På spaning efter det Mönsterås som flytt VII - Torget

Torget 8 är det vita huset ungefär i mitten på vykortet.

Längst där uppe bakom de fula affärshusen ligger gamla Torget åtta.



Till Torget 8
Jag minns ännu flytten till Torget åtta (huset har idag annat nummer och är det vita hus som ligger över Systembolaget/Algots) när jag var fyra år. Det var en kall kulen kväll, kuslig också. Jag minns att huset framstod som spöklikt jämfört med den moderna lägenhet jag var van vid. Vår lägenhet låg på övervåningen och var köpingens högst belägna bostad. Framför mig låg emellertid tre fantastiska år. Torget var den mest fulländade plats en unge kunde leva på. Visserligen hade väl en del hus rivits redan när vi kom dit i början av 1970-talet, men ännu fanns många vildträdgårdar, unika gamla hus och utedass kvar.

Kallvatten och järnspis, men makalös utsikt
Lägenheten var mycket gammalmodig för att vara i folkhemssverige, vars moderna bostadsprogram var uppmärksammat över hela världen. Varmvatten saknades och i köket fanns endast en ålderstigen svart järnspis där det alltid eldades. På den lilla toaletten fanns ett litet badkar som fick fyllas på med spisvarmt vatten när någon ville tvätta hela kroppen samtidigt. En gång hade toaletten varit ett litet trapphus, varför den stack ut utanför själva huvudbyggnaden. Utsikten var förstås unik och för mig som ofta lekte detektiv var spejarfaktorn hög.



Bakom min far kan man genom fönstret ana den fina utsikten, även om just detta foto inte är från 1970-talet.


Arbetarkvarter
Lägenhetens standard var det gängse på Torget som ännu var ett utpräglat arbetarkvarter. De flesta männen i kvarteret jobbade på Industrifjädrar/Stece, någon på hamnsågen. Kvinnorna var självklart hemmafruar. Det var först efter rivningarna, renoveringarna och nybyggena under slutet av 1980-talet som kvarteret ändrade karaktär, fick status av exklusivt centrumboende och i stort sett övertogs av de välbärgade. Därmed förstördes också områdets unika kulturvärde som levande arbetarkvarter.

Alvar, Aina och Erik och så gubben Asp
Under oss bodde Alvar och Aina, välkända profiler i Mönsterås. De hade bott där sedan slutet av 1930-talet. Alvar, eller Alvar med hatten som han kallades, var min fars fosterbror och biologiskt min farmors kusin. Alvar och min far hade föräldrahemmet i Krokstorp ihop, en gammal backstuga som numera fungerade som sommarstuga. Alvar och Aina hade inga egna barn så de blev min farfar och farmor. Oftast hade de Ainas bror Erik inneboende hos sig. Alvar, Aina och Erik var riktiga original av det slag man inte hittar nu för tiden. De var mycket förnöjsamma på ett sätt man sällan återfinner idag. Livets glädjeämnen bestod av att ta en biltur till Oknö, gå bingopromenad, spela kort, träffa folk och dricka kaffe. Alvar hade en särpräglad social begåvning och kunde prata med vem som helst om vad som helst. Alvar lärde mig det mesta en unge bör veta – att hitta i skogen, att räkna, hur man gör pilbågar, spela spel och alla möjliga små trix som man hade nytta utav. Förutom mina bortgångna morföräldrar så är det Alvar, Aina och Erik som jag saknar mest.

Jag var ofta hos Alvar och Aina. Dörren var alltid olåst och man var jämt välkommen. På den tiden tog alla socialt ansvar i kvarteret. Man behövde inte heller fråga om man fick hälsa på. Man bara klev på. Oftast gick jag direkt till tant Ainas skafferi där jag fick ta för mig av de goda Singoallakexen. Det översta kexet fick jag alltid lov att slänga eftersom det alltid var fullt med svartmyror som tänkt samma tanke som jag.

Nedanför vårt hus låg ett annat vitt hus där gubben Asp och hans fru bodde. Frun var tystlåten och med i Jehovas Vittne. Gubben Asp var hennes raka motsats - sur och tvär och svor som en borstbindare. Man sa att han var straffriförklarad, en femfemma som levde efter egna lagar och körde bil utan körkort. Som barn var man lite rädd för honom. I själva verket kunde han vara riktigt trevlig, så länge vi ungar inte hittade på allt för hemska rackartyg. Gubben Asp var nog en ganska så bra karl egentligen. Jag fick ett par skridskor av honom.



Från vänster: Erik, Aina, Alvar, jag, min far. Lägg märke till de i kvarteret så typiska blåa overallerna som fick följa med även på tårtkalas.

Lekmiljön
Hela kvarteret utgjorde en enda stor lekplats med vildträdgårdar och gamla hus mer eller mindre bebodda. Norr om Torget åtta låg exempelvis ett gult ödehus med vildträdgård, utedass och tvätthuslänga. I denna paradismiljö var vi förstås ofta och smög. Nere vid tvätthuslängan låg gamla serietidningar och det utrymmet blev vårt högkvarter under många år, även långt efter att jag flyttat ned till Pionjärgatan. Om Gubben Asp såg oss på det taket fick vi ordentligt med skäll.

I buskaget bakom utedasset som vette mot Torghallen skedde smygrökardebuten. Vi hade köpt cigaretterna i Holms kiosk (till morfar, som det hette). Jag minns att gubben Holm tvekade att sälja till mig, men när jag hotade med att hämta morfar så gick det bra. En kille som kallades Bisse bidrog med snus, men det testade jag bara en gång eftersom jag blev kräkesjuk.

I backen där systembolaget idag ligger kunde man på den tiden åka pulka och skidor ner till Torghallen, en affär som låg där Algotsparkeringen ligger idag. Backen är ganska brant, så farten var imponerande.



Jag gungar utanför det gamla gula ödehuset.

När gubben Asp tog yxan och skulle fånga en skurk
Några riktigt dramatiska händelser inträffade kanske inte under de tre år vi bodde där, men där fanns en atmosfär av spänning och människokärlek som satte sig i sinnet. En händelse har dock särskilt fastnat i mitt minne.

Någon gång under den tid vi bodde där så inträffade en serie mystiska brott i Mönsterås. En okänd person gick runt och stack hål på bildäck. Detta drabbade även oss som hade bilar parkerade vid Torget åtta. Gubben Asp, som var handlingskraftig, bestämde sig för att lösa problemet på egen hand. Sålunda tog han en yxa och bosatte sig i en liten brun barack som han hade placerat på slänten utanför vårt hus. Där höll han sig vaken några nätter. Någon däckmarodör dök dock aldrig upp som väl var. Gubben Asp hade inte tagit med sig yxan som prydnad. Som barn minns jag att den där historien var kusligt spännande. Jag kan än känna de kalla kårarna när mina föräldrar och gubben Asp pratade om den gäckande skugga som drev runt på nätterna och stack hål på däcken. I min värld förvandlades han till ett monster.

Efter tre år hade väl mina föräldrar tröttnat på vedhuggning, eldande och vattenbärande. Flyttbussen gick igen. Men Torget hade för alltid fått en plats i mitt hjärta och skulle fortsätta utgöra kärnan i det område som jag och mina kompisar rörde oss i.



Jag framför vår bil. Till höger syns den bruna barack där gubben Asp väntade med sin yxa.

Jag hade inte tillgång till särskilt många foton från Torget. Men det finns fler och troligen bättre, så jag återkommer så snart jag har besökt mina föräldrar.

Jobb jag har haft...och förlorat - Del II - Kalabaliken på Mönsterås Gymnasiebibliotek

Jag fortsätter nu serien om jobb jag har haft och förlorat. Del ett handlade om Växjö Universitet.

Jag får en tillsvidaretjänst...
Hösten 2002 och våren 2003 vikarierade jag som barnbibliotekarie på Mönsterås Bibliotek. Det gick ärligt talat väldigt bra och ryktet spred sig om min insats. Det fanns folk som ville ta tillvara på min kompetens efter att vikariatet gick ut. Helena Gunnarsson på Gymnasiebiblioteket i Mönsterås lyckades övertala rektorn att tillsätta en vakant 50% tjänst som biblioteksassistent på Gymnasiet. Jag sökte, kom på intervju och fick tjänsten som utlystes som en tillsvidareanställning.

...som görs om till visstidsanställning
Mycket glad åkte jag ner till rektor Jan Es Johanssons kontor för att skriva under anställningshandlingarna. Då hade han till min stora besvikelse gjort om tjänsten till en sex månaders visstidsanställning med möjlighet till förlängning. Fick man överhuvudtaget göra så? Någon riktig förklaring fick jag aldrig.

Assistentjobb med pedagogiska specialuppdrag
Nå, jag började jobbet vars innehåll var mycket mer avancerat än en biblioteksassistents. Förutom att låna ut och ställa ut böcker, hjälpte jag elever med studiearbeten, undervisade de olika klasserna i källkritik på Internet och gav skönlitterära boktips i anknytning till olika aktuella teman som eleverna höll på med. Jag gjorde med andra ord mer än vad som normalt sett ingår i en assistents jobb. Allt gick väldigt bra. Dessutom kom jag bra överrens med eleverna, och inte minst grabbarna fick en manlig förebild på biblioteket.

Osäkra villkor, förlängningar och tjänstens indragande
Efter ett halvår började jag fråga om förlängningsmöjligheter. Och efter många turer hit och dit, där rektorn verkade osäker, fick jag ett halvårs förlängning till årsskiftet 2003/2004. Då var det dags igen, och efter samma ångestladdade väntan blev det en ny förlängning till juni 2004.
Sedan var det dock stopp. Rektorn skyllde på ekonomiska besparingskrav. Kommunen hade förvisso lagt ut besparingskrav på de flesta förvaltningar det året, men den avgörande orsaken var att rektorn aldrig haft någon känsla för bibliotekets pedagogiska roll i skolan, utan drev en defensiv skolbibliotekspolitik. Under det dryga år jag var där hade han aldrig visat sig i bibliotekslokalen.

Rektorn gör äntligen ett besök på biblioteket, skäller ut mig och ställer mig inför inkvisitionsdomstolen
Innan jag slutade hade jag ett antal frågor som jag ville ha svar på. Jag ville exempelvis äntligen få veta varför tjänsten gjordes om från tillsvidareanställning till visstidsanställning, de ekonomiska turerna kring tjänsten, skolans prioriteringar, hur han såg på bibliotekets pedagogiska roll, en del underligheter under anställningsintervjun etc.

Mina frågor tog skruv. För första gången på ett och ett halvt år gjorde rektorn ett besök på skolbiblioteket och kommenderade mig i högsta hysteriska tonläge att infinna mig i ett grupprum. När jag förklarade att han störde mig i mitt arbete kommenderade han dit mig i ännu högre tonläge (skrek!). Det låg hot i luften. Jag fann då för bäst att lomma med. I rummet hade han samlat ihop ytterligare två rektorer (en från Parkskolan, ej nuvarande rektor) som nu skulle ställa mig till svars för mina frågor. Det var rena inkvisitionen. Tre rektorer mot en biblioteksassistent. Jag får väl känna mig smickrad. Jag förklarade lugnt att det inte var jag som skulle stå till svars eftersom jag hade rätt att ställa vilka frågor jag ville, och att skolans ledning hade en moralisk skyldighet att svara. Det var således skolans ledning som skulle förklara sig, inte jag. Detta retade upp rektorn ännu mer, varvid Parkskolans rektor, som överhuvudtaget verkade tycka att Gymnasierektorn hade gått för långt, tvingades ingripa och lugna rektorn.

Ja, så kan det gå till i Mönsterås Kommun. Jag valde att inte gå ut med denna historia då, vilket jag ångrar. Men nu har jag bestämt mig för att berätta hur allt gick till. Inte så att jag går omkring och är sur för detta än, men historien är ändå ett intressant exempel på hur enskilda anställda är helt maktlösa när kommunens maktmänniskor utan känsla för en verksamhet får styra och ställa utan ordentlig kontroll. Det visar också hur rädda man är för människor som vågar ställa frågor och inte låter sig hunsas hur som helst. Mönsterås praktiserar en tystnadens kultur på sina arbetsplatser som ofta har väldigt lågt i tak.

Facket och Kapitalet sitter i samma båt...

LO´s ordförande känner sig ännu lurad; nu skyller hon lite extra indignerad ifrån sig i en ohelig allians med näringslivets företrädare i styrelsen. Med en viss förändring av texten så kan man inte låta bli att sjunga "Facket och Kapitalet sitter i samma båt...".

Men bara för att man upprepar samma meddelande så är man inte fri från ansvar. Hon och styrelsen har ansvar att kontrollera vilka avtal de godkänner. Dessutom har det funnits årsrapporter i flera år som de inte reagerat på. Så...lurad eller inte...årsrapporterna har funnits där, liksom ansvaret att inte låta sig luras. Och även om vi leker med tanken att det betalats ut 20 miljoner för mycket än avsett i pension, så återstår ju bortåt 40 miljoner i pension till den där VD-n. Hur kunde hon godkänna den jättepensionen då? Det är ju nästan på samma svindlande nivå. Hur länge ska svenska folket köpa pamparnas dåliga ursäkter. Vi vanliga får alltid ta konsekvenserna av våra fel och misstag. Var så säker.

När jag var dödssjuk och inte fick tillräckligt med mat hemma

Jag i nioårsåldern

Till vänster min far, sedan jag och min kusins far

Alla vet - om skvaller
På orter av Mönsterås karaktär spelar skvallret en viktig roll – tyvärr; inte minst i de kvarter där jag huvudsakligen växte upp runt Pionjärgatan och Torget. Lägenheterna var lyhörda och folk trodde sig i alla fall veta vad som pågick – vilka ungar som fick stryk, vilka som bråkade och varför och vilka som söp. Den som hade otur kunde snabbt få ett falskt rykte om sig i hela köpingen. Det kunde räcka med att komma ut med en kasse från systembolaget så var man alkoholist. Och om en unge hade talang för att skrika i lägenheten så visste ju alla att han fick stryk (fast han i själva verket bara gav uttryck för sin ilska när han inte fick som han ville).

När jag var dödssjuk och inte fick mat hemma
Även jag och mina föräldrar drabbades. När jag var barn så var jag extremt smal. Revbenen syntes ungefär som på de stackars utmärglade afrikabarnen man fick se på TV. Med åren spred sig förstås rykten - antingen var jag svårt sjuk eller så fick jag inte tillräckligt med mat hemma. I själva verket åt jag som en häst och var inte mer sjuk än andra skolbarn. I själva verket åt jag nog mer än de flesta eftersom kompisars föräldrar ofta gav mig en extraportion mat eller stack åt mig en godisbit när de såg min beniga gestalt. Historien slutade med att jag fick sitta bredvid fröken varje skolmåltid, så att hon skulle kunna kontrollera att jag verkligen åt.

Och det skvallras än. För vissa är det tragiskt nog livsluften. Ännu har ingen lyckats överbevisa mig om charmen.

För den som vill fördjupa sig i skvallrets samhälleliga och sociala betydelse så finns det böcker att läsa, exempelvis ”Skvaller. Om samtalsstrategier hos kvinnor och män" av språkforskaren Kerstin Nordenstam (Hallgren & Fallgren, 1998).

The Sundays - bortglömd engelsk grupp

The Sundays, på Myspace, (fansida)var en utmärkt engelsk grupp som skapade fin musik från mitten av 1980-talet till 1990-talets slut. (Gruppen lär ha inspirerat Nina Persson i Cardigans och A Camp)Det blev bara tre skivor, men de höll mycket hög klass. Det är orättvist att de inte blev mer kända utanför England och att de så sällan nämns när 80- och 90-talets gitarrpopvåg sammanfattas. Harriet Wheeler är ju en mycket duktig sångerska och gitarristen David Gavurin hittade sin speciella stil med härliga maj-, sus- och andra skumma ackordvarianter som vi inte ska fördjupa oss i. Det är svårt att hitta bra ljud på de exempel som finns, men jag hittade i alla fall följande:

- Life goes on (är tredje ackordet Dm6 eller Dm6add9 eller Dm9 eller Dmin6 eller något annat?)

- Cry

- Summertime

- Can´t be sure

- Through the dark

- You are not the only one I know

- My finest hour

- Goodbye

Det ena förslaget värre än det andra för Oknö

Kommunen verkar ha lovat det tyska företaget som köpte campingen att en vägsträcka skall stängas av från Lakhamn fram till gamla Oknöboden. Istället ville man dra genomfartsvägen rakt igenom stugbyn. Det väckte förstås stora protester. Kommunen har nu backat från det förslaget och...hittat på något om möjligt ännu värre. Nu vill man skapa en helt ny genomfartsväg längre ner på ön rakt genom ett skogsparti. Man skall alltså skövla ännu mer skog på Oknö och förstöra öns speciella karaktär. (se artikel i Östran, artikel i Barometern/OT ligger ej ute på Nätet)

Kommunen verkar inte ha förstått kritiken. Folk vill inte ha en ny väg alls på Oknö, utan behålla den gamla.

Nu får det vara nog med daltandet med det tyska företaget. Den gamla vägen ska få vara kvar. Ingen genomfartled mitt på ön. Kommunens nya förslag måste vara ett av de mest korkade som kommunen har klämt fram.

S säger sig vilja satsa på kommunens F-6 skolor

Enligt artiklar i dagens Barometern/OT och Östran så vill Socialdemokraterna i Mönsterås satsa på kommunens F-6 skolor och lyfter fram en bra skola som en faktor för att öka kommunens attraktionskraft och befolkning. Länets bästa skolor både pedagogiskt och lokalmässigt är målet.

Tänk att jag skulle få berömma Socialdemokraterna! Det kunde väl ingen tro! Det är ju exakt det förslag jag lyft fram i olika forum de senaste veckorna (artikel I, artikel II) Läser månne Socialdemokraterna min blogg? Jag börjar snart tro att det är meningsfullt att blogga.

Vi börjar nu få ett intressant politiskt läge i Mönsterås för första gången på flera decennier. Skolorna kan bli en valfråga, även om Centern vill stressa igenom snabba förändringsbeslut. Vänsterns Tomas Jonsson har redan profilerat sig genom att vilja bevara Krungårdsskolan. Han har också än så länge uttalat sig positivt om att bevara Mölstadskolan som F-6 skola. Nu verkar Socialdemokraterna också ha vaknat och vi får se var de landar så småningom.

Befolkningen i Mönsterås är ju rikskänd för att rösta borgerligt lokalt, men åt vänster på riksnivå. Om S och V sköter skolfrågorna bra så skulle det inte förvåna mig om det blir tvärtom i nästa val. Det är i alla fall något att överväga.

Lokalpressen uppmärksammar min Frågepanelsundersökning

Barometern/OT valde att göra en artikel av min Frågepanelsundersökning, så något nyhetsvärde hade den uppenbarligen, även om det bara var en statistisk undersökning utan djupare analys. Något säger trots allt även siffror. Om ett parti med fritidspolitiker svarar på över 40 frågor, medan andra partier svarar bara på tre eller inte alls, så ger det en antydan om det finns någon respekt gentemot medborgarna. Att det sedan kan finnas olika skäl (privata, personliga, principiella etc) till den bristande svarsviljan/förmågan är en annan sak, där man ändå bör kunna förvänta sig att svarshinder leder till att man utser en ersättare.

Lärarna i Mönsterås säger ifrån - vill behålla Mölstadskolan som en F-6 skola!

Nu höjer lärarna i Mönsterås (både på Ljungnässkolan och Mölstadsskolan) sina röster mot förslaget att göra om Mölstadsskolan till en F-2 skola, ett förslag som om det genomförs innebär att eleverna på Mölstadsskolan redan efter två år får bryta upp från en trygg inlärningsmiljö och flytta till den redan idag trånga och överbefolkade Ljungnässkolan.

Jag har själv argumenterat för Mölstadsskolans bevarande som F-6 skola, både på bloggen och i lokalpressen, exempel II. Det känns väldigt skönt att de som verkligen är insatta nu säger ifrån! Det känns också bra att de delar mina argument, samt tillför en hel del utifrån sina dagliga erfarenheter.

Plötligt tänds hoppet att vi kanske får ha kvar Mölstadsskolan som F-6 skola. Politikerna vore ytterst korkade om de körde över en hel yrkeskår.

Läs mer i Barometern/OT, samt i Östran.

Svarar politikerna på medborgarnas frågor på Mönsterås Kommuns Frågepanel?

Mönsteråsborna har upptäckt Frågepanelen
Det är nu snart ett år sedan Mönsterås Kommuns Frågepanel fick en nystart efter att ha legat i träda i över ett år. Den minnesgode läsaren av denna blogg kommer ihåg att Mönsteråsbloggen hade ett finger med i spelet som gav oss Frågepanelen åter.

Efter en trög start förra sommaren där frågorna inte kom fram till politikerna, så har panelen fått allt fler frågor från intresserade invånare. Men hur duktiga är politikerna på att svara?

Men svarar politikerna på medborgarnas frågor?
Tyvärr kan man som läsare inte se om alla politiker fått en specifik fråga, men vi kan nog utgå ifrån att de flesta frågeställare har kryssat i att de vill få svar från alla politiker. Jag har undersökt svarsfrekvensen hos partiernas representanter i Frågepanelen. (Vissa frågor är ju avsedda för tjänstemännen)

Tomas Jonsson – Vänstern – 17 svar
Katarina Johansson – Socialdemokraterna – 45 svar
Eva-Karin Holgersson – Miljöpartiet – 42 svar
Roland Åkesson – Centern – 40 svar.
Bill Björklund – Folkpartiet – 0 svar
Madeleine Rosenqvist – Kristdemokraterna – 10 svar
Britt-Marie Domeij – Moderaterna – 3 svar

S, MP och C är bäst - Folkpartiet svarar inte alls
Det är tre politiker som särskilt utmärker sig positivt – Socialdemokraternas Katarina Johansson, Miljöpartiets Eva-Karin Holgersson och Centerns Roland Åkesson. De svarar i princip på allt och ofta snabbt, långt och engagerat. Att Roland Åkesson svarar snabbt på många frågor är kanske inte så anmärkningsvärt. Han är avlönad politiker, sitter i kommunalhuset och får frågorna snabbt om han är på plats och har folk omkring sig som kan serva med fakta. Å andra sidan har han säkert mycket att göra som kommunalråd, så det får ändå anses vara bra jobbat. Mer imponerande är att Socialdemokraternas och Miljöpartiets representanter svarar så ofta trots att de i huvudsak är fritidspolitiker och har arbeten att sköta. De tar verkligen sitt demokratiska ansvar.

I en mellandivision har vi Vänsterns Tomas Jonsson och Kristdemokraternas Madeleine Rosenkvist som svarar ibland. Deras förhållandevis låga svarsfrekvens måste ses mot bakgrund av att de är fritidspolitiker med många strängar på sin lyra. En välvillig tolkning är att de prioriterar frågor som de känner att de behärskar. (Tillägg 25/3: Vänsterns representant Tomas Jonsson bemöter min tolkning i en kommentar. För att se hans förklaring, klicka på kommentarer under inlägget)

Mest anmärkningsvärt är dock att Moderaternas representant endast svarat på tre frågor och Folkpartiets på ingen alls. Denna i princip obefintliga svarsvilja är svår att ursäkta, om det inte finns legitima privata skäl som jag inte känner till. Dessa partier, särskilt Folkpartiet, rosar ju inte direkt väljarmarknaden i Mönsterås och borde föra en bättre dialog med medborgarna. Och om man av olika skäl inte kan svara på frågor från medborgarna så ska man ju inte ställa upp i en Frågepanel utan skaffa en ersättare.

Undersökningen är i första hand kvantitativ. Den visar inte varför vissa politiker svarar mer sällan än andra. Den som vill kan ju fråga politikerna själva och göra en fördjupad analays. Mina tolkningar är just bara tolkningar. Egentligen borde man ta sig tid och kvalitativt undersöka om de verkligen svarar på frågorna som ställs.

Ska man ljuga så kan man väl i alla fall ljuga bra

LO´s ordförande Wanja Lundby-Wedin säger sig nu vara grundlurad och inte ha känt till hur mycket pensionspengar det skulle bli. Konstigt och helt ohållbart resonemang. Hon har fått en halv miljon om året för att sitta i styrelsen och vet alltså inte vad hon är med och beslutar om?! Dessutom har hon väl som styrelseledamot koll på årsredovisningen där det ju klart framgår hur stora utbetalningarna var. Nej, med de förklaringarna så lär det bara vara en tidsfråga innan Wanja är borta från LO-toppen. Hoppas hon går snabbt, så vi slipper drevet. Hur mycket får hon i fallskärm?

Jag förstår att det kokar i arbetarleden. Arbetarnas företrädare har alltid velat ge sken av att de har en bättre moral än borgerliga näringsidkare. Det stämmer förstås inte. Moralen var överlag hög i det gamla folkhemssverige. Så är det inte längre och det gäller oss alla.

Tillägg 24/3: LO-förbunden kräver inte Lundby-Wedins avgång, kan vi läsa i dagens tidningar. Nej, givetvis inte. De är ju själva fackpampar, bara nivån under henne. De håller förstås varandra om ryggen så länge det bara går. Folket tycker dock annorlunda. På alla tidningar som har lagt ut frågan om hennes avgång så tycker mellan 89 och 97% att hon ska avgå. Sprickan mellan fackpamparna och folket är avgrundsdjup. Jag gillar inte drev, men man behöver inte vara särskilt insatt i politik och styrelseansvar för att förstå att hennes situation är ohållbar. Om hon inte förstår det själv så är det bara ett bevis på maktelitens arrogans och glasbubbleperspektiv. Så om fackpamparna inte kräver hennes avgång och hon inte själv förstår sin situation så får väl medlemmarna ge henne sparken.

Mönsterås vill få ökande befolkning men kör på i gamla hjulspår

För några veckor sedan uppmärksammade jag här på bloggen att Mönsterås befolkning minskat ganska mycket senaste tiden. Mot den bakgrunden gav jag två konkreta förslag på hur man långsiktigt kan öka befolkningsmängden. Ingen tycks ha noterat mina förslag. För när kommunen nu skall försöka vända trenden med hjälp av en projektgrupp så handlar förslagen om sådant man har testat i flera år, uppenbarligen utan större framgångar - ett bredare näringsliv med fler tjänsteföretag, attraktivt boende och förstärkning av varumärket Mönsterås. Allt enligt Barometern/OT. (Läs gärna också mina farhågor om hur detta kan påverka debattklimatet i Mönsterås).

De tre förslagen är i sig inte dåliga, men man glömmer två viktiga saker för att locka hit folk.

1. Satsa på ett barnvänligt Mönsterås. Gör Mönsterås känt som den barnvänliga kommunen med trygga skolor, bra lekplatser och fin miljö för barn att växa upp i. Då bör man förstås inte ta bort lekplatser som Mönsterås Bostäder gör. Man bör också satsa på en mångfald av aktiviteter för barn och ungdomar i kommunen. Föreningslivet är redan rikt, men här finns alltid mer att göra. Man måste också på allvar ta tag i det stökrykte som Mönsterås har fått. Ingen vill flytta till en kommun där horder driver fram på kvällarna och vandaliserar och stökar ner.

2. Satsa på kultur. En kommun som vågar satsa på kultur får snabbt ett rykte om att ha det där lilla extra.

Mönsterås fjärrvärmesystem beroende av Södras bruk och en dånande reservpanna

Jag ställde följande fråga på Mönsterås Kommuns Frågepanel:

Mönsterås kommuns fjärrvärmesystem är ju väldigt bra så länge Mönsterås Bruk levererar överskottsenergi. Men finns det inte en risk med att binda upp sig vid en leverantör på detta sätt? Södra har ju stängt ett par bruk i Norge och det var eventuellt aktuellt att stänga bruket i Mörrum också om situationen blir sämre. En av Södras chefer sa att om de stänger i Sverige så stänger de helt, inte bara delvis. Då är ju Mönsterås illa ute i ett andra nedskärningssteg. Hur har Kommunens politiker tänkt här om det uppstår en krissituation för Södra Cell i Mönsterås? Och finns det på tjänstemmannanivå någon förberedd beredskapsplan?

Mönsterås Kommunalråd Roland Åkesson har nu svarat och svaret kan ses på Frågepanelens hemsida. Han tycks relativt säker på att Mönsterås bruk går säkert framöver. Han tycks rentav mena att frågan är obefogad. Det finns ju reservpannor. (Nå, nu är det ju inte kommunalrådet som avgör om en fråga är befogad eller inte.) Jo, jag har en reservpanna hundra meter från huset. Den brukar gå igång ett par gånger om året när Södra har underhållsstopp. Och den dånar i hela kvarteret. Ett par dagar kan man förstås leva med det, men inte är det en långsiktig lösning.

Nå, obefogad är förstås inte frågan efter den osäkerhet som Södras chefer har spridit omkring sig. Jag tror att många blev oroliga när en chef för Södra började tala om att det kunde bli aktuellt att stänga Mörrum, efter att man stängt två bruk i Norge. Det talas ofta om de många små företagen i Mönsterås. Men sanningen är ju att Mönsterås på alla plan är helt beroende av Södras bruk. Det känns inte bra.

LO snor arbetarnas pensionspengar och ger miljoner till VD

Det fanns en tid när facket var jordnära och bars upp av arbetare som kämpade för rimliga villkor och löner. Men nu är det många decennier sedan facket fyllde en viktig positiv funktion i Sverige. Man har mest agerat bromskloss på arbetsmarknaden och ställt helt orimliga detaljkrav på arbetsgivare som har gett sina anställda bättre avtal än kollektivavtalet. Facket kan givetvis inte leva med att en arbetsgivare ger så bra villkor att facket framstår som överflödigt. I det läget tvekar inte facket att krossa en människa.

Helt onyttigt är förstås inte facket. Det kan i någon mån utgöra en motvikt till arbetsgivare som saknar känslan för goda arbetsvillkor och löner. Så visst behövs facket i en mening.

Facket har också varit bra på att kritisera det orimliga bonussystem som cheferna inom banker och näringsliv har roffat åt sig i ren girighet. Nu visar det sig dock att självaste LO har deltagit i bonuscirkusen! LO´s ordförande Wanja Lundby-Wedin har som styrelseledamot i pensionsbolaget AMF beslutat om att ge AMF´s VD Christer Elmehagen enorma insättningar för sin pension, totalt 59 miljoner. Till detta kan läggas en väldigt bra lön på ca 5 miljoner om året, en lön som han enligt vissa källor inte ska ha varit nöjd med.

Att näringslivet ger sina giriga chefer höga bonusar och pensioner är illa nog. Värre skandal är det förstås när facket deltar i samma skandalcirkus! Om jag hade tillhört Vänstern så hade jag inte uttryckt mig så modest som jag gör i rubriken, utan snarare något i stil med att LO göder överklassen.

Nu väntar jag med spänning på Wanjas förklaring. Om historien som återges i de flesta medier stämmer, så kan hon rimligtvis inte sitta kvar som LO´s ordförande. Det här är i så fall inget litet misstag, utan ett medvetet skandalbeslut.

Tillägg 23/3: Wanja säger sig nu vara grundlurad och inte ha känt till hur mycket pensionspengar det skulle bli. Konstigt och helt ohållbart resonemang. Hon har fått en halv miljon om året för att sitta i styrelsen och vet alltså inte vad hon är med och beslutar om?! Dessutom har hon väl som styrelseledamot koll på årsredovisningen där det ju klart framgår hur stora utbetalningarna var. Nej, med de förklaringarna så lär det bara vara en tidsfråga innan Wanja är borta från LO-toppen. Hur mycket får hon i fallskärm?

Kurt Lundgren har avlidit

Av lokaltidningarna framgår att journalisten, författaren och bloggaren Kurt Lundgren har avlidit. Den orädde Kurt Lundgrens vassa penna borde vara en förebild för alla lokala journalister och skribenter som vill att sanningen skall komma fram. Kurt Lundgren var kanske inte alltid nyansernas mästare, och jag var själv långt ifrån alltid enig med honom, men han var orädd och ofta obekväm för makthavare. Han var också mycket lokalhistoriskt kunnig. Men han fastnade aldrig i det lokala. Särskilt vill jag nämna hans omutbara kamp mot antisemitismen och hans stora förståelse för judarnas lidande under historien. Människor av Kurt Lundgrens kaliber råder det brist på i Sverige och ingen kan förstås ersätta honom. Men kanske kan några låta sig inspireras och axla den fallna manteln.

Mönsterås Kommun har en demokratisk bristsjukdom!

Den gamla sjukstugan i Mönsterås som passande nog blev en demokratisk sjukstuga

Den gamla samförståndsandan på gott och ont

I Sverige frodas en gammal samförståndsanda som kan härledas till byalagens tid. För sin överlevnad fick bönderna försöka hålla ihop och fatta gemensamma beslut. Det var förstås särskilt viktigt före skiftenas tid då bönderna delade på åkrarna och fick planera allt arbete tillsammans.

Denna samförståndsanda följde med till den moderna kommunalpolitiken. Det är visserligen inte svårt att ge exempel på kommunalpolitiska strider, men i stort samarbetar man mer på kommunal nivå än på riksnivå. Många lokala politiker känner varandra ganska väl och kommer bra överrens trots olika politiska utgångspunkter. Samtidigt finns en föreställning att beslut i samförstånd är för kommunens bästa.

Inga kommunala trätor i Mönsterås

Mönsterås Kommun är ett tydligt exempel på där samförståndsandan blomstrar inom kommunalpolitiken. Centern som har en betryggande majoritet och egentligen inte behöver bry sig om Socialdemokraterna, verkar ofta ganska måna om att få med sig oppositionen, särskilt om det handlar om långsiktiga eller impopulära beslut. Då slipper man stå där själva med ansvaret i nästa valrörelse.

Socialdemokraterna i Mönsterås håller en ganska låg profil och man kan undra varför de inte för en tydligare oppositionspolitik. Ibland lägger de förslag som skiljer sig lite från Centerns, någon gång reserverar de sig, men ofta fattas beslut i största samförstånd.

Så tar man itu med avvikarna

Är det inte bra att slippa kommunala trätor och att gemensamt gå framåt för kommunens bästa? Ja, så såg man det inom fascismen också. Därmed inte sagt att politikerna i Mönsterås är inspirerade av fascismen. Men just denna tendens att för samhällets bästa undvika meningsskiljaktigheter är en gemensam nämnare där man ändå får vara vaksam. I de fascistiskt styrda länderna gjorde man sig av med avvikarna. Det gör man förstås inte i Mönsterås. Där kan man istället bli utskälld, utfryst, drabbas av ryktesspridning att man är gnällspik, besvärlig och liknande eller så kommer man inte i fråga för kommunala tjänster. Det är illa nog!

Demokratisk bristsjukdom

Dessutom är det en demokratisk bristsjukdom när de flesta är så överrens som i Mönsterås. I en frisk demokrati räcker det inte med att de flesta är nöjda med kommunen eller att man har närhet till politikerna. Det är ju detta som de ledande politikerna i Mönsterås så gärna vill visa upp och som media lika gärna köper. Men man glömmer det som inte märks - den levande debatten, där flera åsikter finns representerade. Detta saknas i Mönsterås. Och det lär inte bli bättre nu när kommunerna i allt högre grad konkurrerar om den rörliga befolkningen. Då ökar trycket för att visa upp en fin bild av kommunen utåt. Jag befarar därför att Mönsterås kommer att bli än mer tyst.

* Vykortet visar en gammal del av det nuvarande kommunalhuset. Jag tror det var sjukstuga på den tiden, och det passar ju bra. Demokratisk sjukstuga är det än idag.

Falukorv för finsmakaren i Mönsterås

En ovana som sitter i sedan ungkarlstiden är falukorvs-ätandet. Ehuru ytterst klantig kock så klarar jag vilket blindtest som helst när det gäller denna ädla finsmakarnas favorit. Falukorvens stora fördel är att den kan användas på så många olika sätt - rå, stekt, ugnsstekt, kokt, i korv stroganov, i soppor etc. Jag dristar mig att lista några av de sorter som återfinns i de lokala butikerna. Utbudet är ju inte allt för imponerande i Mönsterås. Riktiga delikatesser som Tillmans från Bollnäs, Delins från Färila eller Jokkmokkskorven får man bara drömma om.

Högsta klass för finsmakaren

1. Abrahamssons - En ljuvlighet för finsmakaren, perfekt konsistens och väl avvägd kryddning. Färgen kanske inte lockar smaklökarna, men skenet bedrar. Abrahamssons är falukorvens mästare, även om köttmängden faktiskt bara är 50%.

1. Melkers Falukorv - Delad förstaplats. En äkta Melkers, för evigt inskriven i Falukorvens historia, är inget man fnyser åt. (Melker Olssons far Anders Olsson utvecklade korven ca 1870-1890). Mustig rejäl falukorv från Falun med 70% kött. Riktigt god kryddning och fast konsistens. Till söndagsmiddan!

2. Vaggeryds Falukorv (ring) - En rejäl gammaldags falukorv med hela 66% kött. Man ska inte låta sig luras av att den inte kommer till sin rätt rå. Men väl stekt eller ugnsstekt är den ypperligt god.

God bruksfalukorv

4. Ica Falukorv - Listans överraskning! Jo, Icas falukorv är riktigt god med fin kryddning och tilltalande färg, även om den kanske har en aning för liten omkrets och böjer sig lätt vid stekning. Men som prisvärd bruksfalu duger den gott, särskilt till hemlagat mos.

5. Bröderna Carlsson Falukorv - Bröderna Carlssons Charkuteri gör en falukorv som smakar riktigt bra. Inte i nivå med Abrahamssons, men en klart godkänd brukskorv med fin konsistens, om än lite tam i kryddningen.

Hyfsad bruksfalukorv med vissa brister

6. Signal & Andersson - Egentligen lyckad kryddning och bra konsistens, om det inte vore för att salthalten påminner om Döda havets. Går dock ner till en riktigt mörk öl.

7. Scans Falukorv - Ett säkert prisvärt kort för den som inte vill ha för mycket smak. Det klassiska märket är något underskattat och korven är inte så pjåkig med hyfsad kryddning. Ryktet om att Scans bränner fast stämmer inte, trots att den är för mjuk och sladdrig. Däremot blir korven ofta lite väl flottig och böjd. Till ett gott mos är Scans ett hyfsat val.

Vart tog arbetsglädjen vägen?

Kanske ska man inte ställa sådana frågor i det offentliga. Men av någon anledning har jag börjat ledsna och, får man säga det i Sverige, känna mig intellektuellt understimulerad. Inte för att jag är kräsen, men när söndagarna börjar kännas lite smått dassiga för att man ska upp och jobba på måndagen, ja då får man ta sig en funderare. Men jag tillhör väl den generationen där arbetet förväntas vara roligt och utvecklande, vilket det förstås långt ifrån alltid är. Så det är väl bara att ta tjuren vid hornen och ta sig igenom dagarna med en så in utav helsikes sur min. Jag förställer mig ju sällan och därför passar det i regel bra att vara asocial. Men på ett jobb kommer man liksom inte undan.

Vart tog Esbjörn Hazelius vägen?

Något snopet upptäckte jag att den superbegåvade musikern och sångaren Esbjörn Hazelius inte är med i Sofia Karlssons liveband. Vad det beror på vill jag inte spekulera i. Hur som helst släpper han en soloskiva i maj. Det blir verkligen något att se fram emot. Lyssna gärna på hans fina sånger på MySpace! Malåberg måste vara en av de vackraste svenska visorna som gjorts! Och vilket gitarrspel! Och sång på mjuk skånska.

Hyresgästerna flyr från Mölstadsområdet pga Mönsterås Bostäders arrogans

Kallhyra och höga hyreshöjningar
Hyresgästerna flyr från Mölstadsområdet sedan Mönsterås Bostäder införde kallhyra hösten 2008. När kallhyran infördes sänktes den stående månadshyran med några hundralappar för att kompensera de nya utgifterna för varm- och kallvatten, samt fjärrvärme(elementvärme). Många var oroliga för hur de skulle klara av de höga fjärrvärmekostnaderna under den kalla vintern då elementen måste stå på eftersom lägenheterna är dragiga och saknar särskild golvisolering. Istället för att hjälpa sina hyresgäster gjorde då Mönsterås Bostäder misstaget att genomföra den högsta hyreshöjningen i hela kommunen just i Mölstadsområdet på nästan 6%, bara ett par månader efter att kallhyran införts. För många hyresgäster försvann därmed den sista ekonomiska mariginalen för att klara fjärrvärmekostnaderna under vintern. Det var synnerligen arrogant agerat.

Dåligt fungerande fjärrvärmemätare
Till detta kan läggas fjärrvärmemätare som inte fungerar i alla lägenheter. Jag har själv inte kunnat se föregående månads fjärrvärmeförbrukning sedan oktober. I början svarade Mönsterås Bostäder på mina felanmälningar och sade att de skulle kontakta företaget som levererat mätarna. Sedan ett par månader svarar de inte på mejl i frågan. Så här sitter jag med en fjärrvärmemätare som visar att jag i februari förbrukade fjärrvärme för 10 000 kr fast det var ca 400 kr.

Nu flyr hyresgästerna
Nu får Mönsterås Bostäder skörda resultatet av sin arrogans gentemot hyresgästerna. På Parkgatan 44 är exempelvis 5 av 7 lägenheter lediga. I andra hus med treor är också flera lägenheter lediga och det var än värre för några veckor sedan. Så även om det med tiden fylls på med nya hyresgäster så borde den flykt som skett under vintern/våren mana till besinning och eftertanke hos Mönsterås Bostäder om hur illa detta har sköts och hur det kan bli bättre. Mölstadsområdet har ju potential att bli mysigt igen.

Det är inte utan att man saknar den gamla allmännyttan när bostäderna var för oss.

Sofia Karlsson har gjort bästa visskivan på länge, men jag saknar folkmusiken

Sofia Karlsson heter en av Sveriges mest begåvade vissångerskor med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken (tidigare medlem av Groupa). För en större publik blev hon känd för sina fina Dan Anderssontolkningar för fyra år sedan - här hennes stora och välförtjänta genombrott när hon fick vara med i Allsång på Skansen 2006.

- Jag väntar vid min mila (en av de bästa versioner jag hört av denna både vad gäller sånginsats och arrangemang; vem kom på den där fiolslingan? Det är i alla fall Esbjörn Hazelius som spelar den.)

- eller denna geniala Dan Anderssontolkning av Du liv...

Nu har hennes fjärde skiva kommit - Söder om Kärleken. Och man får bara lyfta på hatten och kapitulera. Sofias mycket vackra röst och denna gång mestadels egna kompositioner fick mig först att undra om jag hörde rätt. Svensk visa kan ibland bli lite tråkig, men detta är både kreativt, vackert, lättlyssnat och krävande. Med denna skiva har Sofia etablerat sig som sveriges kanske bästa vissångerska. Hon saknar kanske Emma Härdelins kärva svärta i uttrycket men här finns en innerlighet som griper tag. Jag vågar redan nu kalla denna skiva en svensk visklassiker med sånger som Alltid dig nära (en given bröllopssång), Andra sidan, Regn över Årsta, Du var där och Stjärnor över Asahikawa. Ingen lättsam underhållning, men rysvarning!

Jag saknar dock Esbjörn Hazelius i Sofias band, vilket förmodligen har tonat ned de folkmusikaliska inslagen, tyvärr. Men den makalöst duktiga musikern och sångaren släpper snart sin första soloskiva. Den kommer jag att följa upp!

- Dina händer (liveversion av sång på Sofias nya skiva)

Recensioner

Barometern/OT

DN

Värmlands Folkblad

Svenska Dagbladet

Intrervju

Mycket bra intervju i Trots Allt 2008

Bra med ökad ungdomsdemokrati, men vandaliseringarna beror inte på dåligt fritidsutbud

Ska vi komma tillrätta med problemen i ungdomsgängen måste vi ta reda på vad de här ungdomarna saknar.

Ja, så säger en ledande socialdemokrat i Mönsterås med anledning av det senaste årets problem med vandaliseringar och gängbildning. Socialdemokraterna vill låta Statistiska centralbyrån fråga Mönsteråsungdomarna hur de vill att fritidsutbudet ska se ut i kommunen, allt enligt dagens Östran. Men är det verkligen ett vettigt fritidsutbud ungdomarna saknar, eller är det sunda värderingar?

Låt mig först slå fast att tanken från S är god och jag stödjer verkligen idén. Det är bara positivt om ungdomarna får större inflytande på kommunens fritidsutbud. (Mönsterås Bostäder glömde bestämt att fråga barnen innan man skrotade ett antal lekplatser, utan man frågade istället pensionärerna i hyresgästföreningen).

Men...och det är viktigt att påtala. Om Socialdemokraterna tror att man kan få bort vandaliseringen genom ett bättre fritidsutbud så tänker man fel. Tanken går tillbaka till det flummiga sextiotalet då det var inne att betrakta människor som gjorde kriminella handlingar som offer för samhället eller en taskig uppväxt. På så sätt fråntog man människor det egna ansvaret för sina handlingar.

Ungdomar som vandaliserar kan aldrig skylla på att kommunen har ett dåligt fritidsutbud. Vi var missnöjda med en hel del i min ungdom, men vi drev inte runt och förstörde saker för det. Vi använde vår egen kreativa förmåga och hittade på egna sysselsättningar.

Så...Socialdemokraternas förslag är bra för att ge ungdomar ökat inflytande över kommunens fritidsutbud. Men det innebär ingen lösning på vandaliseringsproblematiken. Det sitter djupare än så och handlar om de grundläggande värderingar som ungdomarna bär på. Där krävs en långsiktig och krävande satsning från föräldrar och skola.

Musiktips - Triakel

I väntan på svar varför polisen besökt min blogg kan det vara bra att bryta in med ett musiktips. Äntligen finns Triakels kanske vackraste sång på YouTube. Gillar att Emma sjunger på genuin jämtländska. Det är bara att byta ut Jämtland mot Småland.

Emma, som av förklarliga skäl tar det lite lugnare med turnerandet just nu (bebis), säger förresten att det finns planer på en ny skiva med Triakel. Det är gott så. En dålig dag blev plötsligt bra.

- I Jamtlann

Vad gör Polisen på min blogg?

Vad gör polisen på min blogg?
Enligt bloggens logg har Rikspolisstyrelsen eller någon som surfar på deras nät, förmodligen någon polis, besökt min blogg två gånger idag. Vadan detta intresse? Här finns inget olagligt? Men det känns lite som om Storebror ser dig. Nog för att jag kan vara frispråkig och debattens vågor kan gå höga ibland, men jag tror inte jag eller någon annan passerat gränsen för det tillåtna. Jag har lusläst bloggen en extra gång och inte hittat ens ett gränsfall, även om jag tog bort en bild och ett par efternamn. Förslag på orsaker är därför välkomna. Jag utesluter förstås inte att någon har retat upp sig på mig och skvallrat till herr polisen i ett försök att tysta det fria ordet och hämnas. Man får ju en och annan fiende när man är frispråkig, och den som söker finner som bekant alltid något, om så än bara ett sandkorn. Jag känner till folk som råkat ut för sådana där okynnesanmälningar.

Att tänka på som bloggare
Förutom att uppträda med hyfs får man alltid tänka på Upphovsrättslagen och PUL. När det gäller det senare så får ju offentliga makthavare finna sig i att bli omnämnda och även utsatta för viss drift och ironi inom rimliga gränser. Däremot bör man inhämta tillstånd från privatpersoner, men det är svårt att alltid tänka på det. Men gången är i så fall att man först skall be webbansvarige att ta bort sitt namn innan man går till datainspektionen. Det man kanske lättast glömmer bort är att man som bloggansvarig också är ansvarig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen. Jag har tagit bort en hel del.

En stilla undran är hur som helst om inte polisen har viktigare saker för sig än att läsa min blogg. Det är så mycket annat bus och brott i Mönsterås som nog borde prioriteras framför en sketen bloggande fredsälskande vapenvägrare.

Till alla som besöker min blogg: Jag kan inte se vilka ni är. Ibland kan loggen visa från vilken ort besökaren kommer, men det visar fel så ofta att jag inte bryr mig.

Tillägg 12/3: Jag har begärt av polisen att få veta vad besöket berodde på. Beror det på okynnesanmälan eller SÄPOkontroll eller något annat. Inväntar med stort intresse svar.

Om faran med flexibilitet och uppbrottsfilosofi och vikten av att ha en genomtänkt arbetsfilosofi och människosyn

Uppbrottsfilosofin har skapat ny statarklass
För bara några årtionden sedan var det inte ovanligt att en människa jobbade på samma arbetsplats hela sitt liv, eller i alla fall inom samma yrke. För många var det något positivt som gav trygghet och en fast punkt i tillvaron. På senare år har det blivit allt vanligare att tala om den flexibla människan. Man förväntas vara beredd att byta jobb flera gånger, skola om sig och bryta upp från plats till plats (helst ska man byta maka/make några gånger också). Spetsar man till det skulle man kunna säga att vi har fått en ny statarklass i Sverige som aldrig får möjligheten att slå sig till ro på en plats. Om flexibilitetstanken drivs för långt tilltar rotlöshet och otrygghet. Människor blir slavar under arbetsmarknadens strukturer istället för fritt tänkande människor med egna val. Lägg därtill att man allt oftare förväntas vara inställsam och fullproppad med positivt tänkande på varje arbetsplats. Det som då skapas är osjälvständiga människor utan civilkurage.

Arbetsfilosofi
Därför är det i vår tid viktigare än någonsin att man har en genomtänkt arbetsfilosofi. För egen del har jag en grundprincip - var jag än jobbar och vad jag än jobbar med så är jag alltid medmänniska i första hand och yrkesmänniska i andra hand. Jag bryr mig inte ett dugg om det framstår som naivt, präktigt och lite smått moralistiskt. Arbetsgivare kan ofta tänka Du är här för att städa och inget annat eller Du är här för att sköta bokutlåningen och inget annat. Jag hoppas att min arbetsgivare ser det som en tillgång om jag avbryter arbetet och avbryter ett slagsmål, snackar med en ledsen elev eller hjälper en äldre människa i nöd tillrätta. Eller ses jag som en besvärlig jäkel?

Om vi driver "yrket-främst-linjen" till sin spets så inser man lätt hur farlig den är. Fångvaktarna i Auschwitz såg sig som fångvaktare i första hand. Om de hade sett sig främst som medmänniskor hade de kunnat få ett annat historiskt eftermäle.

Framtidens revolution - den lilla världens återkomst
Hela idén om ett objektivt från Gud eller naturen givet människovärde är ytterst hotad i vår tid. Människan är förminskad till flexibel arbetskraft, onyttig arbetslös, manipulerad konsument eller hopplöst sjuk som ska ha rätt att dö i förtid. Samtidigt visar undersökningar att det ungdomar mest längtar efter är ett vanligt familjeliv med barn, ett jobb och tryggt boende. Förr eller senare så kommer en reaktion på dagens uppbrottsfilosofi. Så kanske kommer framtidens revolution att innebära en återgång till den lilla världens traditionella värden för människans välbefinnande.

http://bloggkartan.se/registrera/15360/moensteraas

Rädda skolorna - skriv protestbrev till skolchefen och kontakta politikerna

Turerna kring skolorna i Mönsterås Kommun fortsätter. Utredarnas förslag möter hård kritik. Nu senast framförs protester mot att lägga ned högstadiet vid Krungårdsskolan.

För egen del kämpar jag för att Mölstadsskolan skall få förbli en F-6-skola. Jag tror inte särskilt många föräldrar vill att deras barn skall gå på en skola två eller tre år, för att sedan behöva trängas på Ljungnässkolan i andra änden av köpingen med allt vad det skulle innebära av uppbrott, brist på trygghet och försämrade inlärningsmöjligheter.

Jag vill därför vädja till alla föräldrar som missade mötena på Parskolan att till skolchefen skriftligen protestera mot de föreslagna förändringarna. Senast den 31 mars. Hans epostadress är: goran.pettersson@monsteras.se. Kontakta också våra förtroendevalda politiker som senare skall besluta i ärendet, eller politikerna i barn- och utbildningsnämnden.

Om du är osäker på hur du ska skriva så kan jag säga att det inte spelar så stor roll, bara det framgår att du vill bevara Mölstadsskolan som en F-6-skola och att du inte vill att eleverna ska behöva byta till Ljungnässkolan efter två eller tre år. Om du vill ha argument för synpunkterna får du gärna låna mina i mitt inlägg nedan.

Ta nu chansen att påverka! Snart är det försent, vilket kan få konsekvenser för årtionden framöver.

Att spara i skolan är att slösa i framtiden. En skola med sjunkande kvalitet betyder att eleverna går ut i samhället dåligt rustade för vuxenlivet. Räkningen kommer i framtiden, och den är betydligt saltare än räkningen för dagens lärarlöner. (Birger Thureson)

Möte om skolans framtid - Barnen glömdes bort

Igår var det möte om skolans framtid i Parskolans aula. Allmänhetens kritik kom framförallt att handla om förslaget att göra om Mölstadskolan till en F2- eller F3-skola, varvid barnen i årskurs 4-6 skulle bli tvungna att gå på Ljungnässkolan. Kritiken följde i stort det jag själv angivit i mitt inlägg nedan. Jag och andra föräldrar lyfte särskilt fram att utredningen saknade barnperspektiv.

Politikerna (från C, KD och S) och skolchefen hade förvånansvärt svårt att argumentera emot och verkade lustigt nog oförberedda på kritiken, även om skolchefen till skillnad från de andra uppvisade en viss begåvning i retorik. Ibland blev de så bortgjorda att man nästan önskade att tillställningen skulle ta slut. Och varför skulle de stackars politikerna från KD och S behöva stå vid scenen i över en timme när de så sällan svarade på något. Centerpolitikern fick svettas själv, och att de andra inte svimmade av att stå så stilla så länge var inget mindre än ett mirakel. Ge dem stolar till kvällens möte.

Politikerna gav i alla fall sken av att inte låsa sig vid de nuvarande förslagen. Skolchefen, som hade talets gåva och verkade vara en skojfrisk prick, verkade däremot ha låst sig helt vid nuvarande linje.

Tyvärr var det ganska få föräldrar på plats, och man får hoppas att det kommer fler ikväll. Frånvaron kan annars tolkas som att de flesta är nöjda med förslaget, vilket jag ännu inte hört någon vara. Och efter den kritik som framkom igår befarar jag flera politker lär nappa på den nödkroken.

När Peo och jag hade ett band

Min barndomsvän Peo och jag hade en gång ett band. Jag var inspirerad av The Smiths och Peo av The Beatles. Därutöver var Jethro Tulls skiva Songs from the Wood en stående inspirationskälla med sina melodier, taktbyten och strålande musikerinsatser. Med hjälp av ett par mikrofoner kopplade till ett vanligt kassettdäck gjorde vi våra inspelningar. Med tiden tillkom en trummaskin som fick ta den ena mikrofonens ingång. Flöjten spelades in i förväg och spelades upp från en annan bandspelare. Det var svårt att få allt timat. Texterna utgjordes i huvudsak av ganska så avancerade livsfunderingar. En textrad löd: En gång var jag på ett diskotek. Många spydde, andra bara skrek. Folket hoppa, hoppa upp o ned, som idioter hoppa dom, sen minns jag inte mer. Det blev ett par kassetter, men inga liveuppträdanden. Totalt gjordes nog bortåt hundra låtar och jag vidhåller än idag att många är riktigt bra, särskilt om man fantiserar ihop passande arrangemang.

Songs from the Wood var det. Så här lät den:
- The Whistler

- Velvet Green (ingen video, men en favoriterna. Finns även i liveversion, men med långt försnack)

- Cup of wonder (ett av rockhistoriens bästa intron)

- Songs from the wood (här finns väl alla genrer med?)

- Jack in the Green

Därför bör Mölstadskolan förbli en F6-skola

För några veckor sedan kom en lokalutredning avseende framtidens skolor i Mönsterås kommun. Allt mot bakgrund av minskade barnkullar. Ett av förslagen är att Krungårdsskolans högstadium skall läggas ned, varvid ungdomarna i Blomstermåla med omnejd får sin skolgång förflyttad till Parkskolan i Mönsterås. Vänsterpartisten Tomas Jonsson argumenterar idag väl på sin blogg varför det vore ett dumt beslut. Jag är som bekant inte vänsterpartist, men vänsterfolk har ibland en bra förmåga att se längre än kortsiktig ekonomisk rationalitet, vilket är sympatiskt när det gäller skolor.

Ett annat förslag är att Mölstadskolan skall omvandlas till en F3-skola, varvid mellanstadiebarnen skall tvingas gå på Ljungnässkolan. Här kommer mina argument varför det är en synnerligen dålig idé.

1. Barnens bästa (vilket sällan nämns i utredningsmaterialet)
Att byta skola efter ett par tre år innebär ett uppbrott från den trygga miljö de skolats in i, vilket inte lär gynna barnens trygghet och inlärningsmöjligheter. Skolmiljöns kontinuitet under de känsliga första sex skolåren tror jag är väldigt viktig. Dessutom har man nu chansen att få något mindre klasser, vilket på alla sätt skulle gynna barnens trivsel och inlärning.

2. Liten ekonomisk vinning (ekonomi nämns destu oftare i utredningsmaterialet)
Om jag förstod utredningen rätt så kommer de föreslagna förändringarna på Mölstad ändå inte att innebära några större ekonomiska vinningar, varför priset vad gäller barnens bästa blir för högt i förhållande till den ytterst måttliga ekonomiska vinsten.

3. Skolmiljön vid Ljungnäs lär inte bli bättre
Förslaget innebär att en tillbyggnad eller barack måste tillkomma vid Ljungnässkolan. Det lär inte påverka den redan nu ytterst torftiga skolgården och lekytorna där positivt.

4. Skjutskrångel.
Många av Mölstadsbarnen bor ju på gångavstånd från skolan. Enligt förslaget måste de skjutsas till Ljungnäs, och de flesta av dessa barn ligger inte inom området där man har rätt till skolskjuts.

5. Beredskap inför framtida befolkningsmässiga förändringar
Man bör ha en beredskap inför en eventuell befolkningsökning i framtiden. Om man då har gjort om halva Mölstadsskolan till förskola så försvinner ju den beredskapen och det blir än mer trångt på Ljungnäs.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VI - När Parkskolan var ett dårhus

Högstadietiden förtjänar kanske ett bättre rykte än mitt selektiva minne har gett den - mörkertid. Kanske var inte Parkskolan* ett dårhus. Jag hade ju tur som gick i en trevlig dynamisk klass med utrymme för många personligheter. Och nog fick vi lära oss en hel del. Jag tyckte ju även riktigt bra om många av de lärare som annars betraktades med illa dold avsky av mina skolkamrater. Och så alla dessa schackpartier med Hans under tyskalektionerna.

Så varför mörkertid? Minnet framkallar bilder av de smala, av svett och snus inpyrda, ångestkorridorerna, där man inväntade nya lektioner. Om fel killar dök upp hade man inte en chans att fly. Strypgrepp, slag, hån. Inga lärare i sikte. Efter den senaste ombyggnationen av skolan lär dessa korridorer vara ett minne blott. En särskild risk utgjorde "Fritt valt arbete" som ofta var lärarfria, vilket förstås gav mina plågoandar utökade chanser att komma åt mig, chanser de inte försummade att nyttja. Det var som väl var inte varje dag jag mötte dessa giftormar. De gick inte i min klass.

Även i övrigt var skolan inget paradis för den som tog studier på allvar. Det var relativt stökigt och rökigt. Den som ville ha frisk luft tvingades först passera rökrutorna. Jo, på den tiden fick eleverna röka direkt utanför entrédörrarna. Den som stannade inne fick ofta bevittna ett slagsmål. Ändå var ljudnivån inte i närheten av dagens. Tjejerna behandlas i regel med respekt. Den som behandlade en tjej illa fick räkna med de andra grabbarnas omilda tillrättavisning. Idag vanliga kränkande ord som exempelvis "hora" fanns inte ens i reservvokabulären.

Lärarna höll hög kultstatus och lektionerna förflöt betydligt lugnare än de ofta gör nu för tiden. Vem minns inte namn som Daneskog, Ador, Tarler, Stickan, Båcke? Här finns mycket att berätta som skulle ta för stort utrymme. Lärarna var överlag goda berättare, vilket idag är en bortglömd pedagogisk egenskap. Daneskog hade oförtjänt dåligt rykte. Visst hade han temperament, men var egentligen mycket duktig och seriös. Stickan var hård, men en fantastisk berättare, sedan länge långt bortom pedagogisk räddning. Tyskafröken var också en personlighet. Hon kunde prata bort en hel lektion utan att någon sagt ett ord på tyska. Men nog lärde vi oss tyska i alla fall. Hon var på sitt sätt suverän. Musikläraren brukade gå och äta lunch under vår lektionstid - idag en god anledning för att få sparken, då inget anmärkningsvärt. Teckningsläraren kunde jag inte med, även om han väl hade sina goda sidor. Han gav mig komplex genom att inför hela klassen lyfta fram mig som ett exempel på en människa med extremt smalt ansikte. Bäst var gymnastikläraren Roffe som genomskådade de lata atleterna, men som gav oss veklingar upprättelse genom att även värdera kämpaglöd och attityd.

Jo, Parkskolan var nog ett dårhus trots allt - på gott och ont. Det var inte så noga på den tiden. Mobbning och rökning fick passera utan åtgärder. Å andra sidan var lärarna ännu lärare vilket medförde ganska ordnade lektioner. Det får räcka så den här gången. Jag lär återkomma med fler och mer specifika skolminnen inom kort.

* En fantastisk hemsida som bland annat visar de korridorer jag omnämner.

Talking Heads passar bra på trött måndag

Talking Heads -bäst på kantig och ibland experimentell pop. Jag blir på gott humör av detta:

Once in a lifetime (galet bra)

Burning down the House (bland det bästa som gjorts live) Tom Jones har också gjort en helt ok cover.

Take me to the river (gillar kombinationen David Byrne och gospelkör)

Life during wartime (bra ibland bortglömd låt)

And she was (extended mix, ganska normal låt för att vara Talking heads)

This must be the place (kanske deras vackraste låt och en av de vackraste överhuvudtaget, här i en liveversion som kanske inte riktigt når upp till studioversionen, men låten är alltid fin)

När jag skakade galler med Slaktaren

Samvetsöm 18-åring under utredning

Jag var en samvetsöm frireligiös 18-åring som inte ville döda Sveriges potentiella fiender (ryssar). Därför hade jag ansökt om vapenfri tjänst. Först skulle min övertygelse emellertid utsättas för prövning. En SYO-konsulent på gymnasieskolan kallade mig till samtal i ärendet och jag fick utstå mer eller mindre omöjliga frågor, bland andra hur jag skulle agera om min familj utsattes för fiendesoldater. Det finns givetvis inga vettiga svar på sådant eftersom ingen kan förutsäga sitt agerande i en sådan situation. Hur som helst föll väl svaren myndigheterna i smaken, för vapenfri tjänst fick jag.

Jag hoppar av tjänsten
Hösten 1986 kallades jag till Löttorp på Öland där den vapenfria tjänsten skulle genomföras. Ganska omgående märkte jag att det skulle bli omöjligt att genomföra uppgifterna. Jag kunde inte annat än avbryta tjänstgöringen och åka hem till Mönsterås. Orsakerna var som följer: 1. I tjänsten ingick att fälla träd så att soldaterna fick fritt spelrum att skjuta ihjäl fienden. Att vara en så aktiv länk i dödandet var jag inte intresserad av. 2. Jag hade svårt att underordna mig kaptenen som hade en nedlåtande syn på vapenfria. Sammantaget skapade detta en känsla av akut vantrivsel som jag på den tiden var för ung och omogen att hantera.

Första domen
Senare samma höst blev jag kallad till tinget som då låg i Oskarshamn. Sakligt konstaterades vad som hänt och straffet blev 14 dagars fängelse.

Fängelsetiden
Våren 1987 skulle jag infinna mig vid den öppna anstalten Ödevata som jag vill minnas låg i närheten av Emmaboda. Jag tog bussen dit och skrev in mig. Min uppgift blev att arbeta i skogen. Men jag fick feber och fick tillbringa de första två dagarna i sjukstugan. Fritiden tillbringades i själva fängelset där man skulle samsas med de andra fängelsekunderna. Där fanns vapenvägrare, småtjuvar, langare, rattonyktra och så tungt kriminella som avtjänade slutet av långa straff på öppna anstalter. Jag var rädd. Som nykomling gällde det att hålla sig undan så mycket som möjligt.

Den tredje dagen blev det fångtransport och förflyttning till den öppna anstalten i Skänninge, med motiveringen att Ödevata var överbefolkat. Jag minns att fångvaktarna var mycket nedlåtande gentemot oss vapenvägrare och försökte provocera fram dumheter från oss som åkte i bussen.

I Skänninge uppsökte jag sköterskan eftersom jag hade halsfluss och bortåt 39 graders feber. Sköterskan gjorde ingen undersökning utan skällde ut mig och sa att jag banne mig skulle gå till jobbet. Jag begärde då ett samtal med fängelsedirektören som satt och hånlog bakom ett mahognyskrivbord. Sakligt men bestämt redogjorde jag för sköterskans behandling av mig. Direktören svarade att Om inte Nilsson går till jobbet får Nilsson räkna med 11 dagars påbackning. Jag fick senare veta att direktören och sköterskan hade ett förhållande. Hur det egentligen förhöll sig med den saken vet jag förstås inte.

Nå, jag slängde i mig några Alvedon och gick till arbetet som där bestod av något lugnare fabriksarbete. Jag gjorde plastetiketter till pärmryggar.

Skänninge var mycket tuffare än Ödevata. Trots att det var en öppen anstalt hade den taggtrådsförsedda stängsel och ett tyngre klientel. Jag bodde exempelvis granne med en man som kallades Slaktaren och jag behöver väl inte förtydliga att det inte var djur han hade slaktat.
Om jag hade varit rädd i Ödevata så var jag livrädd i Skänninge. 20 fångar delade på en dusch och jag var livrädd att duscha när en med högre rang ville ha duschen. Det gällde också att tänka sig för var man satte sig i TV-rummet. Varje plats var rangordnad. Jag lärde känna en småtjuv som jag pratade lite med ibland. Han ville låna 20 kronor av mig som jag aldrig fick tillbaka. Men han var trevlig och introducerade mig för rockgruppen Jethro Tull. Annars höll jag mig för mig själv så mycket som möjligt.

Återfallsförbrytare gör succé i rätten
Ett par år senare blev jag inkallad igen. Denna gång till Lund. Jag erbjöd mig att göra vapenfri tjänst i Växjö, men det gick de inte med på. Så det blev tinget igen. Denna gång ville åklagaren ha in mig på 4 månader, vilket var praxis vid andragångsvägran. Jag höll dock ett försvar som enligt en erfaren brottsjournalist var ett av de bästa han har hört under 50 år i tjänst. Straffet blev 1000 kr i böter. Åklagaren, som var tillintetgjord rasande och vägrade hälsa efteråt, överklagade till hovrätten som fastställde tingsrättens dom.

Epilog
Jag vet inte hur jag ska se på detta idag. Jag ångrar ingenting eftersom jag anser att man skall följa den övertygelse man har. Men jag kan förstås se att beslutet att åka ifrån Öland var förhastat, om än rationellt utifrån hur jag då mådde. Jag är idag ambivalent i min inställning till militärt försvar och våld, men har med åren blivit mer benägen att acceptera att jag skulle vara beredd att ta till våld i en nödsituation och jag tycker inte att jag därmed har svikit mina ideal. Det är mer känslan av att jag skulle göra allt för att skydda mitt barn och min fru som ligger bakom den förändrade insikten.