Hyresgästföreningen lägger sig platt...igen!

Nu är det klart. Hyrorna inom Mönsterås Bostäder höjs med 3,5 % i genomsnitt; i vissa områden mindre, i andra mer. Hyresgästföreningens representant Anders Österman säger i Barometern-OT att "...har vi stor förståelse för kraven".

Här har vi alltså en man som skall föra hyresgästernas talan i tuffa förhandlingar, men som säger sig ha förståelse för motpartens krav. Tänk er att en facklig representant hade sagt sig ha förståelse för arbetsgivarens krav på lönesäkningar. En sådan facklig representant hade inte blivit kvar länge. Anders Östermans fadäs är ett svek i samma division.

Tänka sig att det jag skrev om Hyresgästföreningen här på bloggen häromdagen så snabbt skulle bli bekräftat. Vem vill vara med i en förening som har full förståelse för kraven på höga hyreshöjningar.

Kristen och kulturen

- Varför skriver du så mycket om musik och böcker utan kristet budskap?

Frågan är förstås berättigad, särskilt om man betänker att jag är ganska teologiskt konservativ. Frågan är ändå ganska enkel att besvara. Svensk frikyrka har gjort mycket gott i Sverige, men man har tyvärr ofta haft en smal kultursyn och bara pysslat med sin egen kultur. Min kultursyn utgår ifrån att Gud har skapat människan med förmåga att skapa. Därför är varje människas uttryck om livets villkor värt att lyssna på, även om allt inte är uppbyggligt i kristen mening. Jesus lyssnade på människors livsberättelser, och som kristen vill man vara en lärjunge. Svårare än så är det inte.

Sedan kan man förstås fråga varför jag inte tipsar mer om musik med kristna texter? Ja, det kan kanske bli mer. Men jag har faktiskt inte hittat på mycket av den varan på Internet. Just nu letar jag efter psalmer och visor med kristen text som går i folkton, och jag har ju tipsat om en del. Det är betydligt intressantare än standardiserade psalmer. Jag får be att få återkomma.

Eldkvarn - gammal är bäst på Hunger Hotell

Eldkvarn kan mycket väl vara det svenska band som betytt mest för mig. Men jag tillhör inte de fanatiska fans som gillar allt bandet gjort. Men när Eldkvarn vågar lugna ner sig lite och låta Pluras berättelser nå fram så är de oslagbara.

Även om gruppen bildades redan vid 1970-talets mitt (och många håller med någon slags dum envishet fast vid deras första plattor), så var det med Utanför lagen (1986) som jag upptäckte Eldkvarn på allvar. Den skivan måste vara bland det bästa Eldkvarn gjort och den skiva som värmer mig mest än idag. Den följdes av den magiska dubbel-LPn Himmelska dagar (1987) och vidare den fina sviten Kungarna från Broadway (1988) (med fantastiska sånger som I skydd av mörkret och Nerför floden), Karusellkvällar (1989) och Legender ur den svarta hatten (1991). Där nåddes en kreativ höjdpunkt. Men även därefter har det kommit många fina skivor som Sånger från Nedergården (1994) och Lyckliga tider (1997). 1999 kom så en nytändning med den fina Limbo, följd av flera ganska bra alster.

I dag kommer så Hunger Hotell. Skivan inleds med den finstämda mycket fina Bröllopssång. Då börjar jag hoppas på en mästerlig skiva. Men så brakar Vägen till paradiset loss, och det känns lite trist när Eldkvarn måste ösa på så hemskt att Plura nästan slöddrar och texterna dränks i instrumenten. Vad har de att bevisa? Ändå en fin låt, som följs av Barn av sommarnatten, en låt som verkligen låter Eldkvarn i bästa bemärkelsen. Singeln Hunger Hotell är ok, men funkar säkert bättre live än på skiva i en lägenhet. Fångade i tiden…är ganska medioker låt men den roliga instrumenteringen gör att den lyfter i alla fall. Be-Bop-A-Lula-Land är en mix av disco och blues och det ska nog Eldkvarn akta sig för. Följande Kommit hem är åter Eldkvarn när de är som bäst i en tänkvärd låt. Änglarna var här är stumpigt jobbig, men ändå en sån där låt som passar in i helheten på en traditionell LP. Lilla Sofie är en söt liten pärla av Carla. Tack Carla för en av skivans höjdpunkter! Som vanligt! I Söder om midnatt blir det spända muskler och disco tunggung igen med pratsång av Plura. Helt ok ändå. Ta det för vad det är blir ganska tröttsam leda. Skivan avslutas med Bröllopssång 2, och det blir förstås stämningsfullt.

Som helhet är Hunger Hotell en fin skiva med Eldkvarn, men inget mästerverk. Kanske spänner man musklerna lite för mycket i några låtar, men här finns ändå många pärlor. Och man kan inte låta bli att imponeras av noggrannheten, intensiteten och berättarglädjen. Bra jobbat, helt enkelt! Håkan Hellström - lyssna och lär!

- Ett hus på stranden (en liveversion av låten som i originalversion återfinns på Utanför lagen).

- Kärlekens tunga (live med Sävsjö kyrkokör. Eldkvarn och Jesus? Jag har svårt för jippon i kyrkan, men Plura och co är förstås välkomna till Jesus de också. Svänger gör det hur som helst suveränt.)

- Kommit hem (akustisk liveversion av låt som i originalversion återfinns på nya skivan Hunger Hotell)

Mönsterås vackraste eller mest intressanta hus

Att lista Mönsterås vackraste eller mest intressanta hus må te sig lite torftigt eftersom jag inte visar bilder på husen. Kanske får man det, men de flesta är privathus, så jag avstår än så länge.

1. Slottet. På Älgerumsvägen mellan brandstationen och Statoil ligger ett slottsliknande hus på vänster sida. Jag har alltid drömt om att få gå in där. Jag kan inget om huset, men man säger att det ska ha varit någon slags tjänstevilla för polisen. Huset ser fantastiskt ut.

2. Småhusen före Verners husgeråd på Storgatan. Det kan ju inte bli mysigare än så.

3. Modéers gamla lanthandel vid Modéers torg. Gammalt hus som har en fantastisk charm.

4. Första hyreshuset på Pionjärgatan. Det första hyreshuset som Mönsterås Bostäder byggde med fantastiska trappmålningar.

5. Gamla Torget 8. Det vita huset (med ny adress) som lär ligga högst på torget, till vänster över Algots. Det ser kanske inte så märkvärdigt ut och renoveringarna tog bort den gamla charmen. Men här har jag bott och fram till renoveringarna var det här ett unikt hus.

6. Gula villan. På gamla Mölstadområdet ligger det på Villagatan ett gult hus gömt bland buskar och träd. Man ser det nästan inte från vägen. Huset och trädgården ligger otroligt mysigt.

7. Vita Kuggåsvillan. Längst ut på Kuggåsvägen mot Nynäs ligger en liten charmig vit villa som påminner om medelhavets arkitektur. Mycket fint.

Jag funderar vidare och kommer att modifiera listan allt eftersom jag funderar. Om man skulle ta in hela kommunen så finns det ju fantastiska herrgårdar i Fliseryds socken som jag så gärna skulle vilja besöka. Hela kommunens finaste hus är tveklöst Strömsrums träslott. Men det huset lär jag aldrig komma i närheten av. Jag betvivlar att de ens har guidade turer på sommaren. Det är synd och skam. Det huset är av så stort kulturhistoriskt värde att allmänheten borde ges tillträde i alla fall några gånger varje år.

Hyresgästföreningen - Nej Tack!

Minst ett par gånger varje år kommer representanter från Hyresgästföreningen och försöker värva oss som medlemmar, vilket är direkt oförskämt. Jag ska nu förklara varför.

Vi var en gång medlemmar och behövde hjälp i en fråga varvid vi kontaktade Hyresgästföreningen i Mönsterås. Ingen hörde ens av sig. Då lämnade vi föreningen. Vi som bodde i huset gick ihop och vann ändå kampen.

De senaste åren har inget hänt som gör att vårt beslut bör omprövas. Tvärt om. Alla vet att renoveringarna av radhusen i Mölstad sköttes oerhört klantigt. Hyresgästföreningen har inte gjort något för att stötta hyresgästerna under denna process. Dessutom har hyrorna skamhöjts i området de senaste åren. Vad gjorde Hyresgästföreningen under förhandlingarna? Jo, de accepterade att vårt redan hårt drabbade område fick enorma höjningar. Ingen hjälp i samband med renoveringstrixet och sedan acceptans av hyreshöjningarna. Dubbelfel.

Att i det läget försöka värva oss som medlemmar är inte bara aningslöst utan oförskämt. Varje gång försöker de också ge dåligt samvete och försöka få det att låta som att vi är osolidariska som åker snålskjuts på deras hyresförhandlingar. Men jag kan försäkra att jag inte skäms ett enda dugg. Jag vet vilka som borde skämmas.

Frestelserna och livsuppgiften

Jesus frestades av djävulen i öknen; som så ofta handlade det om rikedom och makt. Det är ingen tillfällighet att detta skedde i öknen. När man genomlider livets ökenperioder är det lätt att falla för lockelser man annars inte skulle ha lyssnat till. Må Gud skänka karaktär att stå emot, och små oaser som ger svalka och lindring. Temat är evigt. Herr Mannelig stod emot bergatrollets medeltida lockelser om hästar, rikedom och framgångar på stridsfältet. Jag kan känna att jag har svårt att stå emot denna tidens frestelser i form av självupptagenhet, självförverkligande, materiellt överflöd och jakten på det perfekta livet.

Maktens, rikedomens och girighetens pris är ofta att själen går förlorad, vilket Herr Holger fick erfara i den medeltida visan. Vaksamhet är ett måste för den som fått makt och rikedom. Vi andra får kämpa för att hålla stadig kurs och fortsätta tjäna troget i livets olika uppgifter, även när andra människor inte värderar det man gör.

Roligt minne - Garmarna i Melodifestivalen 1997

Melodifestivalen lär jag inte blogga om särskilt ofta, men ibland hittar man pärlor som man bara måste dela med sig av. Emma som sjunger i Triakel är ju även sångerska i betydligt tyngre Garmarna som har gjort några innovativa skivor i gränslandet folkmusik/rock. Vad många kanske har glömt är att Garmarna även var med i Melodifestivalen 1997 med låten En gång skall han gråta (Wester/Bäckman). Låten är egentligen inte särskilt typisk för Garmarnas repertoar, men kul är det. Emma verkar inte riktigt bekväm med att stå där. Men det är i alla fall Emma och inte någon stylad artistproduktion från Idol, och hon verkar fullständigt strunta i direktiven att se in i kameran. Hon har uppenbarligen inte heller övat in några danssteg. Och inget wailande. Det här är äkta och nog kom de undan med hedern i behåll.

- En gång skall han gråta

Första snön i Mönsterås

Första snön har fallit i Mönsterås för denna säsongen. Min dotter tog sig en tur på pulkan.

Ulf Lundell - en hjälte i dagens Sverige

Sitter här och lyssnar på Ulf Lundells nya skiva Omaha och försöker förstå varför jag gillar det här. Jag borde inte det. Musiken låter som 1978, inga absoluta topplåtar, lite småstelt...ja som vanligt ungefär. Men ändå...Uffe är en hjälte i dagens Sverige, en spark i arslet på allt och alla som ska krysta till verkligheten och förändra allt. I Uffes värld är det ännu ok att vara man, kämpa med relationer och livet, fundera och drömma, vara naturromantiker och köra bil i Europa. Texterna håller högsta klass, även om det förstås blir lite upprepningar och klyschor. Men de bästa klyschorna är ok, för där bakom finns en kärna av sanning. Lundell vill kanske inte att vi gör honom till hjälte, men han får skylla sig själv.

Rent musikaliskt så får man acceptera att han inte vill experimentera särskilt mycket. På hans bästa skiva, Den vassa eggen, tar han in fler udda instrument, är noga med arrangemangen och vågar låta lite oförutsägbar här och var. Den tiden är kanske förbi, även om ett par spår är inspirerade av folkmusik och country, och i sanningens namn skall sägas att arrangemangen låter mer dynamiska än på länge. Kanske vore folkmusiken en väg vidare för Ulf Lundell. Till sist ett citat från en Lundellintervju i DN:

- Ja, jag saknar det Sverige jag växte upp i väldigt, väldigt mycket. Jag känner inte så många människor i min egen ålder, men det är möjligt att de känner samma sak oavsett politisk schattering. Det kan vara en saknad som ... i en "En förlorad värld". Något som inte finns och som man är tvungen att bära med sig i sina minnen. Och det är inte mer med det. Det är bara en slags melankolisk vind som blåser in i mig ibland.

Kommersialiseringen av barnuppfostran

Det har uppstått en debatt om alla de barnuppfostringsprogram som går på TV; de där programmen där oregerliga barn på några veckor skall bli lugna, harmoniska och snälla. Kritikerna menar att barn behandlas som hundar som ska dresseras med morot och piska. Det må väl gälla de utländskt producerade programmen. De svenska varianterna är betydligt mesigare och fokuserar mer på föräldrarnas beteende, medan ungarna får fortsätta härja när kamerorna är avslagna.

Det där kan man tycka vad man vill om, men programmen är intressanta som fenomen och möter säkert ett stort behov nu när barnuppfostran präglas av stor osäkerhet hos många. För de som tillämpar sk fri uppfostran kan säkert de där programmen vara till viss nytta.

För bara några årtionden sedan var nog de flesta överens om grundprincipen för barnuppfostran, även om det fanns olika grader av stränghet och aga. Sedan rätten att aga förträffligt nog försvann har det uppstått en ”marknad” med flera uppfostringsalternativ. Och att vara förälder är att vara sårbar, vilket företag varit snabba att utnyttja och kommersialiserat barnuppfostran. Men det är som med bantning och viktminskning; det finns så många olika metoder att det riskerar att leda till kaos eller apati. Vem har rätt? Vad mår barnet bäst av på kort respektive lång sikt?

Här hemma har vi säkert gjort misstag. Vår dotter har temperament och här blandas friskt förmaningar med beröm, skrik och hysteriska anfall med skratt och försoningar. Grannarna är kanske inte så glada, men det är viktigt att lära barn bråka på ett konstruktivt sätt. Jag tror man får lära sig att acceptera ganska tvära kast. Vi tillämpar förstås inte aga, men självklart måste barn få lära sig att det blir tråkiga konsekvenser om man beter sig illa, och det viktigaste att spela med där är ju än så länge lördagsgodiset. In på rummet funkar inte. Barns beteende är absolut inte alltid en produkt av föräldrarna. Det är en eländig myt som skuldbelägger föräldrar i onödan. Barn har faktiskt en unik förmåga att vara egna individer med egen vilja. Och de gör ofta tvärtemot vad mamma och pappa har sagt och gjort. Roligast är det förstås när man gör saker ihop som fungerar och man ser sitt barn pösa av stolthet.

Jag ger inga råd. Varje barn är unikt. Min poäng är egentligen att man idag har kommersialiserat barnuppfostran och att man oftast fokuserar enbart på barnets beteende. Det senare är förstås viktigt, men än viktigare är att ge barnet trygghet och en känsla av orubbligt människovärde, så att barnet vet att det är värdefullt och älskat även när mamma eller pappa låter sträng på rösten. När man har lagt den grunden blir det lättare att ta itu med beteendet. Annars blir det hunddressyr.

Triakel - en utmaning, indie av idag

Några gånger har jag på bloggen nämnt folkmusik- gruppen Triakel. Nu kan det vara dags att ge en liten introduktion. Triakel är nämligen dagens alternativmusik eller indie om du så vill. Den utmanar allt larm och hets och vädjar till tålamod och lyssnande. Jag har gjort en hemsida om Triakel där en hel del finns. Vidare har vi förstås Triakels egen hemsida och utrymme på MySpace.

Det finns inte så mycket Triakelmusik på Internet, men några smakprov finns. I övrigt tycker jag man ska stödja folkmusik genom att köpa den. Så det som länkas här är bara aptitretare och sådant som legat ute länge.

* Mjölnarens måg och därefter Innan gryningen. (Den dråpliga Mjölnarens måg återfinns på första skivan Triakel. Innan gryningen är en otroligt vacker psalm som väcker till eftertanke och återfinns på Vintervisor med Triakel med text av Ylva Eggehorn och musik av Benny Andersson)

* Tusen tankar , från Triakel. En fantastisk sång, låt vara att det långsamma tempot kräver tålamod. Det här är så starkt att jag ryser fem minuter och tre sekunder. Självklart hjälper det om man har varit olyckligt kär någon gång.

* I fjol gjett je gjeita, från Triakel.

* Gammel Sara, från Triakel. En riktigt kuslig historia.

Men Triakel har gjort så många suveräna inspelningar och klassiker som Alla gossar, Födelsedagsfesten, Barnamörderskan, Älskaren i gluggen, I Jamtlann för att bara nämna några. Nu när vi närmar oss vintern lyssnar jag extra mycket på Vintervisor med Triakel som innehåller fantastiskt fina och lite annorlunda vinter- och julsånger.

På denna länk kan man lagligt lyssna på ytterligare några sånger, bla de fantastiska I Jamtlann, Veit, N´Lars och N´Mas och Den gråtande drängen.

Fotografierna ovan är tagna av Lennart Jonasson och Peder Maijet.

Det nya biblioteket - frågan redan avgjord?

I dagens Barometern-OT kan man läsa om det nya bibliotek som skall byggas i Mönsterås. Diskussionen handlar liksom tidigare om nuvarande bibliotek skall byggas ut eller om det skall byggas nytt i hamnen.

Tre arkitektkontor skall få tävla och deras förslag skall ställas ut 2009. Sedan skall en jury bestående av tjänstemän och politiker välja. Allmänheten skall också få framföra sina synpunkter. I april skall frågan vara avgjord.

Det där låter ju bra vid ett första beskådande. Men det finns ett allvarligt problem; kommunalrådet Roland Åkesson har i intervjuer redan bundit upp sig vid alternativet om utbyggnad av gamla biblioteket. Man kan därför fråga sig om något arkitektkontor vill lägga fram ett förslag om placering i hamnen när man vet att Mönsterås ledande politiker bundit upp sig vid det andra förslaget. Det är djupt olyckligt när en ledande politiker framför sin åsikt innan de olika förslagen presenterats ordentligt och arkitekter och allmänhet fått säga sitt.

Roland Åkesson brukar framhålla att det gamla tingshuset, där biblioteket idag ligger, är så omtyckt av mönsteråsborna. Jag befarar att han kan ha rätt. För den som slipper åka rullstol eller inte arbetar där kan det förstås framstå som ett mysigt ställe. Men jag har jobbat där och arbetsmiljön är bedrövlig. 15 grader på vinterförmiddagarna och över 30 på sommaren är inga ovanligheter. Nej, en utbyggnad av detta hus konserverar bara de problem som finns där idag, eftersom även denna del av det nya biblioteket är tänkt att nyttjas.

Om vi jämför det argument för utbyggnad som enbart bygger på nostalgiska mysskäl, med alla de argument som kan framföras för en nybyggnation så är det ingen tvekan om att en nybyggnation framstår som det överlägset bästa alternativet. Det ger nya fräscha, handikappvänliga, moderna lokaler där kommuninvånarna kan ägna sig åt allt det som ett modernt bibliotek bör erbjuda, samtidigt som personalen får en nytändning i miljöanpassade lokaler.

Visserligen hade jag föredragit ett nytt bibliotek i närheten av Centralskolan, men hamnen går också bra. Men det är bäst att man bygger ordentliga skydd mot vattnet så att inga ungar på biblioteksbesök trillar i. Men nu ska jag inte skena in i framtiden. Jag befarar att frågan redan är avgjord. Roland Åkesson har bestämt sig, vilket betyder en hel del, och nostalgiska mysskäl väger ofta tyngre än sunt förnuft.

Nu kan alla andas ut...

Nu kan alla som av någon anledning ogillar mina blogginlägg andas ut...ett par dagar. Jag har fått en djävulusisk förkylning, på gränsen till influensa, och då går det inte att tänka. Hur som helst blir jag gravallvarlig av förkylningar och skrattar inte åt alla som finner det nöjsamt att göra sig lustig över mäns förhållningssätt till anfall av elakartade virus. Det finns inget puttrigt putsroligt med detta tillstånd, inte ens ett leende i mungipan.

Nej, nu blir det nog lugnt här ett par dagar. Eller så blir det gnälligare än vanligt.

Glasvegas - Njä

Glasvegas är ett rockband från Skottland som alla rockjournalister hajpar just nu. En liten koll på 22 tidningars recensioner visar på överlag högsta eller näst högsta betyg och journalisterna är oftast lyriska. Ok, sådant väcker min nyfikenhet. Jag har lyssnat på musik och hängt med ganska bra inom de flesta genrer sedan 1980-talets början, även om de senaste årens utgivningar gjorde mig oinspirerad och förde mig mot folkmusiken. Ibland lyssnar jag dock på pop och rock. Nu var det alltså Glasvegas.

Nä. Tyvärr. Så där lät de flesta band från brittiska öarna från mitten av 1980-talet och några år framåt. Jag har ett dussintal skivor med liknande grupper i skivsamlingen, med samma sound, samma skotska lite arbetarklassartade frasering och pretentiösa texter. Med minsta lilla känsla för rockhistoria hade man kunnat placera in gruppen där, men det gör ingen. Förutom att Glasvegas låter som de flesta lät då, så låter man ganska illa; tråkiga skrammelgitarrer, ansträngd sång och en produktion som helt saknar nyanser (jo, jag vet...det finns rockjournalister som hamnar i sjunde himlen så fort det skramlar eller en gitarr ylar lite falskt).

Tråkigt att behöva vara så anti när det gäller Glasvegas. Men jag var tvungen att skriva av mig. Jag har ju tidigare lyft fram andra artister jag tycker om. Så jag tassar snabbt tillbaka till Triakels hemsida för att slicka såren med en bra röst, en tramporgel och en fiol. Det räcker gott så.

Dagens Mönsteråsare

Inspirerad av Stranda Hembygdsförenings fina Mönsteråsalmanacka kommer jag vissa dagar att visa gamla vykort från Mönsterås.

Idag visas en vy från södra delen av Storgatan, sannolikt 1940-tal. Visserligen känns den utrotningshotade telefonkiosken som en något nyare modell, men gatans utseende och bilen säger mig att uppgiften jag fått stämmer. Som ses kunde Mönsterås, utöver telefonkiosk, skryta med en bemannad polisstation. Den tydliga polisskylten gjorde att ingen behövde tveka var hjälpen fanns. Den gamla bilens placering i bakgrunden minner om vänstertrafiktiden - låt vara att många mönsteråsare parkerar så än idag.

Mönsterås historia - inte bara Kronobäck

Mönsterås Kommun har de senaste åren satsat på att föra fram Kronobäcks klosterruin. Det är intressant och man har lyckats relativt bra med att knyta an till det lokala engagemanget. Problemet är att man lätt kan få intrycket att den gamla klosterplatsen är det enda av historiskt värde i Mönsterås Kommun. Jag tror absolut inte att det är den bilden man velat ge och jag vet att man intresserat sig även för andra platser och tider, inte minst genom en intressant föreläsningsserie. I Skolorna har man också, i alla fall vissa år, låtit eleverna göra skolarbeten om olika aspekter av Mönsterås historia.

Likväl är det Kronobäck som fått mest publicitet. Därför vill jag bara påminna om att det finns andra epoker och människor som borde synliggöras och få utrymme i det lokala historiemedvetandet, även där det inte finns någon turismpotential. (Historien skall inte värderas utifrån dagens värde för turister.) Nämnas kan Fliseryds fantastiskt intressanta industrihistoria med långt gångna stadsplaner, Mönsterås tätorts enorma expansion under 1950- och 1960-talet där stora åker- och skogsområden förvandlas till bostadsområden för hyresrätter och villor, byarnas historia, frågor som rör den lokala ortens egen syn på sin historia, turismens historia, hembygdsrörelsens historia mm. En del av dessa frågor behandlas förstås i de olika sockenböcker som finns eller i hembygdsföreningarnas utställningar och årsböcker. Men de förtjänar större uppmärksamhet. Kommunen och ännu hellre Hembygdsrörelsen bör spinna vidare på intresset för Kronobäck och låta alla blommor blomma. Jag tror det finns ett stort historiskt intresse i kommunen. Inte minst finns det många människor som har mycket att berätta. Låt dem få göra det innan det är för sent.

Konfliktbenägen? nej, kulturkrock

Kommer jag ofta ihop mig med chefer? Det kan kanske finnas anledning att tro det. Sanningen är dock att jag sällan har haft konflikter med chefer, och de få gånger det har hänt är det i Mönsterås, och inte med alla, och enbart när det har funnits goda skäl för det. Under mina år vid Växjö Universitet hände det i princip aldrig. Där var det högt i tak, rak kommunikation och en öppenhet för argument. Att vara oense var inte farligt utan berikande.

I Mönsterås (och Oskarshamn) är det lite annorlunda. Där förväntas den gamla samförståndsandan råda på alla kommunala nivåer. Olika åsikter tolkas som konflikbenägenhet. Hierarkier och bestämmarmakt är viktigare än argumentation.

Så, nej, jag är inte särskilt besvärlig. Det handlar om kulturkrockar, om två olika sätt att hantera situationer - hierarkisk maktutövning eller olika perspektiv och argumentation.

Oskarshamns Kommun spelar falskt

Som tillfälligt arbetslös erbjöd jag Oskarshamns kommun mina tjänster och till min förvåning hörde en chef från miljö- och byggnadsförvaltningen av sig. De behövde få ett par arkiv ordnade och efter ett möte i Oskarshamn var allt i princip klart. Chefen var väldigt engagerad i detta projekt och ringde på stående fot till Arbetsförmedlingen och meddelade att hon ville ha mig till detta arbete. Det enda som behövdes nu var fackets godkännande och det skulle inte bli några problem enligt avdelningschefen. Till saken hör att Arbetsförmedlingen skulle betala det mesta av min lön de tre månader som projektet varade.

Dagarna gick och chefen hörde aldrig av sig. När jag tog kontakt fick jag efter mycket lirkande veta att facket hade satt sig på tvären. De ville att redan anställda skulle få gå upp till 100% istället, trots att kommunen inte hade råd med det, enligt chefen som var väldigt förtegen. Ok, och jag som redan hade ordnat med barnomsorg.

Jag bestämde mig då för att själv kontakta facket för att få framföra mina synpunkter och få klarhet i hur de ser på saken (något svar har jag än idag inte fått). Avdelningschefen hotade mig då och sade att om jag tog kontakt med facket så skulle mina chanser att få jobbet helt vara borta. Jag svarade att jag inte kan acceptera den formen av utpressning och att jag var fri att kontakta vem jag ville, utan risk att drabbas av repressalier. En tjänstetillsättning får inte påverkas av sådana saker, utan styrs av juridiskt prövade regelverk.

Chefen reste sedan bort några veckor, men skulle höra av sig igen vid hemkosten. Jag väntade ett par veckor efter chefens återkomst, men hon hörde aldrig av sig. Jag tog kontakt och fick då veta att jag inte skulle anställas. Efter en förfrågan fick jag ett utdrag från ett samverkansprotokoll där det framgår att facket var positiv till min anställning om bara en av de andra anställda fick gå upp till heltid lite tidigare än planerat. Det fackliga utlåtande som jag hade blivit lovad fick jag aldrig.

Till Arbetsförmedlingen hade chefen sagt att jag hade skickat ett obehagligt mejl vilket ändrat hennes syn på mig. Varuti det obehagliga bestod vet jag inte. Jag skrev möjligen något bestämt att jag inte ger vika för hot, men jag har absolut inte skrivit något dumt till avdelningschefen. Men ingen ska behöva tveka om att jag kan formulera mig knivskarpt när det behövs. Det borde en chef klara av.

Ja, så här kan det gå när man får med Oskarshamns Kommun att göra. Aldrig mer att jag erbjuder den kommunen mina tjänster. Maken till strul, undanflykter och falskspel har jag aldrig mött - inte ens i Mönsterås.

Dagens vandaler - gårdagens bus

Varje vecka kan vi numera läsa om ungdomsgäng som vandaliserar, skräpar ner och stör. Trots att Mönsterås är en liten ort där flera måste veta vilka det är, så händer ingenting. Men hur var det när jag var ung? Vad ställde vi till med?

För det första kan jag konstatera att våra bus inte syftade till att förstöra för andra. Nej, våra tveksamma aktioner var mer inriktade på äventyr med klättringar och smygande som värsta förbrytelser. Så vad gjorde vi?

1. Takklättringar. Att klättra på tak tillhörde favoritsysselsättningarna. De var en del av leken där husägaren var en bov som vi skulle avslöja. De farligaste klättringarna gjordes vid Peos hus, vid ett garage vid Pionjärgatan, Parkskolan och så Torghallen (den affär som låg där Algotsparkeringen är idag). Jag minns särskilt en episod från Torghallen. Jag, Jocke och Peo hade klättrat upp. Plötsligt kommer affärsinnehavaren upp för stegen. Jag och Jocke hoppar ner i en snöhög, men vår andre kamrat vågar inte och fastnar i butiksinnehavarens fasta famn.

2. Spaningar i Ödehus. I detektivarbetet ingick förstås att smyga i ödehus, särskilt de gamla husen på torget (före rivningar och renoveringar) utgjorde grogrund för lyckade spaningar.

3. Lek vid hamnsågen. Särskilt roligt var det att hoppa runt i sågspånshögarna eller att gå omkring bland de livsfarliga sågmaskinerna. Detta var förmodligen det farligaste vi ägnade oss åt, och man kan fråga sig hur sågen fick vara så tillgänglig utan ett enda staket. För att undgå upptäckt hemma (morsan letade sågspån på strumporna) så hade jag ett par reservstrumpor hos Peo som jag bytte till innan hemfärd.

4. Lek i Mönsterås Bostäders källare och vindar. På den tiden var bolaget inte så noga med att låsa dörrarna, så vi grabbar hade i princip fritt fram. Men vi förstörde aldrig något.

Nej, några vandaler var vi aldrig, även om vi en gång tände på en enebuske ut mot Kråkerum. Jag kan i övrigt bara påminna mig en riktigt tveksam handling under hela barndomen. Men det är bäst jag kollar upp preskriptionstiden innan jag skriver om det.

The sound of The Smiths - recension

Det är i dagarna 21 år sedan The Smiths splittrades och Morrissey och Marr började jobba på var sitt håll. Jag avser dock inte att behandla The Smiths betydelse, Morrisseys texter och Marrs gitarrspel. Det får bli en annan gång. Det här är bara en kortrecension.

Många Smithssamlingar har kommit under åren, och de har tyvärr uppvisat en hel del brister. Nu var det alltså dags igen med ”The Sound of the Smiths”. Det roliga med denna är att det faktiskt är Marr och Morrissey som har valt låtar och remastrat. Jag rekommenderar deluxeversionen som även innehåller några av de bästa B-sidorna, bra LP-spår och udda inspelningar. För den som bara vill ha de bästa singlarna räcker det förstås med den vanliga utgåvan, men då missar man rariterna. Låtarna anges vara remastrade, vad nu det kan innebära, för jag märker ingen större skillnad. Möjligen är instrumenten bättre separerade. Om något kritiskt skall sägas om The Smiths så är det just att produktionen inte alltid var så bra och om sanningen skall fram så saknade trummisen finess. Många låtar hade kunnat arrangeras lite annorlunda om trummisen hade kunnat göra lite mer än att bara slå lika hårt hela tiden. Andy på basen tycker jag är bättre med originella basgångar. Men vem brydde sig om hur trummisen lät när det begav sig på 1980-talet. Det var identifikationsmöjligheterna med Morrisseys texter och Marrs skenbart enkla men ytterst avancerade gitarrspel som betydde något.

Den första CD-n innehåller 23 låtar, varav de flesta gavs ut som singlar. Låtvalet är bra och visar vilket fantastiskt singelband The Smiths var. Där återfinns bland andra klassiker som Hand in glove, den underskattade Still ill, How soon is now, This charming man och vidare mästerpopverk som The Boy with the thorn in his side och There is a light that never goes out. Men där hörs också ibland bortglömda fenomenaliteter som The Headmaster ritual och Nowhere fast (kolla in Marr på videon - gitarrhjälte?). Som helhet är första skivan en fin sammanfattning av The Smiths höjdpunkter.

Men det är på andra skivan man hittar det riktigt roliga. Det är förvisso inga nyheter för de inbitna fansen. Jag har hört det mesta i olika sammanhang. Men för den som vill upptäcka några fina B-sidor, tidiga inspelningar, alternativa versioner och liveuppträdanden är detta kul. Där återfinns den gravt underskattade sången Wonderful woman (ej samma version som på CD-n), min favorit - den vackra Back to the old house, underbara pärlor som Please, please please let me get what I want, Stretch out and wait, Cemetery gates och Half a person, för att bara nämna några. Men något riktigt bra liveband blev aldrig The Smiths. Marr var oftast ensam på sin gitarr och kunde inte ensam återskapa alla de gitarrslingor han gjorde på skivorna. Likaså var Morrisseys sång bedrövlig live, till skillnad från idag. Och så har vi det där med trummisen och samspelet. Nej - The Smiths gjorde sig bäst i studion.

Man kan kanske tycka att det var onödigt att ge ut ännu en Smithssamling, och Morrissey var visst inte så glad åt detta (vilket väl den tråkiga titeln som han är ansvarig för antyder). Men det här är den klart bästa samlingen hittills, om man köper deluxutgåvan. Skivorna visar fint The Smiths utveckling under åren med höjdpunkten 1984-1986. Inte minst har man lyckats få med de udda pärlorna som gömde sig på singelbaksidorna, och de ofta suveräna B-sidorna var ju en viktig sida hos The Smiths (en av Smiths bästa låtar "How soon is now" var först en B-sida, innan man insåg sångens genomslagskraft). Och så får vi väl fördraga Mike på trummorna. Han gjorde sitt jobb distinkt i alla fall och på Cemetry gates är han helt ok. Ja, man får väl vara glad att de hade en trummis överhuvtaget. Det var ju eurodiskons och trummaskinernas tid.

Ohly och Reinfeldt - två hedningar som vill bestämma i kyrkan

Häromdagen var det ateisten och hedningen Fredrik Reinfeldt som i ett sällsynt klantigt klavertramp lade sig i kyrkans inre liv och ville utforma dess tro och praktik. Vänsterledaren, ärkeateisten och prästsonen Lars Ohly* blev visst inspirerad av högermannen, för nu vill han tvinga präster att viga samkönade par. I Ohlys gamla favoritland Sovjetunionen ville man förbjuda kristna kyrkor, med vissa statsstyrda undantag. Man får väl vara tacksam att Ohly inte går riktigt lika långt i sina planer. Han vill ju bara utöva utpressning så att kyrkorna avsäger sig vigselrätten. Och kanske är det den vägen man skall vandra. Hellre avsäga sig vigselrätten än att krypa för överheten.

* Inget ont om Ohly i övrigt. Han är den partiledare som gör det mest sympatiska intrycket, men i denna fråga blev det uppenbart hjärnsläpp.

Musiktips i väntan på inspiration

I väntan på inspiration att skriva om Mönsterås får det bli ett par musiktips igen.

* Kate Bush bör man avnjuta i små doser. Annars blir man lustig av allt pipande, all dramaturgi och sentimentalitet Men ett par låtar då och då vore synd att undvara.
- Wuthering heights, gammal klassiker som jag ännu inte lärt mig spela trots att harmonierna låter enkla. Hur som helst så nära en perfekt popsång man kan komma som hon skrev själv innan hon fyllt 20.
- Running up that hill, visar att han faktiskt kan sjunga lite varierat.
- This womans work, fin Kate Bushdramatik.

Go-Betweens har bara gjort bra skivor och jag såg dem i en fantastisk spelning på Roskilde på 80-talet. Minns särskilt denna sång:
- Bye bye pride

The Smiths kommer snart ut med ytterligare en samlingsdubbel, mot Morrisseys vilja. Men det ryktas faktiskt om en återförening, vilket faktiskt skulle glädja mig. Inte bråka mer nu Marr och Morrissey. Fast Morrissey har ju lovat att han hellre äter upp sina testiklar än står på scen med Smiths igen, trots att han är vegetarian. Idag passar följande bäst:
- Please, please, please let me get what I want this time

New Order är alltid återkommande favoriter. Här en av deras bästa:
- Regret

Vandaler i Mönsterås - Var är föräldrarna?

I dagens Barometern/OT fylls nästan hela utrymmet igen av vandalartiklar när det gäller Mönsterås. Ingen risk för nyhetstorka där inte. Föräldrar är oroliga och undrar varför inte kommunen gör något. Borde de inte undra vad föräldrarna gör istället? Vidare kan vi läsa att Hembygdsgården har vandaliserats, liksom en förskola. Varför ge sig på dessa när de inte har något som helst symbolvärde? Ideella krafter och barn - är vandalerna stolta nu när de har gett sig på dem?

Dessa återkommande brott måste utföras av ett begränsat gäng, och jag är mycket förvånad att polisen inte verkar veta var man skall leta. Och var är som sagt föräldrarna? Är de så aningslösa? Ni borde skämmas som inte håller ordning på era kriminella barn!

Vems är ansvaret?

Ja, jag har skrivit om det tidigare och rangordnar nu det igen:

1. Föräldrarna har förstås ansvar för vad deras omyndiga barn har för sig.

2. Ungdomarna själva har också ansvar för hur de beter sig. I den åldern vet man förstås vad som är rätt och fel när det gäller nedskräpning, skadegörelse odyl. Man är ju straffmyndig från 15 års ålder.

3. Polisen har i uppdrag att förebygga och utreda brott. Varför spanar man inte i området en helg och fångar in busarna? Så borde polisarbete utföras.

4. Kommunen. Kommunen som myndighet och kommunen såsom allmänhet har förstås ett kollektivt ansvar att försöka bidraga till ett så harmoniskt Mönsterås som möjligt. Det kan ske på olika sätt via skola, sociala myndigheter, fritidsverksamhet etc.

Bloggen tillbaka på ny adress

Bloggen har varit på verkstad ett dygn, men är nu tillbaka. De flesta gamla inlägg är kvar, men kommentarerna gick förlorade. Tyvärr är datumen för de gamla inläggen borta och de har fått dagens datum. Det blev en ny adress också. Hoppas ni har hittat hit igen. Har lite småfix kvar med länkar och foto etc. Men snart är allt som vanligt igen.

Memories again...

"You can't put your arms around a memory"

EBTH - Time after time, bra cover.

EBTG - Last night I heard Caruso sing & Apron Strings, två lugna från Idlewild.

EBTH - Missing, bästa remixen som tyvärr bryts lite abrupt.

EBTH - Before today En av de starkaste från Houseeran, eller vad man nu vill kalla det här. House i trad. mening är det nog inte.

Reinfeldt värre än Karl XI

Statsminister Fredrik Reinfeldt har som politisk målsättning att samkönade par skall få gifta sig i kyrkan. Jo, du läste rätt. Till och med moderata Barometern/OT har på ledarplats reagerat på detta fullständigt barocka uttalande från statsministern. Reinfeldt borde förstås känna till att kyrkan numera är skild från staten och själv bestämmer vad man tror och tillämpar. Jag tror det går under föreningsfriheten. Som en ironi är ju Reinfeldt dessutom ateist och har lämnat Svenska Kyrkan. Barometern/OT skriver: "Sådant uppenbart envälde ägnade sig inte ens Karl XI åt. I ett modernt öppet västerländskt land gör politiken halt i vapenhuset, i stället för att ställa krav vid altaret". Bra rutet Barometern/OT!

Jag backar in i framtiden

Jag backar in i framtiden, precis som judiska rabbinerna brukar rekommendera. Det anses väl lite fegt i Sverige, men med blicken bakåt kan man kanske lära sig något. Jag fortsätter fundera på hur det förflutna påverkar nuet; hur minnen, möten, val, tillfälligheter och omständigheter skapar livets väv. Vilket inflytande har detta i förhållande till förväntningshorisonten, dvs vad man tror och hoppas om framtiden?

Hur man än resonerar så finns det nog något kvar som man är tacksam för, trots alla felval, icke-val, missade tillfällen och meningslösheter. Ändå, vad gör man när minnen förvandlas till vemod och blir en grundton, en livsstil. Jo, man tar sig friheten att leva så. Det kommer en tid för varje människa då hon får en chans att om inte bli vän med det förflutna så i alla fall finna ett förhållningssätt som berikar mer än det tynger. Jag längtar till Italien.

"I wrestle with an outlook on life that shifts between darkness and shadowy light" (David Sylvian, från sången Orpheus och skivan Secrets of the Beehive).

Jag längtar till Italien...

Min dotter brukar säga att jag är glömsk. Ändå upptar just minnet en hel del av mina funderingar som historiker. Hur viktigt är det kollektiva respektive det personliga minnet för samhällsutvecklingen och den personliga karaktärsdaningen? Om det är något som kan göra mig nostalgisk så är det minnena av mina italienresor. Fem gånger hade jag under min barn- och ungdomstid förmånen att få åka till dit; när jag var 4, 6, 14, 17 och 20 år. Mina föräldrar var med ett par gånger, men oftast var jag där med mina kusiner och deras föräldrar. Mina kusiners far kände väl till Italien och vi bilade till samma campingplats (Union Lido, Cavalino) i närheten av Venedig.


Jag minns förväntningarna, båtresan till Tyskland, resan genom Europa, Alperna, övernattningarna och så tiden på campingen och alla de människor man träffade. Allt var så spännande att till och med julafton framstod som blek, och jag blev en sann vän av Italien. Tyvärr har jag som vuxen aldrig fått tillfälle att återvända.


Idag har inte alla ekonomiska möjligheter till denna typ av rekreation. Och de som har råd flyger. Jag kan bara se tillbaka med tacksamhet att jag fick möjlighet att resa och se Europa. Även om jag inte fick se andra världsdelar så var det nyttigt att lämna Mönsterås för en stund och inse att det finns människor som lever lite annorlunda (siesta, bilkultur, socialt umgänge etc).

Men framför allt är det känslan av äventyr som sitter kvar och minnesbilder av platser och de människor man mötte. De formade minnen och känslor som jag oftast förtränger men som satte sina spår. Och varje gång jag äter en pizza längtar jag tillbaka till Fernandos restaurang med jordgolv och hönor som trippade runt borden färdiga att nackas.

Den amerikanska drömmen i Mönsterås?

Den amerikanska drömmen - att med djärv driftighet ta sig fram och lyckas på egen hand; att i egen kraft och med egen begåvning komma från enkla förhållanden och lyckas, utan mygel och mutor. Ja, nog kan man imponeras av dem som har vandrat den vägen. Men det blir otvivelaktigt problem om man försöker bygga ett helt samhälle på denna idé som trots allt bara ett fåtal lyckas genomföra. Se på USA. Bra för den som lyckas, en mardröm för den som inte orkade ända fram.

ur är det i Mönsterås? Finns den amerikanska drömmen där? Kanske hittar vi någon som gått fram den vägen, men nej, här är huvudregeln den motsatta. Ska man ta sig fram i Mönsterås så behöver man inte nödvändigtvis vara driftig och särdeles begåvad. Det räcker med att känna rätt personer på rätt positioner. Raka motsatsen till den amerikanska drömmen alltså. Den andra extremen.

Som alltid förespråkar jag, lite fegt kanske någon tycker, en gyllene medelväg. Driftighet och begåvning ska förstås leda framåt oavsett kontakter. Samtidigt måste vi ha ett samhälle som ger plats för den som inte orkar ta sig fram i egen kraft, utan som behöver ett starkt socialt nät för att komma till sin rätt. Det senare kan förstås ske utan den nepotism som är så vanlig i Sverige av idag.

Musik som sällan spelas i Sveriges Radio

Tillägg: Hittade idag, 4 nov, ett par av duons bästa låtar, så jag lägger till ett par länkar:
* We walk the same line, från Amplified heart.

* Mirrorball, från Walking Wounded.

Duon Everything but the Girl bildades 1982 och finns än idag. Mycket kan sägas om dem, men de kan inte anklagas för att ha stagnerat. Tvärtom har genierna (jag tvekar inte att använda det ordet här) Tracey Thorn och Ben Watt vågat utveckla sig från jazzpop till house. Själv föredrar jag deras mer melodiösa tidiga fas, men jag måste erkänna att jag gillar även deras houseplattor. House ingår annars inte i min skivsamling. Det kan jag lova.

Att välja några av deras bästa låtar är nästan omöjligt eftersom allt är så himla bra. Det allra bästa hittar jag inte ens på Youtube, men följande duger gott.

* These early days - från min favoritskiva Idlewild.

* Old friends - från Worldwide.

* Love is strange (live), studioversion

* I didn´t know I was looking for love

* Low tide of the night - ett exempel på deras mer houseinriktade sound, från Temperamental

.* Missing - ännu ett exempel på deras mer moderna inriktning.

En annan dysterkvist som nästan aldrig hörs i svensk radio är David Sylvian. Jag återkommer till honom varje höst. Här länkar jag till några favoriter:
* September, från min favoritskiva med Sylvian Secrets of the Beehive.

* Orpheus, från Secrets of the Beehive.

* Forbidden colours

Här från David Sylvians senaste projekt Nine Horses och den fantastiska skivan Snow Borne Sorrow:
*Atom and cell

*Darkest birds

Musik från Mönsterås III

Jag efterlyste nya band från Mönsterås och fick tips om Queens of Grace som består av Charlotte Berlevik (bas och sång), Anna Carlsson (gitarr, munspel, sång), Saga Hävermark (trummor, sång) och Ida Jacobsson (gitarr, sång). Jag såg dem live i hembygdsparken i somras och det var inte alls dumt. De såg verkligen ut att trivas på scenen och uppträdde förvånansvärt säkert för att vara så unga. Musiken är ganska varierad och man hör influenser från både gitarrbaserad rock, punk och country. Gruppen gör låtarna själva och säger sig ha många som bara väntar på att bli spelade. Queens of Grace har redan hunnit vara förband till Danny från Idol.

Alla turas om att sjunga och bandet har som målsättning att alla ska vara frontpersoner. Anna sjunger idag flest sånger och hon har en väldigt stark och klar röst som gör sig bra till denna musik. Charlotte har en lite mörkare rockröst som gör sig väldigt bra i de låtar jag hört henne sjunga. Ida har jag hört sjunga låten Help och andrastämman i ytterligare någon låt och det är bara att gratulera till en fantastiskt duktig sångerska med en unik lite spröd röst som ibland låter stark och ibland nästan spricker. Suveränt! Nu sjunger dock alla väldigt bra varför det ändå fungerar utmärkt att turas om med sången. Och vi får hoppas att bandet undviker tjafs om vem som skall sjunga vad, vilket är ett ganska vanligt konfliktämne i grupper där alla får sjunga.

Nämnas bör förstås också att alla behärskar sina instrument bra, inte minst trummisen Saga som inte överarbetar, utan verkligen vet hur man håller rytmen. Queens of Grace kan nog bli riktigt bra om de fortsätter. Redan nu är det talangfullt och intressant.

Några låtar som jag hört med Queens of grace:
Help - Mycket bra låt med fantastisk sånginsats av Ida Jacobsson.
You don´t know me - snabb låt som borde passa bra live. Fin sång av vem jag tror är Anna Carlsson, med fin andraröst från Ida på "Myspace-versionen". Dessa röster passar bra ihop och hela låten lyfter jämfört med "Youtubeversionen".
Nightmare - Här spelar de nog fel, tänkte jag först, men så insåg jag att det skall vara så. De lite udda harmonierna passar bra ihop med texten. Riktigt bra låt.
Puppet - Härliga gitarrer och fint ös i denna låt som borde kunna bli en livefavorit.
No one by myself - Härlig rocklåt där Charlotte gör en fin insats på sången.
Til the end of time - Finstämd ballad.

Kanske nämnde jag Elin Ruth Sigvardsson lite väl hastigt i första musikinlägget. Hon är tveklöst mycket begåvad. Av de tre skivor som hon gett ut tycker jag för egen del bäst om den första och den tredje. Den sistnämnda har ganska mörka berättelser som vittnar om en artist under utveckling.

Fler tips om nya band och artister från Mönsterås emottages tacksamt.

Rapport från Hamnen

Plötsligt skall alla partier i Mönsterås överträffa varandra när det gäller skola, kultur och hamnstök; just de tre områden som denna blogg oftast tar upp i Mönsterås. Nå, så stor påverkan har nu inte denna blogg, men det visar i alla fall att politikerna inser var problemen finns. Här följer en rapport från hamnen.

Förra helgen åkte familjen ner till hamnlekplatsen där vår dotter skulle få leka en stund. När vi kommer dit har två killar just ställt en bänk på högkant. En kille har lyft bänken, och den andre åker kana på den. Jag säger förstås ifrån på skarpen, varvid den ene killen lite förskrämt undrar om de har förstört något. Jag försöker förklara att bänkarna är till för att sittas på och inte utföra vådliga lekar på, samt att de genom sitt beteende nu ingår i den krets som kan misstänkas för skadegörelsen i hamnområdet.

Den ene killen lommar sedan iväg till sina kamrater som sitter på en annan bänk på lekplatsen. Den andre killen sitter demostrativt kvar och blänger. Detta mitt på dagen en lördag.

Killarna var väl i åldern 14-17 år, och jag får väl vara glad att jag inte fick stryk.

Vem har då ansvaret för buset i hamnen? Kommunalrådet Roland Åkesson hänvisar till föräldrarna, andra hänvisar till polisen och kommunen. Jag ska försöka rangordna ansvaren.

1. Föräldrarna har förstås ansvar för vad deras omyndiga barn har för sig. Där ger jag Åkesson rätt.

2. Ungdomarna själva har också ansvar för hur de beter sig. I den åldern vet man förstås vad som är rätt och fel när det gäller nedskräpning, skadegörelse odyl. Man är ju straffmyndig från 15 års ålder.

3. Polisen har i uppdrag att förebygga och utreda brott. Varför spanar man inte i området en helg och fångar in busarna? Så borde polisarbete utföras.

4. Kommunen. Kommunen som myndighet och kommunen såsom allmänhet har förstås ett kollektivt ansvar att försöka bidraga till ett så harmoniskt Mönsterås som möjligt. Det kan ske på olika sätt via skola, sociala myndigheter, fritidsverksamhet etc.

Musik från Mönsterås II

Efter lite funderingar kom jag på ett par band till som kan nämnas i sammanhanget.

Wollves - Spelar vad jag har förstått covers, men med svenska översättningar av de utländska originalen. Jag har skivan "Nu går skam på torra land", från 1995, och har sett dem live ett par gånger, vilket gav mersmak. Egentligen har jag lite svårt för coverband, men Wollves har hittat ett roligt koncept som förunderligt nog känns ganska originellt. Och spela kan de verkligen.

The Arrendators - Också ett coverband som det svänger rejält om. Kanske inte innovativa, men de har en härlig känsla. Passar enligt min mening bäst live, men skivorna är inte så tokiga de heller. På senaste CD-n Soul Revue har man lyckats förmedla livedynamiken även på skiva.

I övrigt hoppas jag snart kunna informera om nya band i Mönsterås. Något spännande måste det ju finnas. Ibland får jag en känsla av att alla som håller på med musik i Mönsterås är släkt med varandra. Är inte hon i Wollves gift med han i MBB...och hon är väl gift med någon i Arrendators...och är inte det där en son till han i bluesbandet...och är det en slump att hon har samma efternamn som han i Zamba...Ja, så där kan man fundera...Även om det är trevligt med musikfamiljer, så vore det roligt med något nytt. Jag ska gräva

Musik från Mönsterås I

Tänkte för en gångs skull ge lite lokala musiktips. Mönsterås har ju ett synnerligen rikt, om än lite traditionellt, musikliv. Vi är bra på att förvalta musikaliska traditioner i form av visa, blues, hårdrock och körsång, men kanske inte så innovativa. Jag gör ett försök att minnas några lokala musikaliteter som förtjänar respekt.

Carl Boberg – Mest känd för psalmen O Store Gud. Lyssna gärna på Mönsterås Bluesbands släpiga version där lovsången får den mörka bakgrund som gör att lovsången skiner än starkare än när den sjungs hurtfriskt. Han har dock gjort fler, och enligt min mening, bättre psalmer. Jag rekommenderar varmt att man tar sig lite tid att upptäcka dem. Två av mina favoriter är Det susar genom livets strid…och Se uppåt, trötte, trängde broder (fantastisk titel, eller hur?).

Zamba – Mycket fin visduo (Tony Berlevik & Owe Sigvardsson) från Mönsterås. Gav vad jag vet ut lite redan på 1970-talet, men det stora mästerverket är skivan Vad visorna vill från 1986. Även efterföljande Mellan natt och dag, 1989, var en fin skiva. Zamba låg också bakom kultsången Det mås i Mönsterås.

Mönsterås Bluesband – Bluesmusik är inte riktigt min vardagsmat. Men man kommer inte förbi detta grandiosa band. Live är de helt outstanding. Jag har hört dem några gånger, bland annat en mästerlig spelning på Oknöfestivalen, om ni minns den. På skiva är de inte lika dynamiska, men det är klart att blues på mönsteråsdialekt hör hemma i varje mönsteråsbos skivsamling. Verksamma sedan 1974. Lyssnartips: Två rosor i buteljen, CD, 1994.

The Quill – Hårdrocksband från Mönsterås. Jag kan inte så mycket om hårdrock, men de som begriper säger att detta band håller hög internationell klass. Det jag har hört låter riktigt spännande. Såg dem live för länge sedan på Oknöfestivalen när de hette bara Quill. Kul att de håller fast vid hårdrocken.

Tonix – dansbandet som bildades redan 1967. Dansband har tyvärr aldrig varit något för mig, men jag har en skiva med Tonix från 1970-talet (Förlåt mig älskling) och den är faktiskt helt ok. Dansbandsmusiken höll tveklöst högre klass då än idag.

Nämnas kan också den begåvade Elin Ruth Sigvardsson (mycket duktig, problemet är väl att det finns så många i denna genre), bröderna Renliden, musikerfamiljen Ankarblom mfl. Ja, det finns ju mycket mer som aldrig ges ut på skiva. Tänk bara på all körmusik som kyrkfolket sjunger. Icke att förglömma är också några mytomspunna kassettutgivningar av undertecknad och Peo Wictorsson från 1980-talet.

Nå, jag återkommer snart med fler lokala tips. Detta var nog bara några av de mest kända. Får jag tänka till lite så blir det mer. Jag har under åren saknat något spännande rock- och popband med egna idéer från orten. Jag ska gräva lite så får vi se vad jag kan hitta för något från den nya generationen på väg fram.

Musikhistoria

Musiktipsen duggar tätt nu när hösten är här. När man nämner Simple Minds så fnyser många och tänker på hur erbarmligt tråkiga de blev. Men låt oss i rättvisans namn påminnas om hur fantastiskt bra de var i början:
Life in a day (från debutskivan med samma namn, 1979). Kanske inte världens bästa låt, och inte min favortit, men kombinationen av gitarr och elektroniska pianon var ändå något man tyckte var häftigt då)

Love song (från Sons and Fascination, 1981). Fin singel som nådde välförtjänt framgång. Hypnotiskt.

Boys from Brazil (från Sons and Fascination, 1981). Det här är helt enkelt väldigt bra om man har en dag över för lite elektronisk musik.

Bara något år senare hade de blivit mer popigare. Men visst var det ännu bra:Glittering Prize (från New Gold Dream, 1982).

För egen del har jag inga problem med Sparkle in the rain och Once upon a time heller. Bara man kan acceptera att gruppen blev mer kommersiell så låter det också bra. Men sedan orkar jag inte mer, bortsett från en riktigt bra dubbel-live-Lp från 1987. För alla som gillar Simple Minds mer tillgängliga sida länkar jag till en av deras största hits Waterfront. Något uttjatad, men basgången och energin gör den ändå bra.

Nils Dacke - Tjuv och horkarl eller frihetshjälte?

En tjuv och horkarl...ja sådan var han Nils Dacke. I alla fall om vi ska hålla Gustav Vasas ord för tillförlitliga. Men det ska vi inte. Här i Småland håller vi ännu Nils Dacke för en frihetshjälte mot centralmaktens förtryck. Låt vara att Dacke hade sina sidor han också, och det är osäkert hur han skulle ha hanterat en maktposition.

Nils Dacke gick i spetsen för det största svenska bondeuppror landet har skådat. De Småländska områdena utgjorde vid den tiden rikets utmarker och folket här var vana att sköta sig själva i ganska hög utsträckning. Man bedrev handel med Blekinge som vid denna tid tillhörde Danmark. Ja, gränsbefolkningen upprättade till och med särskilda bondefreder och vägrade strida mot varandra när Sverige och Danmark låg i krig. Gustav Vasas skattepålagor och ovilja att acceptera denna handel var en av orsakerna till upproret. En ibland negligerad orsak var böndernas missnöje med förändringar inom kyrkan. Folket var djupt religiöst och man ville ha tillbaka den katolska mässan, inte den urvattnade lutherska. Till detta skall läggas Gustav Vasas stölder i de småländska kyrkorna av kyrksilver och annat som de småländska bönderna under århundraden samlat ihop. Tyvärr har de historiematerialistiska forskarna inte alltid uppmärksammat de religiösa orsakerna till upproret, utan bedömt historiska skeenden utifrån sin egen tids perspektiv.

Hur som helst finns det all anledning att reflektera över Nils Dacke och det han kan symbolisera.

Ta tillbaka det objektiva människovärdet

Vissa ämnen återkommer här på bloggen. Särskilt återkommer jag till regeringens fräcka oförskämdhet att definiera vissa människor som "utanför". De avser särskilt arbetslösa och sjukskrivna, dvs människor som inte producerar maximal skatt genom lönearbete (även om de också betalar skatt). Sakta men säkert har människovärdet glidit iväg från något objektivt där du fick ditt värde och medborgarskap just genom att vara människa, till att kopplas till din produktivitet när det gäller lönearbete. Det är högst olyckligt och här gäller det att varna och säga ifrån ofta och högt.

Människorna själva har aldrig klassat sig som utanför. Dessutom har människor en bra förmåga att skapa meningsfulla liv även som arbetslösa och sjuka. Det finns inget som säger att en arbetslös eller sjuk kan göra en lika god samhällsinsats som en lönearbetare.

Regeringens nedvärderande definitioner av arbetslösa och sjukskrivna är inget annat än kollektiv mobbning. De skapar medvetet attityder så att den som är arbetslös eller sjuk skall känna sig utanför, må dåligt och skämmas. Enligt regeringen är det otänkbart att vara arbetslös och lycklig på samma gång. Man ska må dåligt. Annars har man fel inställning.

Godkänn aldrig ett sådant nedlåtande resonemang. Ta tillbaka initiativet och hävda ditt människovärde.

OBS att denna kritik inte kommer från vänsterhåll. Jag är politiskt obunden.

Musiktips - Väsen

Det var folkmusiken som gjorde att jag återfann glädjen i musiken igen. Folkmusiken kopplade på känslorna efter flera års i det närmaste likgiltighet inför musik. Idag länkar jag till en av de bästa folkmusikgrupperna - Väsen.

Väsen - One Hour in Hungary
Väsen - Linnaeus Polonaise (lite sämre ljudkvalitet, men fin dans).

Mönsterås Kommun och livsmedelskontrollerna

I ett tidigare inlägg kritiserade jag kommunen för att de inte gjorde tillräckligt många livsmedelskontroller hos näringsidkarna. Kritiken grundade sig på en artikel i Barometern/OT, vilken i sin tur fick informationen från en myndighet. Myndigheten erkänner nu att kritiken var missvisande. Mönsterås var bättre än statistiken visade. Därmed tar jag bort mitt inlägg och ber om ursäkt att jag så okritiskt köpte tidningens information.

Det är ändå viktigt att diskussionen förs. Låt oss lyfta diskussionen något och låta den gälla kommunens relationer till företagen. Samtidigt som kommunen vill få hit och gynna företagsetablering, så har kommunen en granskade uppgift. Där blir det lätt intressekonflikter. Hur löser man denna uppgift? Jag minns en bluesfestival när man hade hittat råttskit på en restaurang. Miljöinspektören ryckte ut, men vågade inte stänga restaurangen pga den inkomstbringande festivalen. Det skulle vara intressant att få veta om kommunen har några regler som reglerar denna dubbelsits av både gynnare och kontrollant.

Västerländsk kulturkris - människan mer än en konsument

Det vi ser i dessa dagar är inte i första hand en ekonomisk kris, utan symptomet på en mer djupliggande andlig och kulturell kris. Västerlandet har under en långt tid sakta men säkert förlorat en sansad helhetssyn på tillvaron. Vi saknar idag en sammanhållande värdegrund i samhället som för vidare goda värderingar om hur man skall relatera till sina medmänniskor och till naturen. Den västerländska sekulariserade kulturens kapitalistiska rovgiriga väsen håller på att förstöra vår planet och har skadat mänskliga relationer för lång tid framöver. Den har förvandlat människor med värdighet till endast konsumenter. I det gamla Sverige, ehuru lotterna föll olika, fick människan sitt värde i egenskap av att vara människa. Idag får du ditt värde beroende på hur produktiv du är och hur mycket du kan konsumera. Man skall till och med konsumera relationer.

Vi behöver hitta tillbaka till de värden som odlas och fostras i de små gemenskaperna, familjen, släkten, vänkretsen. Ge tillbaka människan sitt objektiva människovärde. Jag är mer än en ensam konsument.

Mönsterås skolor - storsatsning eller återställare efter flera års missbruk

"Miljonsatsning på skolorna nästa år" är rubriken i dagens OT på Mönsteråssidan. Barn- och utbildningsnämnden har fått pengar över så nu ska det satsas. Borde jag inte applådera?

Den inte allt för smickrande bakgrunden är ju att Centern har skurit ned inom skolan i Mönsterås de senaste åren, och det har inte bara handlat om en anpassning till minskade barnkullar. Dessa nedskärningar har uppenbarligen medfört att det finns pengar över samtidigt som fler har valt Mönsteråsgymnasiet, pengar som nu ska gå tillbaka till skolan. Det kan man knappast kalla satsning, snarare en återställare. Och när man tvingas ta en återställare så har det, som vi alla vet, pågått ett missbruk under flera år.

Centern och Patric Petersson vet förstås att det är just skolområdet som är partiets riktigt svaga område i kommunen. Därför är det viktigt att man året innan valet kan vinkla detta som en satsning. Möjligen kan man också tycka att det är god ekonomisk förvaltning att först spara innan man ser om det blir pengar över som kan tillföras. Och så fungerar det förstås på de flesta områden. Men när det gäller skola och sjukvård så kan man inte spara och dra ned hur som helst eftersom vi har med utsatta grupper att göra. Tyvärr har dock mönsteråsbarnen fått vara brickor i kommunens ekonomiska rävspel de senaste åren.

En besvärlig jäkel...

En man i Hultsfred Kommun har inte fått ett lärarjobb. Om man skall tro tidningarna är en av orsakerna hans blogg som lär innehålla sådant som är oförenligt med läraryrket. Vad det kan vara har jag inte koll på, men vad jag förstår är det ändå inte något anmärkningsvärt stötande.

Denna händelse får mig att, något självupptaget kanske, reflektera över min egen blogg och mina potentiella arbetsgivare. Skulle mina chanser att få ett jobb minska om arbetsgivaren gjorde en sökning på mig och hittade denna blogg? Arbetsgivaren skulle då kunna få uppfattningen att den där J är nog en besvärlig jäkel...han klagar på mycket, han kritiserar, han är politiskt svårplacerad, har åsikter om det mesta etc. Jag kan tänka mig att mitt förhållningssätt till omvärlden kan skrämma bort många arbetsgivare, särskilt som jag fullständigt struntar i vad man ska tycka i Sverige just nu.

Nå, nu spelar det kanske ingen roll eftersom jag inte vill ha en arbetsgivare som är så feg och fördomsfull. Jag föredrar orädda chefer som uppskattar konstruktiv kritik och öppna samtal med sina anställda, chefer som förmår uppskatta och ta vara på människor som tänker lite annorlunda. Allt annat skulle tråka ut mig ganska så omedelbart.

Jobb jag har haft...och förlorat - Del I, Växjö Universitet

Jag tänkte påbörja en liten serie här på bloggen om några jobb jag har haft. I första hand kommer jag att ta upp jobb jag har haft i Mönsterås, men även i Växjö. Jag är ganska så lojal av mig, så några större avslöjanden eller skandaler blir det inte, annat än i ett par fall där anständigheten så kräver.

Vi börjar vid Växjö Universitet. Där var den legendariske historikern Lars-Olof Larsson professor på 1980-talet. Han hade satsat på en ny generation historiker med Peter Aronsson och Lennart Johansson som ledande namn. De i sin tur byggde upp en unik forskarmiljö med oss studenter. Jag hade förmånen att få läsa både för Lars-Olof Larsson och Peter Aronsson. När jag sedan började forska på allvar så fick jag vara med i den krets som var med och gjorde historieämnet i Växjö till ett av de mest omtalade och kreativa miljöerna i Sverige. Det fanns studenter som medvetet valde historia i Växjö framför Uppsala och Lund.

Det som gjorde miljön så kreativ var nog att vi var så olika när det gäller infallsvinklar till ämnet. Vi kunde ha tuffa diskussioner men sedan ta en öl ihop. Vi tänkte, utvecklade, trätte lite, analyserade, kämpade på. Det var högt i tak. Ändå var det det lokala perspektivet som i grunden förenade oss. Oavsett våra olika teoretiska eller ideologiska utgångspunkter så var vi överens om att historien utspelar sig i det lokala sammanhanget där människor lever.

De äldre vågade dessutom satsa på oss yngre. Redan mitt första år som doktorand fick jag undervisa A-studenter. Historikern Peter Danielsson och jag drev med stor framgång kurser under några år. Skryt är mig främmande, men vi var älskade av studenterna, kultpersoner. Det var fantastiskt roligt, spännande och också nervöst. Jag brukade ibland gå till universitetets lokaler och öva hela nätterna på mina föreläsningar. Men tiden blev jag mer avslappnad och lärde mig att improvisera allt mer och föra dialog med studenterna. Efter ett par år hade jag även kurser i Häxförföljelsernas historia, vilket var makalöst intressant.

Ja, det var några gyllene år på 1990-talet på Växjö Universitet. Sedan började det blåsa andra vindar. Man skulle visa upp fina fasader med disputerade lärare. Då hjälpte det inte att vi kunde visa upp kursutvärderingar med toppbetyg från studenterna. Nya ledare tillkom som ändrade det framgångsrika konceptet, vilket i själva verket innebar att man borrade hål i det ståtliga skeppet Historia vid Växjö Universitet. En unik forskarmiljö gick till botten när många av oss som varit med och byggt upp miljön antingen manövrerades ut eller fann det bäst att verka i andra miljöer för husfridens och forskarglädjens skull.

När jag ser tillbaka på de åren är det med tacksamhet. Jag har aldrig haft en arbetsgivare som vågade riskera så mycket. För nog var det en risk att satsa på oss unga som man gjorde. Men jag vågar påstå att vi levde upp till förväntningarna och mer därtill. Arbete kan inte bli roligare än så här. Och jag vet att vi för alltid påverkade många studenters känsla för historia, samtidigt som det gav oss alla minnen för livet.

Bra vara ekonomisk dumskalle

Ibland ger människor goda råd - "om ni får pengar över så satsa dem i aktier", "nu när ni har fått barn så behöver ni en kombi", "varför bor ni i radhus med hyresrätt? Det är mycket billigare med eget hus.". Ja, så där har det låtit under årens lopp. Allt i högsta välmening.

Men vi har envisats med sparkonto (där det oftast inte finns särskilt många tusenlappar), liten bil och hyresrätt. Eventuella saker till hemmet har inhandlats kontant. Orsaken till detta gnetande och defensiva ekonomiska beteende är att vi inte litar på ekonomiska experter. Man har liksom anat att de har fel och att den ekonomiska krisen skulle komma förr eller senare. Så det har kännts bättre att inte ha några stora skulder och krediter. Idag känns det bra att ha varit en ekonomisk dumskalle. Vi har inga aktier eller räntor att oroa oss för, även om vi förstås drabbas allmänt av det ekonomiska läget.

Jag förstår inte att folk behandlar de "ekonomiska experterna" som gudar. I dessa dagar så lockar tidningarna med vad de "ekonomiska experterna" ger för råd till vanligt folk. Har vi inte lärt oss läxan nu? Experterna kan inte annat än gissa, och de gissar ofta fel. Ekonomi är inte vetenskap utan ideologi.

Efter kommunismens stora misslyckande, så har man hyllat marknadsekonomin. Den löser sina egna problem sägs det. Nix, så är det inte. Det är vanligt folk som drabbas när marknaden får styra ohämmat. För marknaden består ju inte av likvärdiga aktörer. Det är företagsledarna och börshajarna som är de drivande mot stupet.

Finns det då alternativ till de två extremerna kommunism respektive otyglad marknadsekonomi. Ja, i Sverige hade vi en gång ett folkhem som använde sig av en gyllene medelväg. Kritiken har ibland varit hård mot detta system, men sanningen är att det fungerade jämförelsevis väldigt bra. Det låter kanske hemskt tråkigt, men en balans mellan marknad och gemensamt ansvar via staten är faktiskt ganska klokt. Men då måste man inse att människan är girig på egen hand och att denna girighet måste balanseras av kollektivets mer sansade och ansvarstagande beslut.

Mönsterås herrfotboll i kris?

Mönsterås GIF, herrar, har sedan några år bosatt sig i division fem eller dess närhet. Något år kan de lyckas gå upp i fyran, för att sedan ramla nedåt direkt. Under åtskilliga år har man förklarat läget med att laget genomgår en föryngring. Vän av logik inser att de som var unga för sju år sedan, nu borde vara mogna fotbollsspelare i 25-årsåldern.

Annat var det när jag var ung. Mönsterås krigade då mot Gais om en plats i näst högsta divisionen, och den tidens division tre var normalpositionen om jag inte missminner mig. Så vad har hänt och är utvecklingen helt av ondo?

En ort av Mönsterås storlek borde förstås ha ett fotbollslag som spelar i trean eller fyran elit. Jag har ingen förklaring till varför det inte är så. Föryngringssnacket köper jag dock inte. Att färre spelar fotboll idag pga konkurrens från innebandy och datorer må vara sant, men det drabbar ju alla orter lika.

Nå, när jag var barn var det väldigt hårt och seriöst redan inom barnfotbollen. Jag var själv med och det rådde rena mobbningen mot de spelare som gjorde mistag och inte riktigt platsade i laget. Detta skapade en elit av tuffa spelare som satsade uppåt. Priset var förstås att vi som inte var så duktiga for illa.

Om raset i tabellerna har medfört en större känsla av amatörism, laganda och kamratskap, så är det av godo. Men jag vet inte om det verkligen är så. En kväll råkade jag gå förbi när giffarna tränade, och det var ett himla gnäll och skrikande.

Nej, jag kommer aldrig att gå och titta på Kalmar FF. Jag föredrar att se matcher från division fem och sex. Jag inbillar mig att det är där fotbollens själ finns. Men aldrig mer skall jag bevittna en träning med Mönsterås GIF. Det kan kosta mig en av mina sista illusioner

Företagspark eller industriområde...en lek med ord

Just nu i skrivande stund håller kommunen på att skövla det fina naturområdet vid infarten till Blomstermålavägen strax utanför Mönsterås tätort. Det skall bli en företagspark, säger man. Det låter ju fint. "Företag" låter finare än "industri", och "park" låter finare än "område". Men låt oss tala klarspråk. Det ska bli ett industriområde. Kanske låter man några träd stå kvar för att kunna kalla det park. Kanske är tanken att man skall göra det något mer estetiskt tilltalande än gamla trista industriomåden från förr.

Missförstå mig inte. Jag är inte emot utveckling. Det är bra om företag kan lockas till orten som genererar arbetstillfällen. Men fanns det verkligen inte en bättre plats? Kanke inte...jag vet inte. Men det stör mig när man luras med orden

Mönsterås Bruk och fiskarna

Det är nu några månader sedan det framkom att Mönsterås Bruk har ansökt om att få öka sin årsproduktion. Bruket framhäver att man har minskat utsläppen per produktionsenhet, men vill helst tala tyst om att man har ansökt om att få släppa ut 4% mer totalt sett. I ett tidigare inlägg gjorde jag en koppling till utsläppen och fiskarnas hälsa. Nu visar det sig att utsläppen hamnar i luften. Nå, det spelar egentligen ingen roll för mitt principiella resonemang. Vad bryr sig djur och natur om minskade utsläpp per produktionsenhet om utsläppen ändå ökar.

Hur som helst. Först nu verkar ansökan ha gått ut på remiss. Så man får väl förmoda att bruket hinner släppa ut allt innan beslut från berörd myndighet är fattat.

Polisen som mitt i gatan står...tut tut

Det är väl drygt ett halvår sedan Mönsterås fick fem nya närpoliser. De skulle ta itu med ungdomsbrottslighet, lokala inbrott, skadegörelse, mopedbus och annat som polisen annars inte prioriterar. De skulle synas på köpingen också. Det lät ju bra. Men vad hände?

Jag rör mig ute ganska ofta, men har ännu inte sett några poliser på gatorna. Skadegörelsen och nedskräpningen, exempelvis i hamnen, är värre än någonsin, mopeder okynneskör som vanligt och bilar kör ostörda racertävlingar i centrum. Förhoppningsvis sker ett arbete som jag inte känner till. Annars är det illa hur fem poliser kan märkas så lite.

Nytt parti i Mönsterås

Jag funderar på att bilda ett nytt lokalt parti som ska ställa upp i nästa kommunalval i Mönsterås 2010. Jag har undersökt reglerna och det var inte så krångligt som jag trodde. Man behöver varken registrera partiet eller bilda förening för att få beställa valsedlar. Dessutom är valsedlarna ganska billiga, 650 kr i startavgift och sedan 30 kr per 1000 st. Helt ok. Så nu ska jag fundera ut ett bra namn, mejsla fram en ideologisk grund och skriva ihop ett förslag till partiprogram för Mönsterås. Därefter ska det bli intressant att se om några fler vill vara med.

Ungefär så här skulle det kunna se ut (skrivet i hast):
Hur vi tänker (Ideologisk bas)
Mönsterås Kommun består av alla oss som bor i kommunen, inte bara av politiker och tjänstemän. XX-partiets vision är att du som invånare skall bli mer delaktig och få större inflytande över Mönsterås Kommuns framtid. Besluten skall inte fattas över huvudet på folk. På så sätt får vi ett Mönsterås där människor trivs och känner sig trygga.

XX-partiet står fritt från de etablerade partiernas ideologier. XX-partiet bygger på den demokratiska grundprincipen om alla människors lika värde, vilket får den praktiska konsekvensen att alla skall få möjlighet att påverka utvecklingen där man bor.

Vad vi vill
* Ett Mönsterås där du kan påverka - XX-partiet vill ha mer direktdemokrati, vilket vi tror skulle ge ett mer demokratiskt Mönsterås. Där lagen så medger kan fler beslut fattas av lokala föreningar, byalag och enskilda etc. Där kommunen fattar beslut skall alla människor som berörs av ett beslut höras. Idag är det ofta en liten klick kommunalpolitiker, tjänstemän och företagselit som styr.
* Ett tryggt Mönsterås – idag präglas Mönsterås av nedskräpning, klotter, skadegörelse, mopedbus. Genom ett konsekvent och genomtänkt samarbete mellan kommunen, skolan, polisen och föräldrarna vill vi ta tag i detta på allvar.
* Ett gästvänligt Mönsterås – Mönsterås var en gång föregångare när det gäller turism. Idag är turismen en försummad verksamhet. Vi har alla sett hur kommunen har avsagt sig allt mer av ansvaret för Oknö. Samtidigt satsas nästan inget på att marknadsföra andra delar av kommunen som exempelvis Fliseryd och trakterna runt Emån. XX-partiet vill att kommunen tar ett större ansvar för att marknadsföra turismen i hela kommunen.
* Ett barnvänligt Mönsterås – Mönsterås Kommun har de senaste åren försummat skolan. Stora klasser och dåliga resultat präglar verksamheten. Skolan är ett område där vi anser att man inte skall snåla. Barnen är vår framtid. Det är också viktigt att det finns barnsäkra miljöer i kommunen. Vi vill därför göra gatorna tryggare och lekplatserna säkrare.
*Ett kulturvänligt Mönsterås – Efter alldeles för lång väntan skall Mönsterås få ett tillbyggt bibliotek. Kanske, är väl bäst att tillägga. XX-partiet vill se till att ett nytt bibliotek verkligen byggs, samtidigt som det bör bli ett kulturhus med möjligheter till en bredare kulturell verksamhet.

Sammanfattningsvis så vill XX-partiet jobba för ett tryggare och trevligare Mönsterås där du som medborgare får större inflytande.

Kallhyra på Mölstad

Mönsterås Bostäder inför kallhyra i Mölstad från och med oktober. Igår var det informationsmöte. Hyran sänks med ca tusen kronor per månad. Sedan får man betala en fast avgift på drygt 400 kr. Den rörliga delen består av det man förbrukar av kallvatten, varmvatten och fjärrvärme till elementen. För de flesta bör det gå på ungefär ett ut, men det blir förstås inte lätt för den som lätt fryser eller har många barn som vill stå i duschen ofta och länge. Lite dyrare på vintern, lite billigare på sommaren. En fördel är förstås att man blir mer medveten om hur mycket man förbrukar.

Annars kokade det en hel del på mötet. Många var uppriktigt arga. Det handlade om en genuin oro, brister i informationen, problem i lägenheterna. Många är fortfarande arga för de problem som uppstod i samband med renoveringarna för ett par år sedan och som ännu inte rättats till. Många, inklusive jag själv, skrev lista efter lista på fel som aldrig åtgärdades. Detta glömmer folk inte. Det pyr och kokar. Gamla konflikter skapar förstås en misstänksamhet även gentemot detta projekt.

Den viktigaste kritiken gick ut på att lägenheterna är energislukare genom sina oisolerade golv och otäta fönster. "En får ju hoppe från tröskeln till hallen", som en av damerna sa (golvet i lillhallen är iskallt). Varför gjorde man inget åt det när man renoverade? Under nuvarande förhållanden blir det svårt att spara energi.

För egen del har jag ännu ingen åsikt. På ett sätt är det ok att man betalar för det man förbrukar. Å andra sidan borde man ha genomfört detta mer i samråd med hyresgästerna och lägenheterna borde ha fått isolerade golv och tätade fönster. Nu lastas allt ansvar över på hyresgästerna som inte har någon utbildning i energisparande.

I vår familj har vi numera ett nytt motto: "Vill man på sommaren semestermysa, får man på vintern frysa".

Okritisk journalistik

Roland Åkesson får ett eget kapitel i en ny bok av de politiska reportrarna C-G Kjellander och Margit Silberstein. Ja, det kan man läsa i dagens Barometern-OT. Så långt är det ok, det kan tidningen gärna rapportera om. Men sedan blir det lite galet när journalisten skriver att "Med tanke på Åkessons och Mönsteråscenterns höga valsiffror de senaste åren är väl en inte allt för vild gissning att Åkesson och Mönsterås i boken framstår som ett gott exempel på hur en kommunpolitiker bör vara och agera."

Journalisten, som i vanliga fall är påfallande duktig och läsvärd, föregriper därmed bokens analys och ger Åkesson gratis mysreklam. Själv utgår jag ifrån att bokens författare i egenskap av politiska reportrar har ett kritiskt grundperspektiv. Om inte har de inte gjort sitt jobb och då bör det förstås framgå av Barometern-OT´s kommande recension.

Det är tråkigt när journalistiken glömmer bort sin kritiska udd och får ett slags myspysförhållande till politiker. Även Roland Åkesson, hur duktig och trevlig han än må vara, skall granskas kritiskt. Man behöver inte vara otrevlig för det. Det räcker med att ställa de oväntade frågorna, leta fram människorna som tycker annorlunda och gräva lite djupare i protokollen.

Nattfåk - Johan Theorin

Nu har jag läst Johan Theorins nya bok Nattfåk. Och den är helt i klass med Skumtimmen. Jag älskar det långsamma tempot, vardagsbeskrivningarna, den lokala förankringen (här norra Öland), de udda men samtidigt helt vanliga gestalterna, den romantiska naturbeskrivningen, tungsinnet och inte minst att berättelsen sätts in i ett historiskt sammanhang. Allt för ofta så har den moderna deckaren en historielös samtidsanknytning som bara är politiskt korrekt, men Johan Theorin har en genuin känsla för sammanhangen. Det här är ingen "må bra" bok. Den har en sorglig grundton och det långsamma tempot kräver tålamod. Någon riktig recension orkar jag inte skriva, men DN´s recensent har förstått bokens väsen och sammanhang. DN´s recension.


Ytterligare några recensioner:

Svenska Dagbladet
Corren
Hufvudstadsbladet

Är skolan en fråga för politikerna?

En lärare på Parkskolan har skrivit ett brev där hon tar upp problemet att vissa elever i årskurs sju är på en nivå som motsvarar årskurs tre och fyra. Det är förstås nödvändigt att detta tas upp (samma fenomen finner man på olika nivåer inom utbildningsväsendet), inte bara internt, utan även så att det kommer allmänheten till del. Visserligen får man räkna med ganska stora variationer i en klass, men det som här beskrivs är förstås helt orimligt.

Nå, debatten bör inte handla om det hade varit bäst att sköta ärendet internt. Det mest allvarliga är att ordföranden i barn- och utbildningsnämnden Patric Petersson säger att detta inte är en fråga för politikerna. Han anser alltså att detta är något som tjänstemännen får reda ut bäst de vill. Han ser inte sambandet mellan bristande ekonomiska resurser, ordningsproblem i klassrummen och lärarnas möjligheter att ge alla elever det stöd de behöver.

Skolan är i högsta grad politikernas anvarsområde, inte bara tjänstemännens och föräldrarnas. Nog borde en politiker som är nämndordförande inse det.

Krångel med frågepanelen

Sedan denna blogg uppmärksammat att Mönsterås Kommun aldrig återinförde sin frågepanel, så fanns den plötsligt där igen i maj. Men inga frågor eller svar fanns att läsa på hemsidan. Månaderna gick, men inget hände, vilket även det uppmärksammades här på bloggen. Hade Mönsteråsborna inga frågor?

Idag fungerar plötsligt frågepanelen igen. Det visar sig att människor har ställt frågor där sedan maj, och ganska flitigt dessutom. Men tekniken har uppenbarligen fallerat eftersom inga frågor har gått att läsa. Många frågor är hursomhelst högintressanta. Och nog tycker jag att Frågepanelen är ett av många sätt att blåsa lite liv i en av de demokratiska aspekterna. Jag tror inte det är någon större risk att politikerna drunknar i frågor så att de får tidsbrist. En del av politikeruppdraget är förstås att besvara frågor. Synd bar att Frågepanelen inte ger utrymme för någon vidare dialog än fråga-svar.

Frågan är varför det dröjde så länge innan kommunen upptäckte att tekniken inte fungerade? Vissa fick vänta 4 månader.

Mönsterås Kommun tillämpar romersk rätt

Turerna kring tjejen som inte får busskort går vidare. I dagens Barometern/OT säger Tommy Englund och Patric Pettersson att det skall vara lika för alla och att sexkilometersgränsen skall tillämpas med milimeterprecision. Det betyder alltså att Mönsterås Kommun tillämpar Romersk rätt i detta fall. Låt mig få förklara varför det är allvarligt.

I den romerska rättstraditionen var man noga med lagens bokstav. En hungrig tjuv fick samma straff som en rik. Rättstryggheten kanske var ganska bra. Man visste vad man fick. Lika för alla så att säga. Men den var också stel och många gånger omänsklig.

Här uppe i Norden var vi mer måna om att väga in omständigheter och sedvanerätt. Om lagen föreskrev dödsstraff så kunde det omvandlas till böter om man exempelvis hade minderåriga barn, för att ta ett exempel. I vår tid märks detta även i småsaker som när vi kommer till byggnadslov, fortkörning etc. Den som kör för fort med en gravid kvinna som skall till att föda får sannolikt inte böter, medan den som kör för fort endast pga slarv får böter etc etc. Den som ansökt om bygglov där ytan mariginellt överstiger det tillåtna får det i regel godkänt. Detta öppnar förstås för ett visst godtycke, men det är priset vi får betala för att markera att lagen är till för människan och präglas av mänsklighet. Den lever inte sitt eget liv. Lagar och regler finns till för människans skull, inte för att jäklas.

Om Mönsterås Kommun hade tillämpat den gamla rättstraditionen så hade man tyckt att 50 meter är en mariginell avvikelse och att tjejen därför kan gå före en milimetertolkning av lagen. Lagen finns ju till för människan och inte för sin egen skull.

I Mönsterås tillämpar barn- och utbildningsnämnden romersk rätt, men byggnadsnämnden den mer flexibla germanska. Kommunen får nog bestämma sig vilken rätt man skall tillämpa.

Om nyttan av att läsa texter från ideologiska främlingsland

En kamrat undrade hur jag på min blogg kunde länka både till moderaten Carl Bildts och till vänsterpartisten Tomas Jonssons blogg. Det är inte så svårt. Min rubrik är ju "Bloggar jag läser", inte "Bloggar vars åsikter jag delar". Jag tycker det är nyttigt att läsa åsikter som man inte delar. Det gör att man får tänka till lite. Någon gång kanske man tar intryck av argumenten och ändrar sig, men oftast kanske man vässar sina egna argument. Vid min ålder ändrar man sig inte så ofta. Så, nej, jag är varken moderat eller vänsterpartist, men jag läser gärna vad herrarna på ytterkanterna skriver, även om de bor i för mig ideologiska främlingsland.

Att ha mariginalen på sin sida

I dagens Barometern/OT kan man läsa om en tjej på Oknö som inte får åka gratis skolskjuts till skolan eftersom hon bor 50 meter för nära skolan enligt dagens regelsystem. Tidigare har det gått bra, men ändrade regler har gjort att barn- och utbildningsnämnden har avslagit ansökan.

Byggnadsnämnden tillämpar i regel en helt annan princip. Ofta kan man läsa att byggnadsnämnden har godkänt byggnadsplaner där byggytan överstiger det tillåtna med ett antal kvadratmeter. Motiveringen är att byggytan endast mariginellt överstiger det tillåtna.

Nu kan man ju ganska så övertygande argumentera för att 50 meter också är mariginellt. Om man är konsekvent så bör man alltså låta tjejen åka buss gratis. För det är väl inte så att kommunen tycker det är viktigare att rika byggherrar får igenom sina önskemål än en gymnasietjej? Det ser inte snyggt ut att olika nämnder tolkar gällande regler på olika sätt

Kristen?

Någon kanske har lagt märke till att jag kallar mig kristen här på bloggen. Det är ju numera något exotiskt i Sverige. Nå, hur kan jag kalla mig kristen och kritisera kommunen så hårt som jag gör ibland? Borde inte den kristna tron leda till en större ödmjukhet inför andras tillkortakommanden? Jo, det är nog en helt riktig iakttagelse. Å andra sidan kallade Jesus Herodes för "räv", vilket tyder på en djärv och avslappnad attityd till överheten. Men nu ska jag inte smita undan, utan bli lite mer personlig. Jag är varje dag i behov av Guds nåd och instämmer från hjärtat i syndabekännelsen:
"Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa såsom mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.".

Nynästvisten i historisk belysning

Under flera år har Mönsterås och en villaägare vid Nynäs stridit om en strandremsa.

Kommunen hävdar att folk skall ha rätt att nyttja den som gångpassage. Motparten hävdar att det är hans mark och att det görs störande intrång på hans privata domäner.

Det finns mer att säga om detaljerna, men efter många beslut och överklaganden så har myndigheterna kommit fram till att strandremsan får nyttjas av allmänheten.

Det är ett klokt beslut som följer sedvanerätten. Sedvanerätt betyder "oskriven rätt" och avser en slags praxis man följer där lagen inte säger något eller där det kan tolkas olika. Människor är vana att gå vid strandremsan och har så gjort i alla tider. Sedan gammalt har människor gått från Mönsterås via Nynäs och vidare mot Oknö. Enligt sedvanerätten skall de således ha rätt att fortsätta med det. Juridiken bör i ett sådant fall väga in detta.

Sedvanerätten var mycket viktig i Sverige under historisk tid och något om man i regel tog hänsyn till i domstolarna. I 1734 års lags rättegångsbalk står det: "Domaren skall noga prova lagens rätta mening och grund och därefter döma; men ej däremot, efter eget godtycko. Landssed, som ej har oskäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, där beskrifven lag ej finnes"Nynästvisten handlar således om så mycket mer än den aktuella strandremsan. Den handlar om sedvanerättens status i samhället.