknas det som är före 1850 som fornlämning. Antar att Södra kommer undan nu när det revs i slutet av 2013. Frågan är om man hade anmälningsplikt till Länsstyrelsen. Även oregistrerade nyupptäckta fornlämningar får ju omedelbart lagskydd. Har man inte anmält till eller rådfrågat Länsstyrelsen är det högst anmärkningsvärt. Har man frågat och fått lov så har Länsstyrelsen inte agerat i enlighet med lagstiftningens anda. Hur som helst så har man våldfört sig på vårt kulturarv. Den gamla källaren skulle förstås ha fått förfalla i lugn och ro, alternativt ha genomgått en mild renovering.

Så här ser den fd källaren ut nu.

Så här såg den gamla vackra källaren ut tidigare.

Siggehorva gård 2013

Siggehorva gård 2014

Upprättelse för de tysta

Fanns det någonting under min skoltid som gav mig dåligt självförtroende eller rent av komplex och som menligt påverkade min förmåga att med självkänsla nalkas vuxenvärlden? Ja, det på utvecklingssamtalen ständigt återkommande temat att ”han är ju så tyst, även om han kan allt.” Att varje termin behöva få signalen att det är något negativt med att vara tystlåten, dvs indirekt något icke önskvärt i min person, bröt förstås ner en del av min personlighet.

Då kan man kanske tro att skolan idag har blivit bättre på att respektera varje elevs unika personlighetsuppsättning och hjälper eleverna att ta tillvara dessa egenskaper och känna stolthet inför den man är. Men nej. Varje termin får vår dotter höra att hon måste utveckla sin talförmåga i klassen. Varje termin! Faktum är att det har blivit än värre. Skolan får direktiv från politiker att man måste väga in just denna sociala interaktionsförmåga i betygssättning. Helt sjukt! Så trots att forskning allt mer visar på fördelarna med att vara introvert, så fortsätter skolan att tala om för introverta elever att deras personlighet inte duger, utan att de måste gå emot sin egen personlighet. Läs mer här och här.

Självklart finns det en utvecklingspotential inom personlighetens ramar, men den diskussionen förs aldrig. Som dagens skola ser ut så borde de tystlåtna vara föredömen. Skolan borde lägga mer energi på att dämpa de som stör.

Man kan förstås fråga sig varför skola och samhälle fortsätter att klanka ner på just denna personlighetstyp. Det är svårt att tänka sig tanken att skolan skulle slå ner på elever pga deras sexuella läggning, etniska ursprung eller religionstillhörighet. Så varför är det fritt fram just här? Helt oacceptabelt. Förmodligen finns det en koppling till det egofixerade ultrakapitalistiska samhället där det gäller att kunna ta för sig och snacka sig fram - något som premieras framför det djupsinniga tänkandet och de långsamma analyserna som får ta tid.

Guldbröllop för mormor och morfar

1977 uppmärksammade OT att mormor och morfar hade varit gifta i 50 år. På det lilla utrymmet får man ändå med ett stycke 1900-talshistoria. "Vi har det så bra nu här i vårt...nyrenoverade hem med moderna bekvämligheter...Annat var det då vi... som nygifta arbetade som statare på Öland för dålig betalning och hade dåliga bostäder. Då var att gå upp mitt i natten för att handmjölka en massa kossor...Bättre blev det ju då jag senare blev industriarbetare..." Och tältsemester blev det ännu varje år.

Det fick aldrig läka ut ordentligt

Några har frågat hur det har blivit med lunginflammationen som jag tidigare skrivit om. Under många dagar blev det långsamt bättre, till och med så pass att jag med viss nöd lyckades agera tomte några minuter utan andnöd, men helt bra har det aldrig blivit. Andas kan jag igen, men det bildas fortfarande slem i delar av luftstrupen (dock ej segt), och de senaste två dagarna har jag återigen haft känningar i lungorna. Det är säkert mykoplasmainfektion, och i och med att Vårdcentralen vägrade förlänga min antibiotikakur så fick det inte läkas ut ordentligt.

Min fru har också haft en särdeles seg infektion med heshet och hosta och vår dotter har hostat i två månader. Tilläggas kan att hela familjen dessutom lider av en sällsynt trötthet. Alla kända fakta pekar på Mykoplasma, men i och med att inga prover togs så kan vi inte veta säkert.

Hur som helst så kan jag arbeta och göra i stort sett det jag vill på fritiden, utom de snabba promenaderna.

Artiklar på nya portalen till Mönsterås historia

Har, som jag nämnde i förra inlägget, startat en ny portal till Mönsterås historia där jag pö om pö kommer att samla de längre artiklar jag skrivit de senaste åren. Tycker pdf-format passar bäst för dem. Varje artikel placeras i kategorier och får etiketter. Har än så länge bara skrivit en introduktion och lagt ut 4 artiklar, men det kommer snart mer.

http://www.monsterashistoria.se/

Ny portal till Mönsteråsbygdens historia

Jag har startat en ny portal till Mönsterås historia. Bakgrunden är att jag de senaste åren har jag skrivit några hundra artiklar och notiser om bygdens historia. Tanken är att samla de lite längre artiklarna som lämpar sig bäst i PDF-format på ett ställe. Sidan kommer att byggas upp den närmaste månaden. Så håll utkik.

Mindre notiser och historiska bilder kommer jag dock att visa som vanligt på Mönsteråsbloggen. Fördelen med en egen domän för längre historiska artiklar är att man slipper den spretighet som Mönsteråsbloggens ämnesbredd innebär. Den som enbart vill fördjupa sig i lokalhistoria slipper nu politik och fotboll.

Den nya portalen återfinns på:

http://www.monsterashistoria.se/